Helighet inom räckhåll för alla i vardagen

av  FREDRIK HEIDING

–Påven Franciskus skrivelse Gaudete et exsultate.

Också för dig, så lyder en av mellanrubrikerna i påven Franciskus nya skrivelse Gaudete et exsultate, ”Gläd er och jubla – om kallelsen till helighet i vår samtid”, som offentliggjordes den 16 april. Också för dig. Man associerar till frasen for the rest of us som garanterar att både instruktionen och själva produkten är lättbegriplig, och kan användas av gemene man utan avancerad kompetens. Texten vars omfång är knappt 50 sidor finns på de stora språken på Vatikanens hemsida och väntas komma ut i svensk översättning på Veritas förlag under de närmaste månaderna.

Påvens budskap är att helighet är inom räckhåll för alla i vardagen, och han framför detta på ett lättfattligt och tilltalande sätt. Hos dem som har lyssnat till kardinal Arborelius predikningar genom åren infinner sig säkert en igenkännandets glädje. Samtidigt är påvens och biskop Anders ord utmanande och uppfordrande, eftersom väl få av oss som strävar efter helighet törs basunera ut att vi minsann har uppnått målet. För dem som däremot inte direkt tänker på saken och sällan betraktar sitt liv i termer av potentiell helighet kan skrivelsen innebära en tankeställare. Det här var väl reserverat för helgonen?

Påven Franciskus vill förmedla temat helighet till alla i hela kyrkan. Han säger: ”Jag vill kontemplera den helighet som är närvarande i tålamodet hos Guds folk: hos de föräldrar som uppfostrar sina barn med ofantlig kärlek, hos de män och kvinnor som arbetar hårt för att försörja sina familjer, hos de sjuka, hos äldre ordensbröder och ordenssystrar som aldrig slutar att le. I deras vardagliga uthållighet ser jag heligheten i den stridande kyrkan. Mycket ofta är det en helighet som man finner hos grannen intill, de som lever mitt i bland oss och återspeglar Guds närvaro. Vi skulle kunna kalla dem för ’helighetens medelklass’.”

Skrivelsen innehåller inte några revolutionerande nya frågeställningar eller perspektiv. Innehållsmässigt har liknande texter publicerats tidigare, där till exempel Thomas Mertons Life and Holiness från 1963 (sv. övers. Liv och helighet, 2000) kan nämnas. Man kan snarare betrakta påvens ord som en bekräftelse på lekfolkets ökade betydelse i kyrkan under det senaste århundradet. Nya lekmannarörelser har grundats och redan Andra Vatikankonciliet (1962–1965) lyfte fram och uppmärksammade lekfolket. Påvens budskap kan ses som en markering av att även om den absoluta majoriteten av kyrkans kanoniserade helgon har varit ordensfolk så är alla kyrkans medlemmar kallade till ett heligt liv. Med hänvisning till Andra Vatikankonciliet och Johannes Paulus II utgår påven Franciskus från att helighet också mycket väl kan finnas utanför den katolska kyrkans ram bland exempelvis ortodoxa, anglikaner och protestanter.

Genremässigt är det fråga om en apostolisk uppmaning som har stor vikt, dock inte samma höga status som en apostolisk konstitution eller en encyklika. Påven Franciskus har tidigare skrivit två andra apostoliska uppmaningar: Evangelii gaudium (Evan­geliets glädje) från november 2013 och Amoris laetitia (Kärlekens glädje) från april 2016. Även den senaste skrivelsen går i glädjens tecken, något som påven alltså är angelägen om att Guds folk söker och finner.

Påven Franciskus öser ur källorna från kyrkans långa intellektuella och andliga tradition med hänvisningar till Augustinus av Hippo, Franciskus av Assisi, Bonaventura, Thomas av Aquino, Ignatius av Loyola, Johannes av Korset, Teresa av Ávila, Thérèse av Lisieux, Edith Stein, Hans Urs von Balthasar, Johannes Paulus II och Benedictus XVI samt till Andra Vatikankonciliets dokument, Katolska kyrkans katekes och flera encyklikor.

Kallelse och hinder

Det första av skrivelsens fem kapitel med rubriken ”Kallelsen till helighet” slår an tonen att man kan vara helig utan att för den skull bli helgonförklarad. Varje kallelse till helighet är unik. Det finns inte en enda mall, utan Jesus kallar till något som är anpassat efter var och en.

I det andra kapitlet med titeln ”Två subtila fiender till helighet” berörs två heresier som den tidiga kyrkan tog avstånd från och som påven menar hotar än i dag: gnosticismen och pelagianismen. Denna framställning skiljer sig från skrivelsen i övrigt, därigenom att den förutsätter bakgrundsinformation om vad påven kan tänkas syfta på. Kapitlet innehåller en mängd antydningar. För övrigt kan man här kort nämna att gnosticismen är ett problematiskt begrepp (se artikel av Paul Linjamaa, ”Gnosticismen – har den funnits?” i Signum 4/2017).

Påven hävdar att såväl lekfolk i församlingar som lärare vid filosofiska och teologiska utbildningscentra präglas av gnostiskt tänkande. Det kan möjligen stämma i vissa delar av världen, men inte i alla. Till det gnostiska synsättet hör att inkarnationen negligeras, att Guds mysterium inte görs rättvisa, och att det finns en övertro på det mänskliga förnuftet. Gnosticismen är rigid och kännetecknas av kontrollbehov, menar påven. Jag antar, utan att vara helt säker, att påven Franciskus här indirekt bemöter kritiken mot biskopssynoden om familjen och den apostoliska uppmaningen Amoris laetitia. Det vill säga synoden bemödade sig om att reflektera över temat äktenskap och familj i vår tid, vilket har uppfattats som att de höga idealen i katolsk morallära undermineras. Helighet skulle i så fall, i motsats till en gnostisk hållning, innebära förmågan att förhålla sig till läran på ett öppet och urskiljande sätt.

Pelagianismen i sin tur innebär ett slags gärningslära som anses ha för stor tilltro till människans vilja och handlingskraft och därmed försumma Guds nåd – att männi­skan frälser sig själv. Påven exemplifierar detta med: ”fixeringen vid lagen, fascinationen över sociala och politiska erövringar, skrytsamheten över vakandet över såväl liturgin och läran som kyrkans prestige” och så vidare. Här har texten en profetisk udd med på samma gång skarpa och rätt allmänt hållna budskap. Helighet når den som förlitar sig på Guds nåd.

Tecken på helighet

De inledande orden i den apostoliska uppmaningen, ”Gläd er och jubla”, är hämtade från saligprisningarna i Jesu Bergspredikan (Matt 5:12). Det tredje kapitlet av skrivelsen, med titeln ”I ljuset av Mästaren”, ägnas åt en reflektion över saligprisningarna i Bergspredikan. Den som deltog i den påvliga mässan i Malmö 2016 på Alla helgons dag känner igen sig. Då predikade påven Franciskus just över saligprisningarna, i synnerhet över dygden saktmod, som är synonymt med att vara stillsam och fredlig. I psalmen ”Gläd dig, du Kristi brud” sjungs i advent om Jesus: ”Saktmodig, mild och god han ger de svaga mod.” Varje reflektion i påvens utläggning avslutas med ett konstaterande, att detta är helighet: att vara fattig i anden, att sörja med andra, att vara ödmjuk och barmhärtig, och så vidare.

Det fjärde kapitlet går i samma riktning med den skillnaden att de identifierade tecknen på helighet har ännu tydligare social karaktär, detta utifrån Jesu uppmaning till tjänande i Matteusevangeliet 25:31–46. Här behandlas uthållighet, tålamod och saktmod, glädje och sinne för humor, djärvhet och lidelse. Heligheten passar illa ihop med individualism utan uttrycks i stället i gemenskap med andra och i ständig bön.

Skrivelsen avslutas med det femte kapitlet som bär rubriken ”Andlig kamp, andlig vaksamhet och andlig urskiljning”. Strävan efter helighet utkämpas, menar påven, i en oupphörlig kamp mot frestelser som härstammar från djävulen. Att det faktiskt rör sig om en ständig kamp bekräftas av modern psykologi, exempelvis inom KBT (kognitiv beteendeterapi) eller ACT (acceptance and commitment therapy). Vi människor utsätts för ett konstant flöde av tankar, varav många sätter hinder i vägen för ett lyckligt liv. En skillnad är att påven Franciskus i jämförelse med nämnda terapiformer tolkar sådana tankar i en referensram med goda och onda andar (djävulen). Det är fråga om en social, samhällstillvänd spiritualitet som den stridande kyrkan ägnar sig åt. I den andliga kampen, säger påven, som den stridande kyrkan engagerar sig i finns flera mäktiga vapen: bön, meditation över Guds ord, deltagande i mässan, sakramental tillbedjan, bikt, barmhärtighetsverk, liv i gemenskap, missionsverksamhet.

Tillämpa genom att ställa frågor till texten

Underrubriken utlovar att skrivelsen ska vara relevant för vår samtid. För egen del är jag förvånad över att ekologiska frågor inte ägnas särskild uppmärksamhet, bortsett från en hänvisning till encyklikan Lovad vare du. Migration, digital kommunikation och näthat är andra samtida ämnen som endast tas upp kortfattat. Å andra sidan kan läsare inte begära uttömmande tolkningar av vår samtid, givet det lilla formatet på 50 sidor som påven har valt. Hans nya skrivelse kan läsas i ljuset av de tidigare.

Hur kan skrivelsen Gaudete et exsultate användas och tillämpas? Stilen i texten lämpar sig för andlig läsning. Jag får intrycket  av att texten med fördel kan läsas i olika grupper i kyrkans gemenskap, inte minst i lekmannarörelser. Läsningen kan då bli utgångspunkt för samtal av existentiell karaktär. Visst finns det allmängiltiga situationer som alla människor lever med, men den globalt inriktade texten behöver förankras lokalt och personligt. Det kan ske genom att ställa frågor till texten av typen: Vilken situation befinner vi oss i? Hur kan vi nå helighet på det ena eller andra området? Vilka är våra specifika utmaningar? När vi vaknar på morgonen kan vi fråga oss: Hur kan vi vara heliga i dag?

 

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.