Humanisterna och sinnesintryckens tyranni

av THOMAS IDERGARD
Svenska Dagbladet publicerade häromdagen en längre intervju med Christer Sturmark, avgående ordförande för Förbundet Humanisterna (21 oktober 2017 läs hela intervjun här). Han är, får man väl säga, den svenska ateismens kanske mest framgångsrika profiler sedan Hedenius. Artikeln pekar på många framgångar för Humanisternas agenda under Sturmark vilket måste betraktas som en prestation med tanke på att organisationen bara samlar något tusental medlemmar. Man har fått draghjälp av en sekularistisk och ibland religionsfobisk tidsanda liksom av en bredare skara sympatisörer bland det svenska samhällets makthavare.

Intervjun är intressant och ger upphov till många reflektioner. Inledningsvis beskrivs en hållning som teistiskt troende brukar betrakta som ”sökande”. Sturmark förundras över universums storslagenhet och längtar efter något mer, det vill säga efter den Gud han ändå har bestämt sig för inte kan existera. Men trots flera öppningar mot en helt annan grundval för det som existerar än det rent inomvärldsliga, leder Sturmarks resonemang in i den vanliga återvändsgränden: det egna jagets möjligheter men också begränsningar.

Det kanske tydligaste exemplet är definitionen av ”det övernaturliga”. Han citerar ett exempel med att en trädgårds skönhet inte leder till att man antar att det finns älvor i den. Men älvor är inget övernaturligt i filosofisk mening, utan påstådda fenomen i det naturliga, mitt ibland oss, vilka vi sedan med empirin konstaterar inte existerar utan är sagofenomen.

Den teistiska tanken på Gud är en helt annan. Den handlar ju om någon som står utanför det naturliga, och är övernaturlig i meningen omöjlig att fånga enbart med sinnesförnimmelser. För detta behöver vi en annan kunskapsordning som bygger på, och går utöver den naturliga. Humanisternas resonemang vill begränsa kunskap till att omfatta endast det som kan nås via empiriska undersökningar. Men då faller också matematisk och logisk kunskap utanför den erkända kunskapens område – en oönskad konsekvens som få skulle acceptera och som misskrediterar matematikens roll för fysiken.

Med logisk kunskap kan vi förstå att Gud måste vara, eftersom universum, summan av allt som existerar, bygger på förutsättningar som inte kan garantera sin egen existens. Teismens Gud är Varats grund, den varigenom allt annat kan existera. Gud och skapelsen förhåller sig till varandra som konstnären och tavlan, för att göra en enkel allegori. Vidare kan vi med filosofins lagar om att inget kontingent kan existera av sig självt utan behöver en existensgrund som är av nödvändighet, som ger existens enbart genom att själv vara existens, komma fram till att Gud finns, som den som är av sig själv och i sig självt.

Då kan vi, som många teister, också konstatera att alla sätt att existera redan är aktualiserade i denna existens, vilket inkluderar inte bara stenens eller kattens utan också det personliga (mänskliga) sättet att vara. Gud, Varats grund, blir då också personlig. Så långt kan vi nå med logiken och filosofin. När det sedan gäller kunskapen om det sätt på vilket Gud är som person (Treenig, inkarnerad i Jesus Kristus och så vidare) behöver vi gudomlig uppenbarelse, det vill säga ta emot den personlige Gud som söker var och en av oss som personer. Men då behöver vi öppna oss, bland annat genom att vilja ta oss ur den empiristiska återvändsgränden.

Den stora frågan blir därför inte om det finns älvor i den skapade, kontingenta naturen. Vi vet ju svaret. I stället är frågan om det finns en mening med allt. Det vill säga ett upphov och ett mål som ligger utanför mig men är möjligt för mig att möta. Att avfärda det är att låta fascinationen över natthimlen stanna vid ett intryck. Det representerar ett slags fundamentalism, något som Sturmark vill motverka när den har teistiska förtecken. När människan låter det flyktiga sinnesintrycket bli alltings början och alltings slut begränsar hon sin potential. För sig själv och världen.

Thomas Idergard 2017-10-23