Luther själv om sina teser

av ANDERS PILTZ
Som ingen har missat begås i dagarna 500-årsminnet av hur den västeuropeiska kyrkoreformen startade, genom publiceringen av Luthers 95 teser på latin ”Om avlatens kraft”, dessa som han med all sannolikhet inte spikade upp på slottskyrkans port i Wittenberg 31 oktober 1517 utan som kyrkans (ännu) lydige son skickade brevledes till sin biskop för bedömning.

Inte heller gick Luther ”till storms mot den katolska kyrkan”, som det ofta sägs. Luther hörde själv till den katolska kyrkan, var katolsk ordensman och präst, och som teologiprofessor i Wittenberg var han i hög grad en del av det kyrkliga etablissemanget.

Teserna var, som Gösta Hallonsten skriver i ”Avlatens evangelium” i Signum 7/2017, alls inte tänkta att utlösa någon kyrkosprängning utan var ännu en intern akademisk affär: en professor gjorde sitt jobb och satte upp ett antal teser (en rutinmässig del av det akademiska vardagshantverket på den tiden) om påvens eventuella gudomliga fullmakt att bevilja avlat (efterskänkandet av syndastraffet när syndens skuld redan hade blivit utplånad genom bikten) med verkan på andra sidan graven, en doktrin som kyrkan ännu inte tagit officiell ställning till.

Luther hävdade att påven förvisso hade fullmakt att efterskänka kanoniska straff, som kyrkan ålagt en syndare för att föra vederbörande tillrätta och varna andra. Däremot hade påven, enligt teserna, ingen jurisdiktion över avlidna. De 95 teserna spreds emellertid mot Luthers avsikter med vindens hastighet i tysk översättning, med hjälp av den nya tidens mediala revolution, tryckpressen. Resten är historia, som man brukar säga.

Teserna blev aldrig seriöst bemötta av de kyrkliga myndigheterna och kom därför att utlösa en explosion som splittrade Västeuropa och sedan den kristna världen, inte i två halvor, utan i många fragment. Men det är lärorikt att ta del av Luthers egna tankar om sina avsikter och om vad som sedan hände. I mars 1518, fyra månader efter publiceringen av teserna, skriver Luther följande rader till sin vän i Nürnberg Christoph Scheurl (1481–1542), jurist, diplomat och humanist. Scheurl strävade efter samförstånd och ville etablera vänskap mellan Luther och teologen Johann Eck, som var den påvliga sidans talesman gentemot de nya strömningarna i teologin.

Från Martin Luther till Christoph Scheurl i Nürnberg 5 mars 1518:

”Avsikten var inte att offentliggöra dem [teserna] utan att först dryfta dem med ett fåtal i vår omedelbara umgängeskrets, så att de därefter kunde utges med mångas godkännande, alternativt strykas efter deras underkännande. Men nu trycks de och cirkuleras långt utöver förväntan, så många gånger att jag ångrar detta tankefoster [alster, produkt, avkomma, huius fœturæ], inte så att jag inte vill att sanningen skall bli allmänt känd – det var tvärtom det enda jag strävade efter – utan därför att metoden inte är ett lämpligt sätt att undervisa folket på. Här finns en hel del som jag själv tvivlar på. Om jag hade förutsett det som sedan hände, då hade jag skrivit på ett helt annat sätt, och med större övertygelse påstått eller utelämnat vissa saker.”

[Weimarupplagan, Br. 1, 152, 2 ff; originalet på latin, min översättning].

Anders Piltz 2017-10-30