Övertro på blandning i kommunala skolor

av FREDRIK HEIDING
Den kommunala skolan främjar integration genom att vara en mötesplats för elever med olika nationell, religiös och annan bakgrund. Den präglas dessutom av gedigen kunskap och solid bildning. Konfessionella friskolor däremot åstadkommer segregation och likriktning och kännetecknas av bildningsförakt. Så argumenterar civilminister Ardalan Shekarabi och gymnasieminister Anna Ekström när de presenterar Socialdemokraternas vallöfte att inte bara förbjuda nyetablering av konfessionella friskolor utan också lägga ner de befintliga (ca 70 till antalet).

Men är äkta blandning självklar i kommunala skolor och gjuts verkligen identiska tennsoldater i konfessionella friskolor? Det verkar finnas en övertro på automatisk mångfald i kommunala skolor och förutfattade meningar om osunt homogena miljöer i de konfessionella.

Redan ur ett juridiskt perspektiv kan denna politiska framstöt bedömas som utsiktslös. Förbud mot nyetablering av friskolor utgör nämligen ett handelshinder som strider mot EU-rätten. Det visar Hedvig Bernitz, universitetslektor i konstitutionell rätt vid Stockholms universitet, i senaste numret av Signum (läs artikeln ”EU-rätten och de konfessionella friskolorna” här). Att avskaffa existerande friskolor skulle dessutom ignorera religionsfriheten.Men låt oss ändå för tankelekens skull tänka bort konfessionella skolor. Elever med religiös övertygelse skulle då vara hänvisade till kommunala skolor eller möjligen friskolor utan religiös inriktning. Och det finns redan nu troende elever, en majoritet av dem, som just går i kommunala skolor av olika skäl. Ett problem med den miljön är att den bild av mångfald och blandning som målas upp ofta saknar täckning i verkligheten. Eleverna vågar nämligen inte alltid avslöja olikheter på grund av grupptrycket och allmänna förväntningar i det sekulariserade samhället. Jo, visst finns det undantag här och där med lärare och elever som skapar ett nyanserat samtalsklimat.

Katolska ungdomar (konfirmander och gymnasister) som jag har haft kontakt med vittnar om att de förvisso är starka i sin tro men ändå tycker att det är påfrestande med omgivningens oförmåga att samtala om religion. Antingen är religion tabu eller också förknippas den uttryckligen med sagor, vidskepelse, ovetenskaplig hållning samt brutalt våld alternativt allmän mjäkighet. Om attityderna ser ut så uppstår inga äkta samtal på rasterna. Mångfald och blandning kan ju inte manifesteras om man inte kan berätta om sin livsåskådning utan att bli idiotförklarad.Vi har här att göra med en segregation som inte utspelar sig i det fysiska rummet utan i det sociala. Eleverna vistas i samma klassrum och på samma skolgård men är ändå segregerade på grund av hinder i kommunikationen. Det är nästan omöjligt att prata om religion på ett meningsfullt sätt. Hur pass vanligt detta problem är kanske Facebook-kampanjer eller empiriska undersökningar kan fastställa.

Om den kommunala skolan ska vara en mötesplats på riktigt så behöver alla inblandade lära känna och öva upp förmågan att förhålla sig till dem som har annan bakgrund och övertygelse. Det finns faktiskt exempel på att så sker, hör och häpna, i konfessionella friskolor. En inblick i sådana skolor har getts i medierna på sistone: Livets Ords skola i Uppsala (se inlägg i Svt2 Aktuellt 11 minuter in i programmet här); den humanistiskt-kristna Katarinaskolan i Uppsala (se rektor Björn Hjalmarssons inlägg i Svt Nyheter här); Sankta Maria katolska folkhögskola framställd i Sydsvenska Dagbladet här).

Att sedan missförhållanden i religiösa friskolor förekommer ska erkännas och åtgärdas, något som Skolinspektionen och andra krafter får ta hand om. Men därav följer inte att fungerande verksamheter måste avskaffas, lika litet som Berwaldhallen måste stängas bara därför att vissa medborgare sjunger falskt och inte kan spela klarinett.

Fredrik Heiding 2018-03-14

Läs också ledare i Dagens Nyheter i dag via denna länk här