av ANDERS PILTZ
Rackarliv på ålderdomshem – åldringar stör pojkars motorcykelåkning med psalmboksprassel.
Jag erinrar mig denna rubrik ur en gammal Blandaren efter att ha hört och läst opinionsbildare i motlut som upprepar den inlärda men fobiskt-dogmatiska formeln att religion är privatsak. En fobi är en orimligt intensiv rädsla för något, ormar, spindlar, trånga rum, hög höjd eller snart sagt vad som helst, också sådant som är fullkomligt harmlöst för alla, utom för fobikern.
Politiska redaktören Heidi Avellan i Sydsvenskan upprepar regelbundet (senast 9 mars) dogmen att religion är privatsak [läs artikeln här]. Liknande tongångar hörs i frågan om religiösa friskolor från Olle Burell, socialdemokratiskt skolborgarråd i Stockholm och märkligt nog ledamot av kyrkomötet i Svenska kyrkan, och – ännu märkligare – tillika före detta förbundssekreterare i Broderskapsrörelsen. I Växjö bråkas det om böneutrop kontra klockringning, som om det senare vore okej men det förra propaganda.
Nej, religion är förvisso ingen privatsak, men det är en utomordentligt personlig sak. Varför skulle just religion vara privat, som om min konfession vore en skamlig sjukdom? Är också sexuell läggning, eventuellt sinne för konst, musikalitet, andra kulturella intressen, barnuppfostran, vilka filmer man ser eller romaner man läser (etc. etc.) privatsaker som bör hållas inom garderoben för att inte irritera grannen eller oroa de djupa folkleden?
Problemet med denna (anti)liberalism är att den grundas på rädsla: på vanföreställningen att en värld kliniskt befriad från religion men med mera av vanligt hyfs vore en bättre miljö för oss själva och våra barn. Nothing to kill or die for / And no religion, too / Imagine all the people / Living life in peace, som John Lennon sjöng. (Jag märker att orden verkar mindre suggestiva nu än på sjuttiotalet.)
Inga exempel behövs på vad rädsla kan vålla, förutom att urholka själen. Rädsla är som bekant, för att upprepa ett annat slitet mantra, en dålig rådgivare, särskilt för opinionsskribenter. Heidi Avellan ser reflexmässigt ”religion” – vad nu detta kan tänkas vara i det konkreta fallet – som något problematiskt som helst borde vara övervunnet vid det här laget, ungefär som åderlåtning och animal magnetism, sedan länge utmönstrade metoder att bota kroppsliga eller själsliga åkommor.
Religiös tro är det mest personliga och intima som tänkas kan. I denna mening är solklart religionen en privatsak, likaväl som förälskelse eller vilka färger man vill ha på tapeten i sovrummet. Man kan ha synpunkter på andras val men har ingen rätt att påtvinga sina egna preferenser, allra minst i Guds och sanningens namn. Det borgerliga samhället skiljer också mellan privatliv och arbetsliv. Men i takt med uppkomsten av ”privatsfären” har religiöst engagemang hamnat i fritidssektorn.
Samhällsliv och politik åtnjuter enligt katolska kyrkans högst officiella lära legitim autonomi i förhållande till religionen och ska regleras av sina egna lagar och värden. Så lyder den grundsats som antogs av Andra Vatikankonciliet 1965, den högsta religiösa instansen i kyrkan (och det tjugoförsta konciliet i hela kyrkohistorien). Gud och kejsaren har båda rättigheter gentemot de sina, men av helt olika slag. Denna insikt var dyrt vunnen, och den står i stark kontrast till svunna epokers kristna och nutida islamska teokratier.
Kan man, till exempel, ha en judisk eller kristen eller muslimsk övertygelse utan att få uttrycka den offentligt och tillsammans med andra? Måste man i anständighetens namn hålla just sin religiösa övertygelse innanför hemmets eller synagogans eller kyrkans eller moskéns väggar men hemskt gärna komma ut med åsikter om precis allt annat? Jesus (judisk religionslärare och polemiker i början av vår tideräkning) påstår att tron är lika offentlig som en stad uppe på ett berg, synlig för alla, och de flesta konfessionellt troende håller med honom.
Pantokrator. Äldsta bevarade Kristusikonen.
S:ta Katarinaklostret vid Sinai, 600-talet.
Parollen ”religion är privatsak” härstammar från punkt 5 på det socialdemokratiska Erfurt-programmet från 1891 och är formulerad av Karl Kautsky. Detta manifest antogs av den tyska socialdemokratin, när denna gick in i ett mer pragmatiskt skede än tidigare och avvisade tanken på våldsam revolution. Erfurt-programmet pläderade samtidigt för att all statlig finansiering eller subventionering av religiös verksamhet skulle upphöra och att samfund skulle betraktas som helt privata sammanslutningar.
Formeln religion = privatsak blev sedermera det socialdemokratiska svaret på den marxistiska religionskritikens krav på totalförbud mot religiös verksamhet, något som enligt marxismen skulle vara ett led i Revolutionen. Lenin menade att religion inte ska bekämpas offentligt, eftersom den då bara blir mer attraktiv. Statens kamp mot religionen, folkets opium, fick dock, fortfarande enligt Lenin, ingalunda betraktas som en privatsak utan var en högst offentlig angelägenhet. Kampen måste alltså ske med mer subtila medel än förbud: ”Vi måste bekämpa religionen. Detta är ABC i all materialism, och följaktligen i marxismen. Men vi stannar inte vid ABC. Marxismen går vidare. Den säger: vi måste veta hur vi ska bekämpa religionen. Och för att kunna göra det måste vi förklara källan till tro och religion bland massorna på ett materialistiskt sätt” (”Arbetarpartiets inställning till religionen”, Samlade skrifter, 15, 402 ff, Moskva 1973).
En mild återklang av Lenin hördes från svenske kyrko- och skolministern på trettiotalet, socialdemokraten Arthur Engberg. Han kallade Svenska kyrkan för Kungl. Salighetsverket men ville absolut inte avskaffa den lutherska statskyrkan, av rädsla att förlora statskontrollen över ”religionen”. Liknande argument framfördes långt senare av Göran Persson och andra ledande socialdemokrater. Statskyrkosystemet betraktades som en omistlig möjlighet att domesticera folk som hade för sig saker vid bönemötena.
Om man med rätta kan anklaga kyrkorna för att ha blandat sig i politiken för mycket, så kan man ännu mer anklaga dem för att ha blandat sig i alldeles för litet. Om fler troende, och i synnerhet deras ledare, tydligare hade använt sin röst och sin rösträtt mot demoniska ideologier, slaveri, barnarbete, kvinnoförtryck, utsugning av kolonierna, patologiska nationalismer, preusseriet, kommunismen, fascismen, nazismen (you name it) hade miljoner människor besparats ett ofattbart lidande.
Att religion ska bli en ren privatsak är önskedrömmen för diktatorer av alla schatteringar. Varför skulle annars alla totalitära system omedelbart vilja ta totalkontroll över trossamfunden?
Anders Piltz 2018-03-12
Heidi Avellans artikel finns här