Petrus grav och deckarhistorien om hans reliker

OLLE BRANDT

I omkring tvåtusen år har kyrkan i Rom vördat den plats där aposteln Petrus begravdes i Vatikanen, men det var först på 1960-talet som man tillskrev honom de benrester som visades upp på Petersplatsen under påvens mässa den 24 november.

Historien om dessa ben är välkänd. Det är en av 1900-talets mest spännande arkeologiska deckarhistorier. Ombyggnadsarbeten i kryptan under Peterskyrkan för begravningen av Pius XI, som dog 1939, ledde till omfattande utgrävningar under kryptans golv. Från 1940 till 1949 upptäckte Vatikanens arkeologer en romersk begravningsplats, som var en del av det väldiga gravområdet varav man senare funnit två andra delar inne i Vatikanen, begravningsplatserna ”Autoparco” och ”Santa Rosa”.

Den stora överraskningen var att rakt under högaltaret i Peterskyrkan påträffade man ett litet monument från 100-talet, som uppenbarligen skulle föreviga aposteln, och troligen hans begravning med tanke på att monumentet byggts på en begravningplats. Monumentet kunde dateras till andra halvan av 100-talet, bara några generationer efter apostelns död. Det var ingen tvekan om att detta var det ”segermonument”, det ”tropaion” som nämndes i ett brev av en romersk präst vid namn Gaius under påven Zefyrinos (199–217). Kyrkan i Hierapolis i Mindre Asien skröt med aposteln Filippos grav, men Gaius svarade att Rom minsann hade två apostlagravar: ”Jag kan visa dig apostlarnas segermonument (tà tròpaia). Om du beger dig till Vatikankullen eller till vägen till Ostia, Via Ostiensis, finner du segermonumenten över dem som grundade denna kyrka.” Brevet återges i Eusebius av Caesareas Kyrkohistoria (2.25, 5–7).

Det anspråkslösa monumentet befann sig i en liten begravningsinhägnad, som arkeologerna kallade “P”. Själva monumentet bestod av två små kolonner vid sidan av en nisch i den rödputsade västra väggen av inhägnaden ”P”. Nischen började nere vid marken som för att peka ut en särskilt viktig plats. De bägge kolonnerna bar en vågrät stenplatta, som ett litet bord. Den sensationella upptäckten var att denna nisch förblivit mittpunkten i kejsar Konstantins Peterskyrka och sedan också i den nuvarande utan att någon mindes att det rörde sig om ett monument från 100-talet. Nischen motsvarar vad man än i dag kan se i den öppna kryptan framför Peterskyrkans högaltare och kallas i dag ”Palliernas nisch”. Pallier är ylleband som biskopar i större städer bär över axlarna när de firar mässan. De får dem av påven som symbol för deras band till Petrus och påven efter att yllebanden fått vila i ett skrin i nischen ovanför Petrus grav. I dag pryds nischen av en medeltida mosaik, kanske från 800-talet.

Pallier FHE-st-peters-basilica-vatican-city-confessio-crypt

Fig. 1. “Palliernas nisch” i den öppna kryptan framför Peterskyrkans högaltare.

detalj pallium FHE-st-peters-basilica-vatican-city-confessio-detailFig. 2. Detalj “Palliernas nisch”.

Men alla dessa upptäckter gällde graven, inte relikerna. De fyra arkeologerna, Antonio Ferrua, Bruno Maria Apollonj Ghetti, Enrico Josi och Engelbert Kirschbaum hyste inget tvivel om att de hade funnit den plats där Petrus begravts. Men på den plats som pekades ut av det anspråkslösa monumentet fanns tyvärr ingenting kvar. Allt det som funnits under nischen hade förstörts vid en obestämbar tidpunkt. I ett radiosänt julbudskap den 23 december 1950 sade påven Pius XII: “Huvudfrågan är om man verkligen har funnit Petrus grav. På denna fråga har utgrävningarna och forskningen svarat med ett tydligt ‘ja’. Apostlafurstens grav har återfunnits. En annan fråga, som följer av den första, gäller helgonets reliker. Har de återfunnits? I anslutning till graven påträffades rester av människoben, men det går inte att bevisa säkert att några av dem hör till aposteln. Men det förminskar inte gravens historiska verklighet.” (Discorsi e Radiomessaggi XII, 380)

Desto större blev överraskningen på sextiotalet. Efter att ha tillbringat flera år med att studera kristna graffiti i området kring Petrus grav förkunnar epigrafikern Margherita Guarducci att hon har identifierat apostelns ben på ett sätt som verkligen hör hemma i en deckare snarare än i en vetenskaplig undersökning. En arbetare som deltagit i utgrävningarna skall ha visat henne en låda med ben i utgrävningsmagasinet. Dessa ben skall ha avlägsnats utan att arkeologerna visste om det och sedan glömts bort. Det rörde sig om ben från en enda manlig individ och hade påträffats insvepta i rester av ett dyrbart tygstycke. Det var alltså en sekundärbegravning av ben som måste ha flyttats från sin ursprungliga grav.

Guarducci kände sedan länge den nye påven Paulus VI och tycks ha övertygat honom om att det verkligen rörde sig om Petrus ben, för påven förkunnade överraskande den 26 juni 1968: “Nya tålmodiga och noggranna undersökningar har genomförts, och med stöd av utlåtanden från kompetenta och omdömesfulla personer menar vi att resultatet är positivt: också Petrus reliker har identifieras på ett sätt som vi kan anse övertygande.”

Men hur kunde man bevisa att de ben som Paulus VI talade om tillhörde just Petrus? Förutom analyser av själva benen, som tycktes bekräfta kön, ålder och tidevarv hos en avliden som skulle kunna stämma med Petrus, handlar hela argumentationen om den plats varifrån benen skulle ha avlägsnats. Det är fråga om ett oregelbundet hål i sidan av en liten stödmur som någon gång byggts till höger om nischen, den så kallade muren “g”.

Fig 2 Konstantins monument ovanifrån

Fig. 3. Konstantins monument sett ovanifrån. Olika streckning skiljer den röda muren med nischen samt murarna ”g” och ”S” från det som lades till för att skapa Konstantins monument.

Och här kommer man till vad som kanske är den största svårigheten i identifikationen. För att förstå vad det handlar om måste man först förstå vad muren ”g” är för något. Den byggs vid en svårdaterbar tidpunkt, efter att muren med nischmonumentet byggts på 100-talet, och innan Konstantin byggde sin Peterskyrka kort efter 318. Det är en stödmur, som behövdes på grund av stor sprickbildning i den så kallade “röda muren”. För att stötta denna, byggdes den lilla stödmuren ”g” till höger om nischen, alltså norrut, i rät vinkel mot den första. Muren ”g” byggdes ungefär en halv meter till höger om kolonnen till höger om nischen, precis framför sprickan i den röda muren.

De graffiti som Guarducci studerade befann sig alla på utsidan av muren “g”, inte på sidan mot nischen, som kanske var inhägnad så att pilgrimerna inte kunde komma åt den. Och på samma utsida (mot norr) gjordes vid någon tidpunkt ett oregelbundet hål. Arkeologerna som följde utgrävningen 1940–1949 fann det så gott som tomt, men arbetaren som talat med Guarducci sade att han själv avlägsnat benen i fråga innan arkeologerna kom dit, och att han gjort detta på befallning av monsignore Ludwig Kaas, som ansvarade för Peterskyrkan och för utgrävningarna.

Men i dag, många år senare, när alla huvudrollsinnehavarna är döda, blir det allt tydligare att frågan är en helt annan. Även om benen kommer från hålet i muren ”g” behöver inte det betyda att de tillhör Petrus.

Fig 3 hålet i muren g

Fig. 4. Hålet i norra sidan av muren ”g” där de ben skall ha påträffats som Margherita Guarducci menade är Petrus kvarlevor.

Varför skulle Petrus ben placeras på en så konstig plats? Guarducci menade att benen avlägsnats från den ursprungliga graven för att rädda dem undan förföljelserna. När man byggde Konstantins Peterskyrka skulle de ha placerats i hålet i muren ”g” innan nischen och muren ”g” inneslöts i Konstantins nya monument på apostelns grav. Detta nya monument var ett slags stor marmorbeklädd låda, som innehöll det ursprungliga monumentet men som hade en öppning framför nischen. Alla strukturer utanför monumentet revs. Guarducci fann beviset att det rörde sig om Petrus ben i ett fragment röd puts med några få inristade grekiska bokstäver som påträffades på platsen. Hon läste “Petros eni”, vilket hon menade betydde “Petrus är här”, alltså ett slags äkthetsintyg för denna sekundärbegravning.

Men andra epigrafiker håller inte med om hennes tolkning. Carlo Carletti skrev den 3 april 2013 i Osservatore Romano att han föredrog en annan läsning: “Petr[os] / en i[rene]” (Petrus i frid), en bön om frid riktad till aposteln med en av de allra vanligaste fridsönskningarna från 200-talet och framåt i de kristnas inskrifter”. Samma läsning föreslogs av Ferrua redan på femtiotalet. Danilo Mazzoleni kommenterar vidare i katalogen till utställningen “Petros eni” (2006): “Det verkar egendomligt att Konstantin på 300-talet skulle ha velat intyga relikskrinets innehåll genom ett eländigt återanvänt putsfragment från en tidigare fas och inte genom en förnämare inskrift i annat material.”

Men Guarduccis argumentering behövde tolkningen “Petros eni” som ett äkthetsintyg, för hålet i muren “g” är inte alls mittpunkten för vördnaden i Konstantins Peterskyrka. Det är sant att Konstantins monument också omfattade muren ”g”. Men den omfattade på samma sätt också en annan stödmur, ”S”, till vänster/söder om nischen, som byggts på samma sätt i rät vinkel mot den röda muren med nischen. Konstantins monument innehöll så hela monumentet och de strukturer som omgav det.

Någon har velat finna en bekräftelse av att muren “g” var särskilt viktig i det faktum att man än i dag i den öppna kryptan kan se att Palliernas nisch inte befinner sig exakt i mitten av kryptan utan ett stycke till vänster. Men det är inte för att placera muren ”g” i mitten. Konstantins monument skulle omfatta både muren ”g” till höger och muren ”S” till vänster, men muren ”S” är tunnare och står närmare nischen. Resultatet blev att nischen inte hamnade mitt på det nya monumentet utan ett stycke till vänster. Men det är inte för att betona betydelsen av muren “g”, som nu i princip kom att utgöra högersidan av det nya monumentet, långt från vördnadens mittpunkt i nischen.

Vördnaden för Petrus grav fortsatte i stället just i nischen, som nu befann sig på framsidan av Konstantins monument. En stenplatta på golvet framför nischen hade ett hål som ledde till utrymmet nedanför, mellan golvet och graven. En intressant berättelse av diakonen Agiulf, som besökte Peterskyrkan år 490, förklarar hur man gjorde för att be vid Petrus reliker. “Den som vill be öppnar grindarna som omger platsen och träder in ovanför graven. Han stoppar in huvudet i det lilla fönstret och framför de problem som betrycker honom.” Genom hålet kunde man sänka ned tygstycken som så kom i direkt kontakt med graven. Agiulf berättar att de sög åt sig så mycken nåd att de var tyngre när man lyfte upp dem. Detta är mer eller mindre vad man gör än idag med pallierna, som får ligga en tid i ett skrin i nischen innan påven överlämnar dem till biskoparna.

Man kan naturligtvis inte utesluta att det faktiskt är Petrus ben. Men en annan tolkning är också möjlig. Benen placerades uppenbarligen i hålet i muren ”g” när man skulle bygga Konstantins Peterskyrka. De kom därför troligen från en grav som förstördes genom bygget. Det kunde vara fråga om en viktig person som begravts i en av de många gravar som samlats kring apostelns grav, kanske en av hans första efterträdare.

Ingen vet när Petrus grav förstördes. Kanske var den ännu orörd efter att Konstantins Peterskyrka byggts. Det är det intryck man får av Agiulfs berättelse. Men kanske hände något långt senare, år 846, när saracenerna plundrade och skövlade Peterskyrkan ”och begick outsägliga orättfärdigheter”, som den medeltida påvekrönikan Liber Pontificalis berättar i biografin om påven Sergius II. Hans efterträdare Leo IV beslöt därför att bygga de så kallade Leoninska murarna för att skydda Peterskyrkan. Men kanske var det för sent.

Olle Brandt 2013-11-24