Rapport från biktstolen: skuld och förlåtelse är personlig

av THOMAS IDERGARD
En av de viktigaste uppgifterna för en katolsk präst är att höra bikt. I mitt fall har det handlat om flera timmar i veckan sedan min prästvigning i höstas. Det är också en av de starkaste och mest ödmjukande upplevelser man kan ha, att få förmedla Guds förlåtelse till dem som uppriktigt söker hans helande för att börja en ny sträcka på vägen att alltmer bli sig själva, det vill säga som Gud, alltings och allas ursprung, hade tänkt sig. ”Det är att möta människor när de är som bäst”, som en engelsk jesuitpater en gång beskrev det. Vi människor gör mycket dumt som fjärmar oss från att leva i Guds kärlek. Men när vi ändå lyssnar på Guds röst i vårt samvete kan vi bruka vår fria vilja till att ta ansvar: inse våra fel, hur vi frivilligt gett efter för brister, hur de än kom dit, och be om förlåtelse och därmed den nåd som kan hjälpa oss att hela relationer som förstörts. [Bilden: biktstol i kyrkan San Nicolás de Bari, i staden Úbeda, Andalusien, Spanien.]

Jag tänkte på denna konkreta illustration av personligt ansvar och personlig förlåtelse, när jag härom veckan läste en krönika av skribenten Karin Pihl i Expressen [se här] där hon reflekterade över förre V-ledaren Lars Ohlys öde i kölvattnet till #metoo-debatten, med frågan om han kan förlåtas, om det skulle vara så att hans version av händelsen skulle bedömas som sannolik.

Pihl berör inte direkt att den uttalade feministen Ohly först själv föga övertygande motiverade sitt erkännande med ett resonemang om att också han som aktör skulle vara ett offer för det strukturella ”patriarkala mönster” som, enligt ideologin, ska determinera oss män [se här]. Ungefär lika svagt resonemang som när förre finansministern Anders Borg (M) i somras motiverade olämpligt agerande efter alkoholintag med att han ”drabbades” av en ”blackout” [se här].

Men även om hon inte nämner aktörers försök att relativisera det egna ansvaret som en viktig illustration av problemet, ser Pihl i omgivningens ofta snabbt dömande bemötande, oaktat att sakläget verkligen är utrett, något större. Nämligen konsekvensen av undertryckandet av vår kulturs kristna förankring och rötter, som ytterst blir ett undertryckande av synen på personligt ansvar. Kristen etik har ersatts av maktanalyser som tar bort den personliga skulden. Följden blir en ovilja att närmare förhöra sig om omständigheter och att förlåta som svar på en bön om det. Således uttrycker hon en upptäckt av mycket centralt värde.

Kampanjen #metoo har visat på behovet att återuppväcka både den kristna dygden kyskhet (respekt för egen och andras kroppsliga integritet) och insikten om att ingen annan människa, får användas som medel för den starkares nytta. Detta alldeles oavsett uppfattade signaler eller starka egna impulser eller en kombination därav. Men debattens utveckling visar att vi nog också behöver återuppväcka vår kulturs kristna rötter i synen på förlåtelse – på att man kan och ska både be om den, och få den, om man uppriktigt visar ånger och vilja till gottgörelse och förändring. För det är att återuppväcka vår kulturs syn på personligt ansvar och så lämna strukturernas tyranni som gör så mycket skada i vår förståelse av oss själva och vad som skapar våra omständigheter.

Thomas Idergard 2018-01-15