Recension: Kvinnliga diakoner?

RECENSION av STEN HIDAL

Women Deacons? Essays with Answers. Edited by Phyllis Zagano. Liturgical Press, Collegeville, Minnesota. 2016, 252 s.

Phyllis Zagano är biträdande professor vid Hofstra University, Hempstead, i delstaten New York. Hon är känd för att ivrigt argumentera för att det införs ett kvinnligt diakonat i den katolska kyrkan. I denna volym har hon samlat tolv artiklar som belyser förekomsten av kvinnliga diakoner i den tidiga kyrkan och under bysantinsk tid. Ett av bidragen är av henne själv, de övriga har olika författare – ett är av Yves Congar – och har i de flesta fall fått översättas från andra språk.

Samlingsvolymer av detta slag lider ofta av att artiklarna spretar åt olika håll. Så är det inte alls här. Tvärtom är argumentationen likartad och upprepningarna är många. Så nämns Adolf Kalsbachs – i och för sig grundläggande arbete – Die altkirchliche Einrichtung der Diakonissen bis zu ihrem Erlöschen (1926) ett otal gånger. Litteraturen när det gäller detta speciella ämne är förvånande stor, inte minst i form av tidskriftsartiklar, och allt finns registrerat här.

Detta är alltså främst en historisk undersökning av ett uppdrag som fanns i den tidiga kyrkan, och i östkyrkan även under medeltiden. Som sådan har denna bok ett stort värde, och de olika artiklarna ger tillsammans en mycket god bild av ett svårdokumenterat inslag i den tidens kyrka. Därför blir det lämpligt att här återge bokens samlade bild av kunskapsläget. Terminologin i bidragen varierar: ibland talas det om women deacons ibland om deaconesses, vilket kanske beror på originalspråkets uttryck.

Så mycket tycks i alla fall vara klart, att kvinnliga diakoner ansågs som en del av kyrkans ämbete. De olika vigningsritual som är belagda i den östliga kyrkan, ger både i innehåll och ordval uttryck åt detta. Här är två skrifter från den tidiga kyrkan av särskild vikt: Didascalia apostolorum, avfattad i norra Syrien under 200-talets andra hälft, och de Apostoliska konstitutionerna, också de på syriska, från slutet av 300-talet. Texter från västkyrkan är däremot mindre upplysande, så nämns inte kvinnliga diakoner i Hippolytos Den apostoliska traditionen, skriven i Rom i början av 200-talet.

Frågan om det kvinnliga diakonatet i äldre tider står i ett samband med änkornas ställning i den tidiga kyrkan. Som framgår redan av Nya testamentet (till exempel 1 Tim 5) hade änkorna i församlingen en särskild hedersställning, som gränsade till ett särskilt ämbete. När denna institution försvagades på 200-talet, tycks de kvinnliga diakonerna ha fått sin ställning förstärkt. De vigdes vid altaret, inte utanför koret som subdiakoner och andra lägre ämbetsbärare, de kommunicerade själva av kalken (men gav den inte till andra) och kunde sändas på särskilda uppdrag av biskopen. Utöver assistans vid dopet tycks de inte ha haft några liturgiska uppgifter. De fick inte gifta sig. Kejsare Justinianus stadgade dödsstraff för den som begick ett sådant brott.

På 1100-talet försvinner gradvis det kvinnliga diakonatet i östkyrkan, men ännu på 1700-talet förekom det i den maronitiska kyrkan, åtminstone som en möjlighet. I den västliga kyrkan nämns kvinnliga diakoner sporadiskt, men något vigningsritual tycks inte ha bevarats. Både i öst och väst hade de som en särskild uppgift att bistå de kvinnliga katekumenerna i samband med dopet. I östkyrkan hade de dessutom en funktion att övervaka kvinnorna vid gudstjänsten och att bistå dem i hemmen.

Sista gången kvinnliga diakoner förekommer i ett officiellt kyrkligt dokument i väst är vid synoden i Oranges 529. Där ges en anvisning åt de kvinnliga diakonerna – ”om det finns några”, heter det i ett betecknande tillägg. En förklaring till det kvinnliga diakonatets försvinnande ligger säkert i att vuxenkatekumenatet vid denna tid gradvis försvann. En annan förklaring kan vara, att kvinnorna i väst var bättre integrerade i både samhället och kyrkan och därför inte behövde egna diakoner som en länk till den manliga sfären.

I öst, även i Grekland, deltog inte kvinnor i det sociala umgänget i någon större utsträckning. Jämför med vad den hedniske romerske författaren Cornelius Nepos [bilden t.h.] skrev århundradet före Kristus: ”Vilken romare skulle dra sig för att ta med sin hustru till en middagsbjudning?”

Om man endast är medveten om att urvalet av medverkande kan ha blivit något ensidigt till följd av redaktörens ställningstagande i denna fråga, så är denna samlingsvolym av stort intresse.

Sten Hidal 2017-12-16