Reflektion över en kvinnodag

av MAGDALENA DAHLBORG
I går uppmärksammades internationella kvinnodagen världen över, med konserter, föreställningar, demonstrationer och panelsamtal.

De senaste påvarna har markerat att de anser exkluderingen av kvinnor från högre positioner i kyrkan vara ett problem. Johannes Paulus II apostoliska brev Mulieris dignitatem, som i år fyller 30, lyfter fram den stora roll kvinnor spelat genom kyrkans historia och hur närmast övertydligt Jesus gick emot rådande normer och upprättade de kvinnor han mötte. I samband med FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking 1995 skrev han också Brev till kvinnor som uttrycker tacksamhet för allt kvinnor bidrar med.

Påven Franciskus har gått än längre och i dag finns en handfull kvinnor på höga poster i Vatikanen. Det formella återupprättandet av apostlarnas apostel, Maria från Magdala, är ett viktigt erkännande av såväl kvinnorna i Jesu närhet som att kyrkan genom historien skrivit ner kvinnors betydelse. Samtidigt finns där till exempel den lilla spydigheten från Franciskus om kvinnor som ”jordgubbar på tårtan”, en antydan om att kvinnor inte är nödvändiga utan ett sött tillbehör. Det skaver, och gör det lätt att tolka de förändringar som görs i praktiken som halvhjärtade försök att dämpa diskussionen.

När kvinnor nämns görs uppenbarligen försök att faktiskt lyfta upp och rätta till. Problemet är att företrädare för kyrkan oftare talar om kvinnor än med. Även när den som uttalar sig börjar likt helige Johannes Paulus II i sitt brev till kvinnor och säger sig vilja ”reflektera med henne [varje kvinna]”, blir det mer av tal till än samtal med den tilltalade kvinnan. Samtal med någon kräver mer än tal till densamme, det kräver att man lyssnar, att man är öppen för att man kanske inte kommer att tycka om det man hör och att man kanske till och med är beredd att revidera sin världsbild en smula. Samtal, till skillnad mot debatter, handlar om att genom att dela erfarenheter gemensamt nå en djupare förståelse av vad det är att vara människa, skapad till Guds avbild, snarare än om att övertyga någon annan om sin egen ståndpunkts förträfflighet.

En vanlig uppfattning i teologiska texter om kvinnan och kvinnans plats är att hon är mystisk och mystik. Obegriplig och svårfångad. Det tycks vara en dröm om ”mamma” sådan hon var när man själv var ett litet barn och mamma var hela tryggheten i livet. Som kvinna förväntas man på något sätt införliva detta i sin egen självbild: inte bara acceptera utan också uppskatta, kanske rentav förvänta sig, denna placering på piedestal.

Det finns två stora problem här. Det ena är att kvinnor naturligtvis inte är mer obegripliga än män. Det andra är att piedestaler visserligen ger god utsikt, men inte så stort handlingsutrymme, ingen möjlighet att ta ansvar för världen som händer nedanför och att det därtill blir otroligt smärtsamt att falla när man är så upphöjd.

Och faller, det gör människor. Även kvinnor faller, eftersom vi är människor. [Bilden: skulptur, Zwolle, Nederländerna.]

Piedestalplaceringen tar ifrån kvinnor vår agens, vi tillåts inte ta ansvar för oss själva. Det är bekvämt, vilket innebär att en del av oss trivs där, men när vi blir fråntagna vårt ansvar och vår agens blir vi förmenade vår mänsklighet. Observera att ansvar och agens hör samman. Inte minst i fråga om sexualmoral fråntas kvinnor full agens (genom inomäktenskapligt våld, våldtäkt, socialt tryck med mera) men tillskrivs ändå ansvar. De två måste alltid gå hand i hand.

Det är lätt som kvinna att rygga tillbaka inför beskrivningar av ”den kvinnliga visdomen” och ”de särskilda insikter som endast kvinnor har”, särskilt om man inte känner igen sig i beskrivningen av den vårdande och känslosamma Kvinnan som omedelbart känner andras behov. Men visst finns det erfarenheter och kunskap som är förhållandevis kvinnospecifik, så länge man inte tror att generaliseringar är detsamma som att det gäller varje enskild person. Att vara kvinnokropp är att cykliskt, periodvis varje månad, ge sitt blod och ofta smärta för möjligheten att ge andra liv. Alldeles för ofta innebär att vara kvinna att vara redo att offra sitt liv för möjligheten att ge liv till andra, och det är speciellt att betrakta den lilla varelse som vuxit i ens kropp och veta att det är ett mirakel att båda överlevde. Detta ger möjligen en annan inställning till blod, smärta, liv och död än de flesta män har. Kanhända spelar även just det cykliska roll, livets hjul är påtagligt i många (återigen, inte alla) kvinnors liv. Men detta är inte någonting som gör kvinnor obegripliga och oåtkomliga. Ungefär hälften av världens befolkning lever med detta, och förstår varandra ungefär så väl som människor gör mest.

Påven Franciskus har efterfrågat en ny antropologi för kvinnan. Med många andra kvinnor före mig vill jag säga: det som behövs är inte en ny antropologi för kvinnan, en som särskiljer henne från det normala, talar om varför hon är speciell. Det som behövs är en ny antropologi som visar män och kvinnor som lika mänskliga, lika bristfälliga, lika obegripliga och lika fantastiska. Det är där förändringen måste börja, inte med kosmetiska justeringar av rådande strukturer.

Magdalena Dahlborg 2018-03-09