av THOMAS IDERGARD
Av alla mänskliga rättigheter är religionsfriheten den viktigaste. Den utgår från det som mest tydligt skiljer människan från alla andra levande varelser; hennes frågor om varifrån hon kommer, vad som är objektivt gott, vad som är målet med livet och om det finns ett liv efter döden, och försök att finna systematiska svar. Religionsfriheten skyddar människans möjlighet att vara unikt mänsklig. Utan den på plats kan sedan varken tanke- eller yttrandefriheten fungera, och i förlängningen inte demokratin.
Religionsfriheten innebär rätten att få ha, utöva och offentligt uttrycka en religiös tro så länge det inte inkräktar på andras rätt att göra detsamma. Den betyder vidare rätten att inte ha en religiös tro, rätten att få byta religion och rätten att få leva tillsammans med någon med en annan tro, oavsett vad andra tycker om det. Religionsfriheten förutsätter, om den ska vara reell och gälla för alla, att den som vill leva i vår typ av samhällsgemenskap aktivt och uttalat måste acceptera den och dess egenskaper, som något som inte kan och får begränsas för någon.
… men religioner kan inte göra allt
Friheten att själv inte ha någon religion betyder inte frihet från att möta uttryck för att andra har en religion. Men den nu uppblossade debatten om böneutrop från en moské i Växjö, vilken blivit till en debatt om böneutrop generellt, föranleder också en precisering av gränserna för uttrycken av religiös tro i det offentliga rummet. En precisering som bör skilja mellan två saker. Å den ena sidan, att man som icke-troende måste vara beredd att konfronteras med religiösa uttryck i offentligheten – till exempel genom religiös klädsel och symboler på personer man möter, förekomsten av kyrkor och andra religiösa samlingslokaler, religiös reklam på skyltar och liknande och även offentliga religiösa manifestationer på gator och torg så länge de är förenliga med ordningsstadgan, det vill säga precis som politiska manifestationer. Och å den andra sidan, att man som icke-troende konstant måste acceptera att regelbundet ta del av ett religiöst budskap som man inte, eller bara med stora svårigheter, kan komma undan.
Till den senare kategorin hör böneutrop över en stad eller stadsdel. Som har påpekats i debatten kallar kyrkklockor till bön och gudstjänst i en avgränsad lokal för dem som vill ta sig dit – det vill säga, alla konfronteras med informationen om att det finns gudstjänster – medan ett böneutrop från en moské i sig är en bön och ett slags gudstjänst som regelbundet upprepas i det offentliga, och som alla som bor eller arbetar inom hörhåll måste ta del av – det vill säga alla konfronteras med gudstjänstens budskap så att enbart fysisk förflyttning kan ändra på det. Här måste analogin göras med politiska torgmöten som ropar ut politiska budskap i en stadsmiljö. Att ett sådant äger rum någon gång ibland nära där människor arbetar och lever är en sak. Att det skulle pågå konstant varje dag eller varje vecka året om följer däremot inte med nödvändighet ur det faktum att vi har yttrandefrihet. Lika lite som religionsfriheten för mig som katolsk präst betyder att mina predikningar i S:ta Eugenia kyrka i Stockholm ska ljuda ut i högtalare över Kungsträdgården varje torsdag. Inte alls faktiskt, hur uppbyggligt jag än skulle tycka det vore för stadsflanörerna.
Vi kan däremot konstatera att debatten om böneutrop kan föras fritt, och kommande beslut fortsätta diskuteras likaså, tack vare den samhällsmodell som baseras på kristna värden om personens värdighet, och därmed rätt att fritt söka sanningen och uttrycka det sökandet. Vi vet att det i flera muslimska länder är förbjudet ens med kristna kyrkobyggnader, trots stora kristna minoriteter, som exempelvis gästarbetarna från Filippinerna och Indien i Saudiarabien. Helt enkelt för att dessa samhällsmodeller baserar sig på andra värden. [Bilden: minaret, den stora moskén i Testour, Tunisien.]
I vår globaliserade tid finns alltså också en utmaning i att sprida respekten för personens värdighet och därmed rättigheter, det vill säga uttrycken för den mänskliga enheten bortom kultur och religionstillhörighet, till länder och regioner där den ännu inte alls respekteras. Segrarna för religionsfrihetens värde ligger här, inte i införandet av regelbunden offentlig bön som kräver fysisk flytt för den som inte vill behöva ta del av den. Böneutrop i vår typ av samhälle blir inte uttryck för en mångfald i linje med det gemensamma goda, eftersom det inte följer ur de värden som är grundläggande och primära.
Vad menas med mångfald och öppenhet?
Det finns ett grundantagande i vår tids offentliga debatt att ”mångfald”, liksom ”öppenhet”, är goda och eftersträvansvärda värden. Men i verkligheten går det självfallet inte att skriva under på detta utan närmare preciseringar av vilken typ av mångfald man vill ha, eller vad man vill vara öppen för.
”Mänsklig mångfald” räcker inte. För det betyder bara en variation av allt som människor åstadkommer: en mångfald av kärlekspoesi liksom en mångfald av metoder för vapensmuggling. Påståendet ”våra samhällen berikas av en mångfald av fascistiska partier” skulle nog ganska få instämma i. Det räcker inte ens att säga ”våra samhällen behöver en mångfald av livsstilar” eftersom dessa livsstilar till exempel kan avse olika kriminella livsstilar, från bedrägeribaserade till narkotikabrottsbaserade. Den mångfalden är heller inte något att sträva efter. Tvärtom, den måste motverkas.
Sök först personens värdighet och rättigheter
Ett meningsfullt samtal om vårt samhälles omistliga värden måste lämna mångfaldsordet för att söka något mer grundläggande. Och då handlar det snarare om mänsklig enhet. Den som utgår ifrån den grundläggande kristna tanken om den mänskliga personens inneboende värdighet, ytterst genom tron på allas skapelse till Guds avbild.
Personen har en absolut värdighet i och med sin blotta existens, det vill säga redan i kraft av tillhörigheten i människosläktet – även om alla potentiella egenskaper och funktioner inte är aktualiserade, tänk ett ofött mänskligt barn; eller aldrig kan bli aktualiserade, tänk en funktionshindrad av något slag; eller har upphört att kunna aktualiseras, tänk en dement person. Ett värde som inte får kränkas, en existens som inte får utplånas, oavsett andras nyttokalkyl.
Ur värdigheten följer rätten för varje person att få utveckla hela sin mänskliga – det vill säga sin existentiella, sociala, kulturella, ekonomiska och politiska – potential. När en gemenskap, till exempel en nation eller en familj, inriktas på att främja denna rätt för varje person tillsammans med det goda för alla människor i gemenskapen, strävar den efter vad den katolska socialläran kallar för ”det gemensamma goda”.
Idén om de mänskliga rättigheterna kommer ur denna grundläggande syn på människan och hennes gemenskaper. De strävar alla efter att skydda sådant som är gott för den personliga växten och utvecklingen. Och eftersom de vill främja det goda för hela människan och alla människor motsvaras rättigheterna förstås av skyldigheter, både att respektera andras rättigheter och i sättet att använda dem.
När den mänskliga personens värdighet och rättigheter respekteras och främjas, har varje människa friheten att söka sanningen, att personligt uttrycka och gestalta sin värdighet efter det, så länge det är förenligt med det gemensamma goda. Och därmed uppstår en mångfald som en konsekvens av ett mer grundläggande värde, det som utgått från enheten mellan alla människor. Vi kan tycka olika om alla, eller en del av, dessa uttryck, och många av dem behöver inte vara objektivt sanna. Men de kommer ur något högre gott, och detta högre goda är det som har ett värde i sig. Mångfalden lever helt enkelt av ett värde som den själv inte kan garantera.
Thomas Idergard 2018-03-10
Bakgrundsinformation och debattinlägg:
https://www.skrivunder.com/stoppa_boneutrop_i_vaxjo
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/delade-asikter-om-boneutrop-i-vaxjo
https://www.vxonews.se/article/beslutet-om-boneutrop-i-vaxjo-drojer/
https://www.svd.se/man-maste-inte-acceptera-religios-framfusighet