Med tanke på den institutionaliserade religionens betydelse i många europeiska länder kan det kanske vara lätt att ansluta sig till tesen om att moderniseringen går hand i hand med sekularisering – men denna sedan länge framförda uppfattningen stämmer inte och är även passé inom sociologin. Detta påpekade den tyske religionsfilosofen och religionssociologen Hans Joas vid öppnandet av de österrikiska pastoraldagarna under torsdagen. USA är ett motexempel på hur modernitet och välstånd kan gå hand i med större religiös vitalitet, särskilt som globala och historiska fakta motsäger alltför ytliga tolkningar. Som Joas kortfattat uttryckte det: ”Sekulariseringen dör tendentiös i brist på tillökning.”
Att religionen på våra breddgrader är utsatt för en förändrad betydelse och även förlust av detsamma, förnekar inte alls den flerfaldigt belönade författaren av böcker som Die Macht des Heiligen – Eine Alternative zur Geschichte von der Entzauberung (2017) [Det heligas makt – ett alternativ till historien om avförtrollningen] eller Glaube als Option (2012) [sv. övers. Tron som alternativ, 2015]. Sedan millennieskiftet har 500 kyrkor stängts och 140 rivits i Tyskland. I gengäld växer religionen i välmående delar av världen, som Sydkorea och Kina, och även i Afrika utbreder sig kristendomen i snabb takt.
Men om inte moderniseringen respektive den av Max Weber hävdade ”avförtrollningen” av världen är orsak till detta, vad är det då? Joas riktar blicken mot förhållandet mellan kyrkornas och religionsgemenskapernas förhållande till statsmakterna – mot den ”politiska religionssociologin”, som han kallar det. Hans tes är att ”överdriven närhet till staten och ”maktstödd monopolställning” är farligt för kyrkorna. Om politiskt och ekonomiskt missnöje breder ut sig befolkningen, riskerar de att tappa kontakten med dessa grupper.
Utan kostym ingen gudstjänst?
Berlin, till exempel, var redan för 100 år sedan en av de mest sekulariserade städerna – inte minst på grund av förborgerligandet av den därvarande evangeliska kyrkan. Joas berättade att det redan då gjordes undersökningar om orsakerna till det låga gudstjänstdeltagandet bland just arbetare. Det visade sig då att dessa befolkningsskikt inte kunde uppbringa den klädsel som man antog krävdes för att gå i kyrkan. Pastorerna ska på detta inte ha reagerat med ”men, kom då med klädd på annat sätt …!” utan i stället endast ryckt på axlarna.
En alternativ förklaring till sekularisering skulle därmed kunna vara kyrkornas förhållningssätt till den tidens stora politiska frågor: Hur förhöll de sig till ”den sociala frågan”, till den nationella, demokratiska och kvinnliga emancipationen, eller till de mänskliga rättigheterna? ”Vi inser därmed hur svårhanterade vissa sekulariseringsprocesser var och är”, påpekade Joas.
Även inom de frågor som i dag ofta diskuteras, exempelvis migration, kan ett moraliskt grundat förespråkande av (mass)invandring leda till ett fjärmande från kyrkan i utsatta, inhemska miljöer. ”Att lyssna är här ofta viktigare än att undervisa” löd Joas råd till sina åhörare, som till största delen är verksamma i kyrkligt arbete.
Hans Joas, som undervisar vid den teologiska fakulteten vid Humboldt-universitetet i Berlin, sammanfattade: Kyrkorna och religionsgemenskaperna bör ”illusionslöst betrakta” dagens sekulariseringen som ett faktum och inte förfalla till ”att skrämma upp sig själv”. ”Undergångsprofetior” relativiseras, om sekulariseringen sätts i in i ett historiskt och globalt sammanhang.
Kathpress 2019-01-10
Läs också artikel av Hans Joas i Signum 2/2011 ”De mänskliga rättigheternas rötter och framväxt” via länken här