Spänt i Venezuela

av FREDRIK HEIDING

Hur förhåller sig den katolska kyrkan till den kris som successivt förvärras i Venezuela? Ända sedan Hugo Chávez tillträde 1999 har katolska representanter öppet och vid upprepade tillfällen kritiserat regeringen för dess socioekonomiska politik och odemokratiska tendenser. Ärkebiskopen av Caracas, kardinal Jorge Urosa, är en av dem som konsekvent har ifrågasatt ”chavismen”. Samtidigt har enskilda biskopar (såsom Mario Moronta) genom åren stått den socialistiska regeringen nära och i princip varit lierad med den. Kyrka och stat var åtminstone tidigare i ett ömsesidigt beroendeförhållande (se ”Venezuela – överraskningarnas land?”, Signum nr 9/2002). Förhållandet mellan regeringen och kyrkans hierarki var därför minst sagt ansträngt redan under Chávez mandatperiod fram till 2013, och relationen till hans efterträdare i det socialistiska partiet, den nuvarande presidenten Nicolás Maduro, är också den mycket spänd. Att katolska företrädare på olika nivåer nu angriper Maduros regim innebär således ingen policyförändring gentemot tidigare. Något som där­emot är nytt är att oerhört tydliga ställningstaganden från såväl gräsrötterna som kyrkans ledning har börjat dugga så tätt.

95 procent av Venezuelas exportintäkter kommer från den statligt reglerade oljeproduktionen, och när priset på olja halverades 2014 försvagades ekonomin kraftigt. Strukturella nationalekonomiska problem fanns i och för sig tidigare, men de har nu blivit fullt synliga. Under de tre senaste åren har över två miljoner medborgare flytt, främst till grannländerna Colombia och Brasilien. Den diktatur som Venezuela har utvecklats till, med rättsosäkerhet, brist på livsmedel och mediciner, galopperande inflation med mera har medfört att smärtgränsen är nådd. Folkopinionen som tidigare gav sitt stöd åt chavismen har börjat svänga. Maduro kan inte heller räkna med samma popularitet som sin företrädare som upphöjdes till ett slags ”helgonstatus”. (SVT: samhällsprogram Korrespondenterna ger i avsnittet ”Vid ruinens brant” en skakande skildring av läget i landet. Kajsa Normans bok Den som tröttnar förlorar: kampen om Venezuela från 2015 är också läsvärd.)

I slutet av mars i år kom ordföranden för den venezuelanska biskopskonferensen, ärkebiskop Diego Padrón, med ett uppfordrande uttalande: ”Den venezuelanska kyrkan av i dag saknar autentisk andlighet om den inte har en hållning av motstånd mot makten.” Enligt katolska kyrkans sociallära får kyrkan inte engagera sig partipolitiskt, men samma lära förespråkar ett demokratiskt styrelseskick och katoliker har därför rätt att vända sig mot diktaturer. Med ”autentisk andlighet” kan ärkebiskop Padrón alltså avse ett påbjudet kristet samhällsengagemang som värnar om demokrati, rättvisa och mänskliga rättigheter.

I samband med det val som hölls den 30 juli i år då regeringen ville tillsätta en författningsförsamling, med rätt att skriva om grundlagen och med mandat att upplösa nationalförsamlingen (där oppositionen genom alliansen ”Samling för demokratisk enighet” är i majoritet), uttalade sig den katolska biskopskonferensen i Venezuela ovanligt tydligt. På Twitter lade man ut en bild på jungfru Maria med den venezuelans­ka flaggan i bakgrunden, följt av ett nödrop: ”Heligaste Jungfru, Moder till Coromoto [namnet på en folkgrupp, övers. anm.], Venezuelas himmelska beskyddare, befria vårt fosterland från kommunismens och socialismens klor.” Biskoparna bedömer alltså att den socialistiska chavismen har nått vägs ände.

Intressant är också att man använder religiösa symboler på den venezuelanska flaggan. Det kan tolkas som ett sätt att återerövra religionens rätta plats, ett sätt för bis­kopskonferensen att markera vem som är allra högst upp i den himmelska hierarkin. Det nationella rådet för det katolska lekfolket (Consejo nacional de laicos de Venezuela) tog för övrigt redan 2014 fram en liknande flagga med Jungfru Maria. Presidentämbetet och socialismen har nämligen i princip intagit Guds position hos många invånare. Chavismen har blivit en avgud och letat sig in i folkfromheten. Det märks på små altaren i hemmen där bilder på Jesus och helgon kan stå sida vid sida med bilder på den ”helige Chávez”. På det socialistiska partiets partikongress 2014 skrev man dessutom om Fader vår och travesterade texten med formuleringen: ”Chávez vår, som är i himmelen […] inled oss icke i kapitalismens frestelse, utan fräls oss ifrån oligarkins ondo.” När kyrkliga företrädare protesterade mot detta ingrepp i Herrens bön, invände president Maduro att ”poetisk frihet” legitimerar travestin.

Men det är inte bara den högsta ledningen i den katolska kyrkan i Venezuela som protesterar mot regimen, utan gräsrötterna är också mobiliserade. Studenter torde här vara en viktig kraft i strävan att omvandla samhället. Ett exempel är engagemanget hos studenterna vid det katolska universitetet Andrés Bello i Caracas som leds av Jesuitorden och som är ett av landets ledande lärosäten. (Den förra riksåklagaren, Luisa Ortega Díaz, som Maduro avsatte den 5 augusti, studerade juridik vid detta universitet.) I början av maj vände studenterna sig till biskopskonferensen med en avsiktsförklaring i fyra punkter. För det första vill de ge stöd åt biskopskonferensen i dess kamp för mänskliga rättigheter och fred. För det andra vädjar man om påven Franciskus försonande kraft i konflikten i landet: ”Påve Franciskus, lyssna till studenterna. Vi är inte rädda, vi har behov av fred, demokrati, rättvisa och frihet.” För det tredje uppmanar man alla venezuelaner att stå enade, aktiva och fredliga i samband med gatudemonstrationer för politiska rättigheter. För det fjärde kräver man att demokratiska institutioner och en fun­gerande rättsstat inrättas. Både biskopskonferensen och rektorn för det katolska universitetet Andrés Bello, jesuitpater José Virtuoso, ställer sig bakom studenterna.

Studenterna har genomfört gatudemonstrationer såväl före som efter valet den 30 juli. Under mottot ”Operation Frihet Venezuela” (Operación Libertad Venezuela) arrangerade man en demonstration den 7 augusti. Förutom ovan nämnda målsättningar krävde man att politiska fångar skulle befrias. Ett antal uppmärksammade fall med kända fängslade oppositionspolitiker har skapat rubriker den senaste tiden. Men utöver dessa uppskattar FN:s organ för mänskliga rättigheter, OHCHR, att omkring 5 000 personer har drabbats av godtyckliga frihetsberövanden.

Bland gräsrötterna är det också värt att lyfta fram de ansträngningar som görs för och med urbefolkningen. Det finns drygt 300 000 invånare i landet som hör till urbefolkningen, fördelade på 28 folkgrupper, som ofta lever i extrem fattigdom. Det är i och för sig sant att andelen fattiga under Chávez mandatperiod (1999–2013) sjönk från runt hälften av befolkningen till en fjärdedel och att andelen extremt fattiga minskade från 21 till 6 procent. Klyftorna mellan rika och fattiga minskade då. Men statliga utbildningssatsningar och sociala projekt av olika slag var beroende av höga och stabila oljeintäkter. I och med den ekonomiska och politiska krisen har subventionerna minskat eller försvunnit helt. Urbefolkningen drabbas av minskat stöd och ser sig tvungen att migrera, till exempel till Brasilien (vilket Dagens Nyheter uppmärksammade den 24 juli). Kyrkliga rörelser och frivilligorganisationer såsom Causa Amerindia Kiwxi gör dock här en insats för de inhemska folkgrupperna. Inom ramen för denna frivilligorganisation får de högskoleutbildning vid La Universidad Indígena de Venezuela. Det finns också kaffe-kooperativ och liknande.

Påtryckningar från omvärlden sätter ökad press på regeringen. Påven Franciskus har krävt att mänskliga rättigheter ska respekteras och att varje form av våld måste undvikas i Venezuela. Skarpa signaler sänds också från grannländerna i Latinamerika. I början av augusti uteslöt den sydamerikans­ka handelskoalitionen Mercosur Venezuela ”på obestämd tid”, eftersom landet bryter mot demokratiska principer. Dessutom har USA tidigare infört vissa ekonomiska sanktioner och hotat med ytterligare handelsembargon, främst inom oljeindustrin.

Förutom sådana ekonomiska åtgärder har det också funnits erbjudanden att underlätta en dialog mellan oppositionen och rege­ringen.

Hösten 2016 ingick tre före detta regeringsledare – Zapatero (Spanien), Fernández (Dominikanska republiken) och Torrijos (Panama) – i en dialoggrupp i syfte att medla. I detta diplomatiska arbete deltog även Vatikanens statssekreterare Pietro Parolin som under perioden 2009–2013 var påvlig nuntie (ambassadör) i Venezuela. Medlingsförsöken avbröts dock när förhandlingarna strandade i december 2016. Sedan dess har det varit flera turer fram och tillbaka. Vatikanen drog sig ur medlingen med motiveringen att president Maduro brutit mot vissa löften som var en förutsättning för samtalen.

Men oppositionen lär också ha satt käppar i hjulen. Under flygresan hem från sitt besök i Egypten i slutet av april fick påven Franciskus frågan om inte medlingsförsöken kunde återupptas. Han svarade då: ”Jag tror att det måste ske på vissa villkor, mycket klara villkor. Delar av oppositionen vill inte detta, och det är märkligt att oppositionen är splittrad, eller hur? Å andra sidan verkar konflikterna skärpas mer och mer, men det rör på sig litet, något är på gång.” I en kommentar tillbakavisade oppositionsledaren och förre presidentkandidaten, Henrique Capriles, intrycket att oppositionen skulle vara splittrad. Capriles förklarade sin skepsis mot diplomatin med att han inte kunde acceptera den förre premiärministern Zapateros hållning, som ska ha favoriserat Maduro. Maduro å sin sida förnyade i mitten av juni sin inbjudan till påven och Vatikanen att bistå parterna och sade (CNN 14/6): ”I sin egenskap av Kristi ställföreträdare, är jag helt säker på att hans aktiva medverkan och vägledning kan öppna en ny etapp i den nationella dialogen. Det räcker nu med allt våld: det är nödvändigt att ge freden en chans, utan vare sig fällor eller falskhet.”

Påven Franciskus och kardinal Parolin tycks vara öppna för att återuppta dialogen, något som en skriftlig vädjan från ytterligare andra före detta latinamerikanska presidenter (Costa Rica, Uruguay, Panama, Colombia, Bolivia) kan ha bidragit till.

 

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.