Sveriges kristna råd – en nödvändig samtalsklubb

av MAGDALENA DAHLBORG
Nyligen beslutade styrelsen för Sveriges kristna råd, vari textförfattaren är suppleant (jävsförhållande därmed redovisat), att rådets kansli ska omorganiseras. I rapporter i kristen media har det skrivits att verksamhet kommer att läggas ner av ekonomiska skäl, och kommentarer om att rådet ”bara blir en samtalsklubb” har förekommit. Omorganisationen har fler dimensioner än så, och ”samtalsklubb” är en av de saker som inte bättre placeras i någon annan organisation.

Presidiet för Sveriges kristna råd:
Lasse Svensson, Anders Arborelius, Antje Jackelén,
Karin Wiborn och Dioscoros Benyamin Atas.
Foto: Mikeal Stjernberg. Creative kommuns.

Det ekonomiska är en aspekt av omorganisationen, men inte den enda. Man kan säga att det finns tre viktiga skäl till att lägga om resurserna:

Det praktiska. En del av de utåtriktade verksamheter som skötts av Sveriges kristna råds kansli har varit intressanta för fem eller sex av tjugosju medlemskyrkor. Framför allt har det varit svårt att få katolska och ortodoxa församlingar att engagera sig, och att hitta arbetssätt som passar alla medlemskyrkor. Det betyder förstås inte att styrelsen önskar att verksamheten ska försvinna, men det är inte rimligt att ha kansliresurser för verksamhet som av många medlemskyrkor upplevs som irrelevant i den form den har bedrivits.

Det ekonomiska. Inte minst bidragsekonomiska. De projekt som läggs i ner i sin nuvarande form har bedrivits med externa medel, alltså bidrag, från exempelvis SIDA och Folke Bernadotte-akademin. Kraven på redovisning och återkoppling har ökat markant på bara några få år, och i dag ställs stora administrativa krav även på små projekt. I praktiken skulle det behövas ytterligare en kansliresurs för projektadministration på Sveriges kristna råd, och det utrymmet finns inte.

Det principiella. Sveriges kristna råds föregångare Svenska ekumeniska nämnden, som bildades 1932, hade som medlemmar inte bara kristna samfund utan också andra typer av organisationer, som KFUK-KFUM, Kristna studentrörelsen och även mer biståndsinriktade rörelser. Med tiden kom samfunden i Svenska ekumeniska nämnden fram till att det behövdes en plattform enbart för, som kunde hantera det som bäst görs just av samfunden med sina specifika frågeställningar och förutsättningar. Ser man på förarbetena är det som efterfrågas närmast en plattform för att tillsammans vara, medan andra medlemsorganisationer lagt all vikt på att göra. En viktig orsak till bildandet av Sveriges kristna råd 1992 är alltså de kristna samfundens behov av att vara kyrka, och att tillsammans reda ut vad det innebär. Detta vara har med nödvändighet ett utflöde i form av ett göra, men det är inte givet att detta göra måste ligga just i Sveriges kristna råd, som är en av flera plattformar för de kristna samfundens gemensamma arbete. Det som inte kan göras bättre någon annanstans är den gemensamma teologiska reflektionen och skapandet av kontaktytor och nätverk mellan kompetens i medlemskyrkorna. Därtill finns några ekumeniska åtaganden, som också i nuläget ligger bäst i rådet, som det ekumeniska följeslagarprogrammet SEAPPI (ett åtagande gentemot kristna i det Heliga landet) och institutionssjälavården (fängelse-, sjukhus- och universitetssjälavård, ett åtagande gentemot Kriminalvården respektive Frikyrkosamråd). Dessa har mer anställd personal, men är inte att betrakta som rådets huvudverksamhet.

Styrelsen i Sveriges kristna råd.
Foto: Mikael Stjernberg. Creative Commons.

Även om det är ekonomiska och praktiska skäl som drivit fram att beslutet om omorganisation till slut måste fattas, är det principiella ändå viktigast. Sedan 1992 har i Sveriges kristna råd startats projekt och program som ger uttryck för kyrkans göra, med verksamhet som rådets medlemmar betraktat som viktigt och som inte gått att placera någon annanstans. Periodvis har rådet bejakat nästan allt som föreslagits, andra gånger har man varit mer restriktiv. Den process som nu pågått i åtminstone fem-sex år har handlat om att finna exakt vad det är rimligt att medlemskyrkorna bär i gemensamt kansli och vad som görs bäst på andra håll. Målbilden som ledningen nu har att arbeta efter är att de många arbetsgrupper som verkar i Sveriges kristna råd, med representanter från samtliga kyrkofamiljer och ibland även andra aktörer, ska ses som rådets huvudverksamhet tillsammans med gemensamt behandlande av exempelvis utredningsremisser och deltagande i vissa debatter där medlemskyrkorna tydligt har en gemensam hållning (inte alltid inom samfunden, förstås), som omsorg om skapelsen och om människor som av olika skäl migrerar.

En nyckel till att förstå styrelsens beslut är att se att Sveriges kristna råd inte är en fristående organisation, utan en del av de kristna samfundens gemenskap. Det har periodvis funnits tendenser såväl hos medlemskyrkor som i Sveriges kristna råds kansli att se Sveriges kristna råd som en egen organisation med medlemmar som har sin egen verksamhet och sedan dessutom rådet. I själva verket är Sveriges kristna råd en del av sina medlemmar, och det som görs i rådet är en del av medlemskyrkornas verksamhet. Rådet är ett sammanhang där de som jobbar inom ett visst område i ett samfund – migration, mission, diakoni och så vidare – kan möta de som jobbar inom samma område i andra samfund och samordna. På det viset kan samfunden undvika dubbelarbete och kan inspirera och berika varandra. Framför allt är rådet ett sammanhang där teologi kan fördjupas och ömsesidig förståelse och vänskap byggas.

En av de saker Sveriges kristna råd gör som verkligen visat sig fruktbart är de årliga kyrkoledardagarna. Att de kristna samfundens ledare på nationell nivå (vilket har väldigt olika innebörd och tyngd i olika samfund) under ett dygn möts, stöts, blöts och nöts i gemensamma bibelstudier, gemensamma samtal, gemensamma måltider och gemensamma gudstjänster ger inte bara tydliga signaler om att allt detta är möjligt och kanske rentav eftersträvansvärt även på församlingsnivå, utan gör det också lättare att verka tillsammans när det verkligen behövs. Ärkebiskop Antje Jackelén har skrivit ungefär att ”ekumeniska samtal kan verka som att dricka kaffe när huset brinner, men när det verkligen brinner blir det lättare att samarbeta om man innan har druckit kaffe ihop.” Alltså, känner man varandra väl sedan innan går det mycket snabbare och smidigare när en kris uppstår. Som hösten 2015, när samfunden snabbt var på banan med samarbete och informationsutbyte kring mottagande av flyende eftersom vi redan känner varandra.

Vi lever i en tid där det är viktigt att synas och höras och handla. Det som saknas är det fördjupande samtalet, sökandet efter förståelse. Vi lever också i ett land där det ofta är viktigt att söka konsensus, där det finns en motvilja mot att inte vara överens. Då är det svårt att samtala med den som tänker annorlunda. Sveriges kristna råd är ett sammanhang där de svåra samtalen kan föras, där vi från början vet att vi når olika slutsatser, men kan tillåta oss att gräva djupare och undersöka varför. Kyrkans görafinns som en självklarhet på församlingsnivån, ofta ekumeniskt med samarbeten kring soppkök, språkcaféer och sjukhusbesök, men också på den nationella nivån i exempelvis Kristna freds-rörelsen, ACT Alliance (tillsammans med Caritas) och Svenska missionsrådet. Kyrkans vara, det fördjupade gemensamma samtalet, den gemensamma bönen, den gemensamma reflektionen, den har ingen annan riktigt rimlig plats än Sveriges kristna råd. Att rådet ”blir en samtalsklubb” är därför inte så bara. Samtalet är nödvändigt.

Magdalena Dahlborg 2018-05-02