Upplysningsoptimism i sin egen parodi

av THOMAS IDERGARD
Den liberale debattören Johan Norberg är en handelsresande i optimism i upplysningsfilosofins anda. Titeln på en av hans böcker, När människan skapade världen, sammanfattar den världsbild som han skickligt torgför [lyssna till exempel här eller läs här].

Om människor bara befrias från inflytande från religiösa och statliga regleringar följer ett större materiellt välstånd, och därmed automatiskt större mänsklig lycka. Sociala problem, rädsla, missnöje, konflikter, våld – all typ av lidande som den mänskliga tillvaron, oavsett historisk epok och materiell välståndsnivå, alltid har känt på olika sätt, beror på att vi inte har förstått hur bra vi har det. Eller hur bra vi kan komma att få det, om vi bara gör mer av det vi hittills gjort.

Norberg har självfallet en viktig poäng i sin beskrivning av hur den globala handeln och marknaden har hjälpt miljontals människor att resa sig ur fattigdom med avgörande sociala landvinningar, vilka också har gett ytterligare materiell välståndstillväxt. Minskad spädbarnsdöd och ökad hälsa, utbildning och ökad läskunnighet, för att nämna några avgörande framsteg. Även om mycket återstår att göra finns det mycket i världen som är bättre än för bara några decennier sedan.

Svagheten i budskapet är dess begränsande materialism och individualism. Ett ökat materiellt välstånd löser flera problem. Men det leder också till en del andra – som givetvis måste vägas mot de ofta svårare problem det löser, men som måste erkännas för att kunna bemästras. Och – framförallt – det löser inte alla problem.

Detta påpekades mycket välformulerat av krönikören Margit Richert härom veckan [läs här]. Hon menade att det finns viktiga mänskliga behov som inte automatiskt uppfylls genom högre realinkomst, och att sökandet efter tillvarons mening inte upphör genom mer global kapitalism. I en replik [läs här] motsade Norberg inte detta. Men han framhöll att mening och mål är något vi nu borde vara så upplysta att vi kommer på själva. Gör vi bara det, återigen befriade från religion och marknadsregleringar, ska det nog bli goda tankar och fenomen som trillar ur de nyttomaximerande individerna.

25_Foot_Vacuum_Tank_-_GPN-2000-003004En sådan besvärjelse leder dock bara tillbaka till Richerts påpekande, att ”bristen på mening fyller världen med ondska”. Nämligen att exempelvis politisk populism, våld och terror just nu fyller det tomrum som skapats av ideologin om det materiella som allena saliggörande och varje människa som sin egen meningsskapare. Vi kan lägga till mycket annat som människor flyr in i, som till exempel droger, pornografi, ohämmad konsumism. [Bilden: en vakuumbehållare.]

Tanken på att människan, om bara betingelserna är tillräckligt rationella, egentligen är Gud själv och kan skapa paradiset på jorden, enskilt eller kollektivt, där alla motsättningar och alla problem har upphört, har de senaste hundra åren kommit och gått i olika skepnader. Den föddes ur empirismens förnekelse av existensen av sådant som inte kan undersökas empiriskt. Den bekräftades av Hegels filosofi om historien som ett ständigt framsteg. Den fick sin devis i Nietzsches konstaterande att Gud är död. Och den förenar marxismens och liberalismens ideologier (låt vara att dessa på flera viktiga punkter skiljer sig åt, dock utan att undkomma det grundläggande meningsproblemet).

PanglossAutodeFeNär upplysningsoptimisten, det må vara den sovjetiske planbyråkraten eller den liberale folkupplysaren stödda på olika fakta, aktivt bortser från det sant mänskliga behovet av inte bara bröd, traktorer eller smartphones, återspeglar de bara den parodi som upplysningsfilosofen Voltaire en gång använde mot sin tids påstådda ignorans: doktor Pangloss med sina ständiga upprepningar om att vi lever i den bästa av världar och därför inte har någon anledning att klaga. [Bilden: Doktor Pangloss i Voltaires satiriska roman Candide eller optimisten 1759 har fått sitt namn från grekiskans ord för ”pratsjuka”, och var ursprungligen en parodi på filosofen Leibniz och dennes förklaring av teodicéproblemet. En avbildning i biskopsmundering tjänar förmodligen syftet att förstärka Voltaires allmänna kritik mot kristendomen och den katolska kyrkan.]

Sanningen är förstås att vi behöver en balans mellan å ena sidan glädje och tacksamhet för allt det goda vi har och får, insikten om begränsningarna å den andra. För genom det vi skapar – pengar och materiellt välstånd, politiska idéer av vilken sort som helst och så vidare – kan vi aldrig kan rädda oss själva från den mänskliga tillvarons lidande, trots välståndet, eller från dess brist på mening och sammanhang. Livets mening är, lika lite som välståndet faktiskt, heller inte en enskild egotripp.

Thomas Idergard 2016-08-27