Vad får vi hoppas?

av PHILIP GEISTER

– Kanske blir insikten om vår oförmåga att av egen kraft skapa kristen enhet den bestående frukten av reformationsminnet.

Förväntningarna inför högtidlighållandet av reformationsminnet i slutet av oktober är höga. Att Lund blir platsen för samarrangemanget mellan Lutherska världsförbundet och Påvliga rådet för främjandet av de kristnas enhet, respektive för påvebesöket (som katolikerna och de flesta andra kallar det för), gör att den internationella ekumeniska uppmärksamheten riktas på relationerna mellan de kristna samfunden här i Sverige. I slutet av september släpptes äntligen informationen om vad som kommer att hända kring den 31 oktober. Men frågan återstår vad vi får hoppas på. Börjar en ny ekumenisk tidsålder den 1 november när påven återvänder till Rom och alla andra festdeltagare går hem till sin kyrkliga vardag?

Av problemen inför festen att döma är svaret nej. Förberedelserna har präglats av friktioner mellan Stockholms katolska stift och Svenska kyrkans ledning om allt möjligt. Oenighet rådde exempelvis i frågan om påven ska stanna en dag längre än vad som ursprungligen var planerat för att fira en mässa på Allhelgonadagen. Att först bekänna sig till ekumeniken och sedan återvända till den egna kyrkans vardag som om inget hänt skulle kunna uppfattas som om någon efter en djurrättsdemonstration går in på närmaste McDonald’s för att beställa en saftig hamburgare. Svenska kyrkans företrädare, som inte känner samma längtan efter att fira en egen gudstjänst direkt efter den ekumeniska högtiden i Lunds domkyrka, uppfattade det så och tog illa upp. Därmed tycktes Sveriges katoliker hamna i den ekumeniska dubbelmoralens skamvrå.

Reaktionerna från Svenska kyrkan må vara ensidiga, men de är inte helt utan grund. Förmodligen skulle de flesta av Sveriges katoliker kunna tänka sig att låta reformationsminnet passera förbi utan att grubbla alltför mycket över en gemensam ekumenisk framtid eller, ännu mindre, över Luthers syn på sakramenten. Däremot skulle man inte missa ett påvebesök. Man ser nu fram emot en stämningsfull gudstjänst som kommer att fylla en viktig funktion: att bekräfta den egna katolska identiteten. Det var knappast initiativtagarnas ursprungliga intention att framkalla den typen av känslor i den katolska delen av Sveriges befolkning. Att bli bekräftad i det som skiljer oss från dem blir därmed en av de effekter som besöket kommer att få.

Men Svenska kyrkans besvikelse över katolikernas bristande ekumeniska intresse kan inte dölja de stora problem som hon själv brottas med. Sexton år efter skilsmässan från staten kvarstår intrycket att man möter en tonåring som försöker komma underfund med vem hon är. Det höga antalet utträden ur Svenska kyrkan, bristen på egna andliga källor och teologiska rötter och en fortskridande förlust av legitimitet som kulturbärande institution i ett land där under tiden andra krafter har lagt beslag på begreppet ”svenskhet” är några av ingredienserna som bidrar till försvagat självförtroende och ett motsvarande uppblåst ego.

Vad skulle då påven Franciskus eller Lutherska världsförbundets ordförande Munib Younan kunna säga eller göra för att sprida ekumeniskt hopp och tillförsikt?

Eftersom även ekumenik handlar om religion ska man nog inte utesluta underverk. Det kan räcka med ett väl valt ord, en avslappnad feststämning, en finkänslig gest för att få den pyrande ekumeniska elden att flamma upp igen. Inshallah – om Gud vill! Man kan också föreställa sig att både påven Franciskus och biskop Younan i sina tal höjer blicken bortom de ekumeniska kontroverserna och inbjuder kyrkorna att begrunda sitt uppdrag gentemot världens stora humanitära och sociala utmaningar. Det vore underbart om vi fick uppleva att de (för de flesta i dag obegripliga) frågor som teologerna bråkade om på 1500-talet kunde läggas åt sidan, så att vi i stället kunde ägna oss åt det som är viktigt i dag. Tänk om! Om man skulle samla de kristna kyrkornas personella, intellektuella, andliga och ekonomiska resurser och använda dem till mänsklighetens bästa: vilken effekt det skulle bli!

Den erfarne – och ekumeniskt luttrade – danske teologen Peder Nørgaard Højen prövar i inledningen till kapitel 4 av sin bok Økumenisk teologi: en introduktion hypotesen att de kristna kyrkorna kanske blockerar synliga framsteg i ekumeniken eftersom de i grunden behöver varandra – som motståndare. Identitet uppstår genom avgränsning. För högtidlighållandet av reformationsminnet skulle denna tolkning innebära att festiviteternas största effekt kommer att bli att alla går hem lyckliga över att de är just katoliker, lutheraner, pingstvänner och så vidare och inte något annat. Kanske är de kristna samfunden som bråkande barn som absolut inte vill likna sina syskon, och som gör allt för att upprätthålla skillnaderna sinsemellan trots att vi under tiden fått veta att vi har mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Kanske måste det vara så, om man vill behålla den vitalitet som en stark identitet ger.

Tillnyktringen inför den ekumeniska verkligheten – som är en tänkbar utgång när påven är avvinkad – behöver inte leda till en novemberdepression. Har man väl accepterat att det är i sin ordning att få vara den man är ger det kanske frihet att dra ner på sina onödigt uppblåsta egon och påminna sig om att synlig enhet faktiskt ändå är målet. För Svenska kyrkan kunde detta innebära att befria sig från stormaktsdrömmar och med större glädje ge utrymme åt sina frikyrkliga, ortodoxa och katolska kollegor att representera kristenheten i Sverige och att i stället lyfta fram sin lutherska profil som ett av flera sätt att vara kristen. Alltför ofta har Sveriges katoliker fått intrycket att ekumeniken är mera önskvärd om den kan avnjutas över en espresso i Rom än över ett glas mineralvatten på Katolska biskopsämbetet i Stockholm. För den katolska kyrkan kan en nyorientering i ekumeniken innebära att överge den bekväma offerrollen som förfördelad minoritet och i stället helhjärtat acceptera att det växande inflytandet i samhället också innebär ett ökat gemensamt ansvarstagande. Som en kreativ minoritet skulle man mera generöst kunna dela med sig av sina egna andliga, kulturella och teologiska skatter till människornas och kyrkornas gemensamma bästa.

Reformationsminnet kanske blir en förödmjukelse för oss alla, som i vår strävan att i världens rampljus bli ett, blir avslöjade, vägda och befunna vara för lätta. Men erfarenheter av förödmjukelse och skam kan få oss att upptäcka vår verkliga kallelse, som påven Franciskus påpekar i intervjun i detta nummer av Signum. Firandets sanna frukt, i evangeliets och reformationens djupaste bemärkelse, kanske kommer att bestå i insikten om vår oförmåga att själva skapa kristen enhet. Det kan leda oss till erkännandet av vårt behov av gudomlig hjälp och – om vi nu får den – till förståelse för hur vi kan bli ärligare och ödmjukare i vår tjänst för varandra och för världen.

 

Philip Geister är jesuitpater, teol. dr i tros- och livsåskådningsvetenskap och rektor för Newmaninstitutet i Uppsala.