Älskade Amazonas

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av FREDRIK HEIDING

– Påvens reflektioner efter synoden.

Älskade Amazonas (Querida Amazonía), så lyder titeln på påven Franciskus reflektioner över Amazonassynoden, en text som offentliggjordes den 12 februari. För att kunna tolka skrivelsen krävs en bakgrund. Det är inte första gången en synod äger rum under detta pontifikat: temat äktenskap och familj behandlades 2014–2015 och ungdomssynoden ägde rum 2018. Men det är första gången i kyrkans historia som en geografisk region behandlas vid en synod. Intresset för Amazonasbäckenet beror dels på dess möjligheter, dels på den ekologiska och samhälleliga kris som regionen drabbats av på senare år.

280 deltagare – däribland inte bara bis­kopar utan även lekfolk varav flera från de berörda sydamerikanska länderna – medverkade i synoden som ägde rum i Rom den 6–27 oktober förra året. Under två års tid hade dessförinnan ett stort antal seminarier hållits på lokalplanet i Amazonasregionen, ett omfattande arbete som sammanfattades i ett läsvärt arbetsdokument vilket togs fram inför mötet i Rom (dessa benämns alltid Instrumentum laboris). Påven förhåller sig i sin postsynodala skrivelse dessutom till synodens slutdokument. Det gäller alltså att hålla reda på tre olika texter.

Amazonasbäckenet breder ut sig över en yta som är något mindre än hela Europa och sträcker sig över Brasilien, Bolivia, Colombia, Ecuador, Guyana, Peru, Surinam, Venezuela samt Franska Guyana. Mer än 30 miljoner människor bor i regionen, varav cirka 3 miljoner tillhör urbefolkningen fördelade på 390 olika folkgrupper. 110 av dessa sägs vara frivilligt isolerade från annan civilisation.

Ett hot mot miljön i området är avskogningen som är en följd både av avverkning och skogsbränder. Skogsbränderna som var mycket omfattande under 2019 och som blev en världsnyhet har nu lett till att skogsarea­len har minskat på ett oroväckande sätt. Mycket tyder på att dessa bränder var anlagda i syfte att skapa utrymme för betesmarker för boskap. Jordbruk och boskap ger nämligen kortsiktigt snabbare förväntade intäkter än skog. Brasiliens president Jair Bolsonaro har med sin politik också påskyndat avskogningen.

I arbetsdokumentet inför synoden poängteras även andra problem. Dit hör bristande skydd för befolkningen, inte minst urbefolkningen, vad gäller markrättigheter. De som försöker försvara territoriella rättigheter utsätts för hot och gör det med livet som insats. Dessutom bedrivs det en rovdrift på mineraler, och illegalt fiske och illegal jakt förekommer. Exploatering i megaprojekt som rör vattenkraft är ett annat ingrepp i området. Därtill kommer miljöförstöring med luftföroreningar och annat som följd. Som en konsekvens av allt detta hotas också den lokala befolkningens livsstil, kultur och självbestämmande.

Påvens nya skrivelse

Påven Franciskus skrivelse ”Älskade Amazonas” är en så kallad apostolisk uppmaning (Exhortatio apostolica) och den 40 sidor långa texten är indelad i fyra huvudavsnitt, centrerade kring fyra olika drömmar om framtiden. I ledarskapssammanhang i Europa är det vanligare att tala om visioner och strategier, men påvens ordval är motiverat i en latinamerikansk kontext där drömmar, inte minst bland urbefolkningen, har en kollektiv och inte bara individualpsykologisk betydelse. Påven uppmuntrar till läsning av synodens slutdokument i dess helhet, han vill varken ”ersätta det eller repetera” allt som står där. Syftet är i stället att erbjuda en reflektion och vidareutveckla det som han tagit intryck av.

Det första huvudavsnittet utgör en social dröm om ett rättvist samhälle som tar itu med den ”ekologiska katastrof” som Amazonas plågas av. Påven uppmärksammar att många ur urbefolkningen har tvingats migrera och numera bor i städernas periferi, det vill säga i slumområden som kännetecknas av sociala klyftor, främlingsfientlighet, sexuell exploatering och trafficking (nr 10). Vidare behöver de stora nationella och internationella företagens verksamhet i Amazonas regleras. De respekterar inte befolkningens territoriella rättigheter, de förorenar naturen och de ”framkallar skogsbränder avsiktligt” (nr 14). Påven kallar detta för en modern form av kolonisation, vars mentalitet måste brytas. Till den sociala drömmen hör också förhoppningen om att kunna bevara ett samhälle där individualismen inte är förhärskande utan gemenskapen betonas (nr 21). Kyrkan måste på det sociala planet höja sin profetiska röst, menar påven.

Det andra huvudavsnittet handlar om en kulturell dröm. Påven uppmanar här ungdomarna att besinna sina rötter, att värdesätta sitt inhemska språk och sina traditioner (nr 33). Han välkomnar att dessa muntliga kulturer har börjat tillägna sig skriftspråk och nedtecknat såväl berättelser om sin historia som poetiska texter (nr 35). Påven understryker att Amazonas är en angeläget för hela världen, inte bara ur ekologisk synvinkel utan också kulturellt. Urbefolkningens närhet till naturen, kollektiva värderingar och annorlunda livsåskådning kan berika andra civilisationer. Mångfalden måste bejakas (nr 36–40).

Det tredje huvudavsnittet presenterar en ekologisk dröm. I sin encyklika Lovad vare du (Laudato si’) från 2015 och i de andra dokumenten i samband med Amazonassynoden har vetenskapliga uppgifter om miljön utgjort en bas för den sakliga analysen. I sin nya text, ”Älskade Amazonas”, använder påven poesins och den kristna spiritualitetens språk i större utsträckning än i sina tidigare alster. Påven citerar bland andra den chilenske poeten Pablo Neruda och de brasilianska poeterna Thiago de Mello och Vinicius de Moraes. Poeternas texter återger naturens skönhet men bidrar också till att uttrycka den smärta många delar på grund av utvecklingen i Amazonas (nr 43–48). Förmågan att betrakta, att kontemplera, naturens skönhet är grunden för en ekologiskt hållbar utveckling, menar påven (nr 53–57).

Det fjärde huvudavsnittet, slutligen, innehåller en kyrklig dröm som i mångt och mycket kretsar kring en lyckad form av inkulturation. Inkulturation innebär att evangeliet och de kristna traditionerna förmedlas på ett sådant sätt att de lokala (ofta förkristna) civilisationernas sedvänjor, föreställningar och traditioner respekteras. Det handlar om en balansgång som samtidigt vill undvika synkretism. Påven skriver respektfullt: ”För att uppnå en förnyad inkulturation av evangeliet i Amazonas, behöver kyrkan lyssna till dess förfäders visdom, på nytt låta de äldre tala, erkänna rådande värderingar som ingår i urbefolkningens livsstil samt i tid ta del av folkgruppernas rika berättelser” (nr 70). Vissa symboler behöver dock på sikt ”renas och mogna” för att undvika avgudadyrkan (nr 79). Den mångfald som präglar regionen är en förebild för hela kyrkan, menar påven som önskar sig en världsvid kyrka ”med Amazonas ansikte” (nr 61).

Nämnt och onämnt

När det gäller den kontroversiella frågan om kyrkliga ämbeten är det värt att konstatera att påven förordar att det bör finnas många fler ständiga (manliga) diakoner i Amazonas (nr 92). En sådan riktlinje skiljer sig från påven Johannes Paulus II:s pontifikat då antalet diakoner snarare skulle begränsas. Anmärkningsvärt är dessutom att påven Franciskus bekräftar kvinnor inte bara som kateketer och missionärer utan också att de döper barn (spanska: bautizadoras, nr 99). Han öppnar däremot varken dörren för diakon- eller prästämbetet för kvinnor (nr 100), medan synoden hade uttalat behov av vidare reflektion över möjligheten kring kvinnliga diakoner (nr 103 i slutdokumentet).

Värt att nämna är också vad påven Franciskus inte berör i sin skrivelse. I slutdokumentet från synoden underströk synoddeltagarna tydligt värdet av celibatära präster, men man vädjade också om möjligheten till gifta präster i den katolska kyrkan, mycket på grund av prästbristen (nr 111). I avlägsna samhällen i Amazonas kan det dröja ett år eller mer innan en präst kommer på besök för att förrätta sakramenten. I ”Älskade Amazonas” tar påven alltså inte upp detta förslag, utan berör endast prästämbetet mer allmänt.

Mottagande

I många medier, alltifrån New York Times till Sveriges Television, var just frågan om kvinnliga diakoner och gifta präster det enda i påvens skrivelse som ansågs värt att uppmärksamma. Detsamma gäller tidigare rapportering från synoden där detta tema har dominerat fullständigt, vilket har medfört att frågor om ekologisk hållbarhet, miljöskydd, territoriella rättigheter, internationella företags exploatering samt urbefolkningens särart helt hamnat i skymundan. En fotnot i sammanhanget är att det i den katolska kyrkan redan finns gifta präster, låt vara som ett undantag från regeln. På frågor från journalister under presentationen av påvens skrivelse svarade kardinal Michael Czerny att man kan betrakta synoden som en process, en resa där vissa frågor fortfarande inte är avgjorda utan öppna. Att påven avstår från att kommentera frågan om gifta präster kan tolkas som ett definitivt nej men också som att han just inte har avvisat den möjligheten.

Påvens nya skrivelse har tagits emot väl i kyrkliga kretsar i Latinamerika. I ett video­inspelat inslag uttalade sig ordföranden för den latinamerikanska biskopskonferensen CELAM, biskop Miguel Cabrejos Vidarte, mycket positivt. Detsamma gäller Mauricio López som är ordförande för REPAM, ett nätverk för Panamazonas. REPAM arbetar bland annat med att öka kunskapen om Amazonas i andra länder. I samband med ett besök i Mexiko hade jag möjligheten att i jesuiternas universitet ITESO i staden Guadalajara lyssna till ett mycket givande föredrag om dessa frågor av Mauricio López. I Europa har reaktionerna på påvens text varit blandade, beroende på var man står i frågan om diakon- och prästämbetet.

Men om vi återgår till synodens huvudärende så kan man konstatera att den illustrerar påven Franciskus linje de senaste åren, att periferin är i kyrkans centrum och att sociala och ekologiska teman hör till hans hjärtefrågor.

 

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.

Ur Signum nr 2/2020.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av FREDRIK HEIDING

– Påvens reflektioner efter synoden.

Älskade Amazonas (Querida Amazonía), så lyder titeln på påven Franciskus reflektioner över Amazonassynoden, en text som offentliggjordes den 12 februari. För att kunna tolka skrivelsen krävs en bakgrund. Det är inte första gången en synod äger rum under detta pontifikat: temat äktenskap och familj behandlades 2014–2015 och ungdomssynoden ägde rum 2018. Men det är första gången i kyrkans historia som en geografisk region behandlas vid en synod. Intresset för Amazonasbäckenet beror dels på dess möjligheter, dels på den ekologiska och samhälleliga kris som regionen drabbats av på senare år.

280 deltagare – däribland inte bara bis­kopar utan även lekfolk varav flera från de berörda sydamerikanska länderna – medverkade i synoden som ägde rum i Rom den 6–27 oktober förra året. Under två års tid hade dessförinnan ett stort antal seminarier hållits på lokalplanet i Amazonasregionen, ett omfattande arbete som sammanfattades i ett läsvärt arbetsdokument vilket togs fram inför mötet i Rom (dessa benämns alltid Instrumentum laboris). Påven förhåller sig i sin postsynodala skrivelse dessutom till synodens slutdokument. Det gäller alltså att hålla reda på tre olika texter.

Amazonasbäckenet breder ut sig över en yta som är något mindre än hela Europa och sträcker sig över Brasilien, Bolivia, Colombia, Ecuador, Guyana, Peru, Surinam, Venezuela samt Franska Guyana. Mer än 30 miljoner människor bor i regionen, varav cirka 3 miljoner tillhör urbefolkningen fördelade på 390 olika folkgrupper. 110 av dessa sägs vara frivilligt isolerade från annan civilisation.

Ett hot mot miljön i området är avskogningen som är en följd både av avverkning och skogsbränder. Skogsbränderna som var mycket omfattande under 2019 och som blev en världsnyhet har nu lett till att skogsarea­len har minskat på ett oroväckande sätt. Mycket tyder på att dessa bränder var anlagda i syfte att skapa utrymme för betesmarker för boskap. Jordbruk och boskap ger nämligen kortsiktigt snabbare förväntade intäkter än skog. Brasiliens president Jair Bolsonaro har med sin politik också påskyndat avskogningen.

I arbetsdokumentet inför synoden poängteras även andra problem. Dit hör bristande skydd för befolkningen, inte minst urbefolkningen, vad gäller markrättigheter. De som försöker försvara territoriella rättigheter utsätts för hot och gör det med livet som insats. Dessutom bedrivs det en rovdrift på mineraler, och illegalt fiske och illegal jakt förekommer. Exploatering i megaprojekt som rör vattenkraft är ett annat ingrepp i området. Därtill kommer miljöförstöring med luftföroreningar och annat som följd. Som en konsekvens av allt detta hotas också den lokala befolkningens livsstil, kultur och självbestämmande.

Påvens nya skrivelse

Påven Franciskus skrivelse ”Älskade Amazonas” är en så kallad apostolisk uppmaning (Exhortatio apostolica) och den 40 sidor långa texten är indelad i fyra huvudavsnitt, centrerade kring fyra olika drömmar om framtiden. I ledarskapssammanhang i Europa är det vanligare att tala om visioner och strategier, men påvens ordval är motiverat i en latinamerikansk kontext där drömmar, inte minst bland urbefolkningen, har en kollektiv och inte bara individualpsykologisk betydelse. Påven uppmuntrar till läsning av synodens slutdokument i dess helhet, han vill varken ”ersätta det eller repetera” allt som står där. Syftet är i stället att erbjuda en reflektion och vidareutveckla det som han tagit intryck av.

Det första huvudavsnittet utgör en social dröm om ett rättvist samhälle som tar itu med den ”ekologiska katastrof” som Amazonas plågas av. Påven uppmärksammar att många ur urbefolkningen har tvingats migrera och numera bor i städernas periferi, det vill säga i slumområden som kännetecknas av sociala klyftor, främlingsfientlighet, sexuell exploatering och trafficking (nr 10). Vidare behöver de stora nationella och internationella företagens verksamhet i Amazonas regleras. De respekterar inte befolkningens territoriella rättigheter, de förorenar naturen och de ”framkallar skogsbränder avsiktligt” (nr 14). Påven kallar detta för en modern form av kolonisation, vars mentalitet måste brytas. Till den sociala drömmen hör också förhoppningen om att kunna bevara ett samhälle där individualismen inte är förhärskande utan gemenskapen betonas (nr 21). Kyrkan måste på det sociala planet höja sin profetiska röst, menar påven.

Det andra huvudavsnittet handlar om en kulturell dröm. Påven uppmanar här ungdomarna att besinna sina rötter, att värdesätta sitt inhemska språk och sina traditioner (nr 33). Han välkomnar att dessa muntliga kulturer har börjat tillägna sig skriftspråk och nedtecknat såväl berättelser om sin historia som poetiska texter (nr 35). Påven understryker att Amazonas är en angeläget för hela världen, inte bara ur ekologisk synvinkel utan också kulturellt. Urbefolkningens närhet till naturen, kollektiva värderingar och annorlunda livsåskådning kan berika andra civilisationer. Mångfalden måste bejakas (nr 36–40).

Det tredje huvudavsnittet presenterar en ekologisk dröm. I sin encyklika Lovad vare du (Laudato si’) från 2015 och i de andra dokumenten i samband med Amazonassynoden har vetenskapliga uppgifter om miljön utgjort en bas för den sakliga analysen. I sin nya text, ”Älskade Amazonas”, använder påven poesins och den kristna spiritualitetens språk i större utsträckning än i sina tidigare alster. Påven citerar bland andra den chilenske poeten Pablo Neruda och de brasilianska poeterna Thiago de Mello och Vinicius de Moraes. Poeternas texter återger naturens skönhet men bidrar också till att uttrycka den smärta många delar på grund av utvecklingen i Amazonas (nr 43–48). Förmågan att betrakta, att kontemplera, naturens skönhet är grunden för en ekologiskt hållbar utveckling, menar påven (nr 53–57).

Det fjärde huvudavsnittet, slutligen, innehåller en kyrklig dröm som i mångt och mycket kretsar kring en lyckad form av inkulturation. Inkulturation innebär att evangeliet och de kristna traditionerna förmedlas på ett sådant sätt att de lokala (ofta förkristna) civilisationernas sedvänjor, föreställningar och traditioner respekteras. Det handlar om en balansgång som samtidigt vill undvika synkretism. Påven skriver respektfullt: ”För att uppnå en förnyad inkulturation av evangeliet i Amazonas, behöver kyrkan lyssna till dess förfäders visdom, på nytt låta de äldre tala, erkänna rådande värderingar som ingår i urbefolkningens livsstil samt i tid ta del av folkgruppernas rika berättelser” (nr 70). Vissa symboler behöver dock på sikt ”renas och mogna” för att undvika avgudadyrkan (nr 79). Den mångfald som präglar regionen är en förebild för hela kyrkan, menar påven som önskar sig en världsvid kyrka ”med Amazonas ansikte” (nr 61).

Nämnt och onämnt

När det gäller den kontroversiella frågan om kyrkliga ämbeten är det värt att konstatera att påven förordar att det bör finnas många fler ständiga (manliga) diakoner i Amazonas (nr 92). En sådan riktlinje skiljer sig från påven Johannes Paulus II:s pontifikat då antalet diakoner snarare skulle begränsas. Anmärkningsvärt är dessutom att påven Franciskus bekräftar kvinnor inte bara som kateketer och missionärer utan också att de döper barn (spanska: bautizadoras, nr 99). Han öppnar däremot varken dörren för diakon- eller prästämbetet för kvinnor (nr 100), medan synoden hade uttalat behov av vidare reflektion över möjligheten kring kvinnliga diakoner (nr 103 i slutdokumentet).

Värt att nämna är också vad påven Franciskus inte berör i sin skrivelse. I slutdokumentet från synoden underströk synoddeltagarna tydligt värdet av celibatära präster, men man vädjade också om möjligheten till gifta präster i den katolska kyrkan, mycket på grund av prästbristen (nr 111). I avlägsna samhällen i Amazonas kan det dröja ett år eller mer innan en präst kommer på besök för att förrätta sakramenten. I ”Älskade Amazonas” tar påven alltså inte upp detta förslag, utan berör endast prästämbetet mer allmänt.

Mottagande

I många medier, alltifrån New York Times till Sveriges Television, var just frågan om kvinnliga diakoner och gifta präster det enda i påvens skrivelse som ansågs värt att uppmärksamma. Detsamma gäller tidigare rapportering från synoden där detta tema har dominerat fullständigt, vilket har medfört att frågor om ekologisk hållbarhet, miljöskydd, territoriella rättigheter, internationella företags exploatering samt urbefolkningens särart helt hamnat i skymundan. En fotnot i sammanhanget är att det i den katolska kyrkan redan finns gifta präster, låt vara som ett undantag från regeln. På frågor från journalister under presentationen av påvens skrivelse svarade kardinal Michael Czerny att man kan betrakta synoden som en process, en resa där vissa frågor fortfarande inte är avgjorda utan öppna. Att påven avstår från att kommentera frågan om gifta präster kan tolkas som ett definitivt nej men också som att han just inte har avvisat den möjligheten.

Påvens nya skrivelse har tagits emot väl i kyrkliga kretsar i Latinamerika. I ett video­inspelat inslag uttalade sig ordföranden för den latinamerikanska biskopskonferensen CELAM, biskop Miguel Cabrejos Vidarte, mycket positivt. Detsamma gäller Mauricio López som är ordförande för REPAM, ett nätverk för Panamazonas. REPAM arbetar bland annat med att öka kunskapen om Amazonas i andra länder. I samband med ett besök i Mexiko hade jag möjligheten att i jesuiternas universitet ITESO i staden Guadalajara lyssna till ett mycket givande föredrag om dessa frågor av Mauricio López. I Europa har reaktionerna på påvens text varit blandade, beroende på var man står i frågan om diakon- och prästämbetet.

Men om vi återgår till synodens huvudärende så kan man konstatera att den illustrerar påven Franciskus linje de senaste åren, att periferin är i kyrkans centrum och att sociala och ekologiska teman hör till hans hjärtefrågor.

 

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.

Ur Signum nr 2/2020.