Arbete – ett sätt att delta i Guds skapelse

av CHARLOTTA LEVAY

Vi människor måste arbeta för att försörja oss, överleva och bygga en gemensam civilisation. I dagens samhälle finns det dock en olycklig tendens att upphöja arbete till ett egenvärde, sannolikt i brist på bättre idéer om vad en civilisation går ut på. Här kan den kristna traditionen lämna ett viktigt bidrag genom att påminna om arbetets verkliga värde och roll i ett gott liv. Det behövs inte minst i dag, när arbetslivet är på väg att omvandlas av artificiell intelligens och när idén om arbetstidsförkortning plötsligt kommit upp på den politiska agendan.

Att återge arbetet dess rätta betydelse och proportioner är ingen ren tankeövning eller individuell uppgift. I slutordet till sin klassiska After Virtue framhöll filosofen Alasdair MacIntyre att det krävs konkreta, lokala gemenskaper för att upprätthålla själsligt liv i en moraliskt förvirrad värld. Vår tid behöver en ny sorts Benedikt, föreslog han, med hänvisning till Benedikt av Nursia, som under senantiken lade grunden för det västerländska klosterväsendet. I klostren kunde den intellektuella traditionen från antiken föras vidare och så småningom bidra till en ny, kristen civilisation. I vårt eget land blev medeltidens kloster kraftcentrum för allt ifrån undervisning och sjukvård till nya jordbruksmetoder. De spred kristna innovationer som kvinnofrid och avskaffande av träldom och tvångsäktenskap. Även i dag behövs levande gemenskaper där kristna tankar och organisationsformer kan frodas, som motvikt till den annars rådande effektivitetskulten och individualismen.

Bed och arbeta – så lyder den klassiska benediktinska devisen, och den är värd att uppmärksamma också utanför klostren. Den anger att arbete inte är det enda som räknas här i livet; först kommer bönen. Även den som inte lever i kloster behöver prioritera andligheten, som rätt betraktad rör en betydligt större del av livet än vad vi vanligen föreställer oss. I klostret går man upp mitt i natten för att be tidegärden – i småbarnsfamiljer går man upp för att amma och trösta barn, vilket även det är en form av kristen gudstjänst. Frågan om balans i arbetslivet är därmed inget lyxproblem utan en fråga om att skydda familjer och mänsklig värdighet, så att vi klarar av att uppfylla våra medmänskliga förpliktelser, inte bara den att försörja oss.

Benedikts regel understryker samtidigt att arbetet inte är ett rent syndastraff som vi helst borde slippa helt, utan någonting konstruktivt som kan bidra till personlig och gemensam frälsning. När vi arbetar för ett gott syfte fullföljer vi bönen ”ske din vilja” och blir aktiva deltagare i Guds skapelseverk. Detta missar moderna arbetskritiker när de framhåller allmän arbetsbefrielse som ett samhällsideal, exempelvis genom medborgarlön. Synen på arbete som någonting meningsfullt förutsätter samtidigt att vi ruckar på en del av vår tids konventioner och förgivettaganden, och där finns inspiration att hämta hos just arbetskritikerna. Sociologen Roland Paulsen har till exempel visat hur fixeringen vid lönearbete har medfört tomma, meningslösa aktiviteter för många anställda och för arbetslösa som deltar i arbetsförberedande program.

Det är långt ifrån självklart vad som ska räknas som arbete. Länge betydde det framför allt kroppsarbete, oavsett hur det ersattes. I dag betyder arbete i stort sett all aktivitet som utförs mot betalning, oavsett vad det består av. Omkastningen är förståelig med tanke på dagens produktionsförhållanden, men den är också problematisk. Sexhandel kan numera legitimeras med absurda uttryck som ”sexarbete”, medan obetalda insatser i hemmet och frivilligorganisationer osynliggörs. Arbetets värde och mening kan i själva verket inte frikopplas från varför det utförs. Arbete som saknar meningsfullt syfte blir förnedrande, medan arbete med ett gott syfte stärker arbetarens identitet som Guds avbild.

Att återerövra meningen i dagens arbetsliv innebär så klart helt olika saker beroende på om det gäller stressade undersköterskor, kontorsarbetare som kämpar med livspusslet eller ungdomar som inte får jobb eftersom de inte tagit gymnasieexamen. Men alla grupperna skulle förmodligen tjäna på ett omtag i hur arbete definieras och organiseras.

Arbetstidsförkortning är en konkret förändring som verkar vara på gång och som många fäster stort hopp vid. Flera politiker och fackliga företrädare talar sig varma för att sänka arbetstiden. Det görs experiment i olika länder och verksamheter för att undersöka konsekvenserna för arbetstillfredsställelse och produktivitet.

Kortare arbetstid skulle sannolikt göra positiv skillnad för många anställda, inte minst inom slitsamma yrken. Men idén om arbetstidsförkortning tycks också vara föremål för önsketänkande. En del verkar tro att kraftigt reducerad arbetstid kan införas med bibehållen heltidslön och löneökningar i oförändrad takt. Det är säkert möjligt inom vissa typer av administration och kreativa verksamheter, men det är svårt att se hur det skulle fungera inom verksamheter som kräver handfast bemanning en stor del av tiden, såsom skola, sjukvård och omsorg. Visst finns det vinster att hämta genom att kortare arbetstid ger mindre sjukskrivningar och lägre personalomsättning, men det är osäkert hur långt det räcker. Om personaltätheten i offentligt finansierade omsorgsverksamheter pressas ned är det i första hand de med lägst löner och minst förmåga att anlita privata alternativ som drabbas, det får vi inte glömma. Därmed behöver arbetstidsförkortning åtminstone delvis betalas genom uteblivna löneökningar. Intressant nog är det just vad som kan bli resultaten av den aktuella arbetsmarknadskonflikten inom vården, som pågår när denna ledare skrivs. Vårdförbundets strejkkrav är framför allt kortare arbetstid och bättre scheman, vilket i praktiken innebär att kraven på löneförhöjningar nedprioriteras.

Det finns inga enkla lösningar när det gäller arbetets mening och organisering. Men det finns en ny och välkommen öppenhet för att pröva nya modeller. Kyrkans roll – alltså de troendes roll – är att i linje med den katolska kyrkans sociallära insistera på vissa grundsatser: medborgarnas rätt till arbete under värdiga former så att de kan försörja sig och sina familjer, och insikten om att människan inte lever av bröd allena. Alla kan inte gå in i ett benediktinskt kloster, men vi kan alla begrunda vad uppmaningen att be och arbeta innebär i just våra liv, på våra arbetsplatser och i våra gemenskaper. Därmed kan vi bidra till den förnyelse som dagens arbetsliv så starkt behöver.

Charlotta Levay är docent och lektor i företagsekonomi vid Norges miljö- och biovetenskapliga universitet och Lunds universitet.

Ur Signum nr 5/2024, s. 1–2.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av CHARLOTTA LEVAY

Vi människor måste arbeta för att försörja oss, överleva och bygga en gemensam civilisation. I dagens samhälle finns det dock en olycklig tendens att upphöja arbete till ett egenvärde, sannolikt i brist på bättre idéer om vad en civilisation går ut på. Här kan den kristna traditionen lämna ett viktigt bidrag genom att påminna om arbetets verkliga värde och roll i ett gott liv. Det behövs inte minst i dag, när arbetslivet är på väg att omvandlas av artificiell intelligens och när idén om arbetstidsförkortning plötsligt kommit upp på den politiska agendan.

Att återge arbetet dess rätta betydelse och proportioner är ingen ren tankeövning eller individuell uppgift. I slutordet till sin klassiska After Virtue framhöll filosofen Alasdair MacIntyre att det krävs konkreta, lokala gemenskaper för att upprätthålla själsligt liv i en moraliskt förvirrad värld. Vår tid behöver en ny sorts Benedikt, föreslog han, med hänvisning till Benedikt av Nursia, som under senantiken lade grunden för det västerländska klosterväsendet. I klostren kunde den intellektuella traditionen från antiken föras vidare och så småningom bidra till en ny, kristen civilisation. I vårt eget land blev medeltidens kloster kraftcentrum för allt ifrån undervisning och sjukvård till nya jordbruksmetoder. De spred kristna innovationer som kvinnofrid och avskaffande av träldom och tvångsäktenskap. Även i dag behövs levande gemenskaper där kristna tankar och organisationsformer kan frodas, som motvikt till den annars rådande effektivitetskulten och individualismen.

Bed och arbeta – så lyder den klassiska benediktinska devisen, och den är värd att uppmärksamma också utanför klostren. Den anger att arbete inte är det enda som räknas här i livet; först kommer bönen. Även den som inte lever i kloster behöver prioritera andligheten, som rätt betraktad rör en betydligt större del av livet än vad vi vanligen föreställer oss. I klostret går man upp mitt i natten för att be tidegärden – i småbarnsfamiljer går man upp för att amma och trösta barn, vilket även det är en form av kristen gudstjänst. Frågan om balans i arbetslivet är därmed inget lyxproblem utan en fråga om att skydda familjer och mänsklig värdighet, så att vi klarar av att uppfylla våra medmänskliga förpliktelser, inte bara den att försörja oss.

Benedikts regel understryker samtidigt att arbetet inte är ett rent syndastraff som vi helst borde slippa helt, utan någonting konstruktivt som kan bidra till personlig och gemensam frälsning. När vi arbetar för ett gott syfte fullföljer vi bönen ”ske din vilja” och blir aktiva deltagare i Guds skapelseverk. Detta missar moderna arbetskritiker när de framhåller allmän arbetsbefrielse som ett samhällsideal, exempelvis genom medborgarlön. Synen på arbete som någonting meningsfullt förutsätter samtidigt att vi ruckar på en del av vår tids konventioner och förgivettaganden, och där finns inspiration att hämta hos just arbetskritikerna. Sociologen Roland Paulsen har till exempel visat hur fixeringen vid lönearbete har medfört tomma, meningslösa aktiviteter för många anställda och för arbetslösa som deltar i arbetsförberedande program.

Det är långt ifrån självklart vad som ska räknas som arbete. Länge betydde det framför allt kroppsarbete, oavsett hur det ersattes. I dag betyder arbete i stort sett all aktivitet som utförs mot betalning, oavsett vad det består av. Omkastningen är förståelig med tanke på dagens produktionsförhållanden, men den är också problematisk. Sexhandel kan numera legitimeras med absurda uttryck som ”sexarbete”, medan obetalda insatser i hemmet och frivilligorganisationer osynliggörs. Arbetets värde och mening kan i själva verket inte frikopplas från varför det utförs. Arbete som saknar meningsfullt syfte blir förnedrande, medan arbete med ett gott syfte stärker arbetarens identitet som Guds avbild.

Att återerövra meningen i dagens arbetsliv innebär så klart helt olika saker beroende på om det gäller stressade undersköterskor, kontorsarbetare som kämpar med livspusslet eller ungdomar som inte får jobb eftersom de inte tagit gymnasieexamen. Men alla grupperna skulle förmodligen tjäna på ett omtag i hur arbete definieras och organiseras.

Arbetstidsförkortning är en konkret förändring som verkar vara på gång och som många fäster stort hopp vid. Flera politiker och fackliga företrädare talar sig varma för att sänka arbetstiden. Det görs experiment i olika länder och verksamheter för att undersöka konsekvenserna för arbetstillfredsställelse och produktivitet.

Kortare arbetstid skulle sannolikt göra positiv skillnad för många anställda, inte minst inom slitsamma yrken. Men idén om arbetstidsförkortning tycks också vara föremål för önsketänkande. En del verkar tro att kraftigt reducerad arbetstid kan införas med bibehållen heltidslön och löneökningar i oförändrad takt. Det är säkert möjligt inom vissa typer av administration och kreativa verksamheter, men det är svårt att se hur det skulle fungera inom verksamheter som kräver handfast bemanning en stor del av tiden, såsom skola, sjukvård och omsorg. Visst finns det vinster att hämta genom att kortare arbetstid ger mindre sjukskrivningar och lägre personalomsättning, men det är osäkert hur långt det räcker. Om personaltätheten i offentligt finansierade omsorgsverksamheter pressas ned är det i första hand de med lägst löner och minst förmåga att anlita privata alternativ som drabbas, det får vi inte glömma. Därmed behöver arbetstidsförkortning åtminstone delvis betalas genom uteblivna löneökningar. Intressant nog är det just vad som kan bli resultaten av den aktuella arbetsmarknadskonflikten inom vården, som pågår när denna ledare skrivs. Vårdförbundets strejkkrav är framför allt kortare arbetstid och bättre scheman, vilket i praktiken innebär att kraven på löneförhöjningar nedprioriteras.

Det finns inga enkla lösningar när det gäller arbetets mening och organisering. Men det finns en ny och välkommen öppenhet för att pröva nya modeller. Kyrkans roll – alltså de troendes roll – är att i linje med den katolska kyrkans sociallära insistera på vissa grundsatser: medborgarnas rätt till arbete under värdiga former så att de kan försörja sig och sina familjer, och insikten om att människan inte lever av bröd allena. Alla kan inte gå in i ett benediktinskt kloster, men vi kan alla begrunda vad uppmaningen att be och arbeta innebär i just våra liv, på våra arbetsplatser och i våra gemenskaper. Därmed kan vi bidra till den förnyelse som dagens arbetsliv så starkt behöver.

Charlotta Levay är docent och lektor i företagsekonomi vid Norges miljö- och biovetenskapliga universitet och Lunds universitet.

Ur Signum nr 5/2024, s. 1–2.