Dopet in i Kristus

av MAGDALENA DAHLBORG

De kristna förenas genom dopet, som inlemmar den döpte i Kristi kropp, som är kyrkan. I dopet är vi syskon, även när inte full sakramentsgemenskap föreligger. Samtidigt har synen på vem som är döpt, vem som kan döpas och vem som kan döpa redan tidigt varit en splittrande faktor både mellan och inom olika kristna gemenskaper.

Sedan några år tillbaka har Stockholms katolska stift och Equmeniakyrkan fört en bilateral dialog om dopet, och rapporten från denna samtalsprocess presenterades av delegationen den 20 maj 2024 vid ett eftermiddagsseminarium i S:t Lars katolska kyrka i Uppsala. Rapporten togs emot av fyra respondenter, en från varje så kallad ”kyrkofamilj”: Diakonen i Svenska kyrkan Amanda Carlshamre, pastorn i Equmeniakyrkan Marcus Lind, fader Milutin Janjic från serbisk-ortodox tradition och dominikanbrodern Benjamin Ekman. Rapporten är inte helt slutbearbetad men går att finna på Equmeniakyrkans webbplats om man söker på ”Dopet in i Kristus”. Där går det också att se det ”halvtidsseminarium” som hölls i juni 2021, och så småningom ska där också gå att hitta inspelningen från seminariedagen nu i maj 2024.

Bilaterala ekumeniska dialoger förs (oftast) mellan två parter, och kan ha olika målsättning beroende på hur nära man står varandra teologiskt. I just det här fallet är relationen sådan att man i stor tillit till varandra och med medvetenhet om skillnader i kyrkosyn och praktik för samtal för bättre ömsesidig förståelse, men också för att med varandras hjälp få syn på saker i den egna traditionen. Ibland behöver man jämföra sig med varandra för att bättre förstå sig själv.

År 2007 firade Stockholms katolska stift och Svenska Missionskyrkan att man sedan länge formellt erkänt varandras dop. Sedan dess har Svenska Missionskyrkan upphört, och dess församlingar i stället anslutit sig till Equmeniakyrkan, där också församlingar som tidigare tillhört Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige ingår. Equmeniakyrkan rymmer därmed inom sig redan från början församlingar med olika syn på barndop. Stockholms katolska stift, liksom den katolska kyrkan i stora delar av världen, står samtidigt inför en förändring där barndop inte längre är det självklara. Allt fler döps först i vuxen ålder. Båda samfunden har därmed skäl att hjälpa varandra att se närmare på dopet.

Kyrka och sakrament

I Lima antog Kyrkornas världsråd 1982 dokumentet Dop, nattvard, ämbete, ett så kallat konvergensdokument som försökte kartlägga skillnader men också konvergenser – alltså vad de kristna har gemensamt – i en stor ekumenisk bredd i Faith and Order-kommissionen, där (till skillnad från i Kyrkornas världsråd) katolska kyrkan deltar helt och fullt. Svaren på det dokumentet visade tydligt att man för att kunna samtala om sakrament eller nådemedel först måste samtala om kyrkan. Under decennierna som följde arbetade man på många håll ekumeniskt, i både bilaterala dialoger och multilaterala sammanhang, med frågan om vad kyrkan är, vilket resulterade i dokumentet Kyrkan – på väg mot en gemensam vision som kom 2012. I spåren av det dokumentet kan konstateras att vi för att kunna tala om kyrkan också måste tala om sakramenten, det som i frikyrkliga sammanhang ofta kallas nådemedel och som i ortodox tradition, vilket fader Milutin Janjic påpekade, hellre omnämns mysterium. Kanske behöver vi också samtala om vad som sker när vi gemensamt reflekterar över dessa olika benämningar och vad vi menar med de teologiska termer som används.

Det nu rapporterade samtalet om dopet är en del av denna stora ekumeniska fördjupning i vad som egentligen menas när de kristna gemensamt bekänner att kyrkan är en, helig, katolsk/allmännelig och apo­stolisk, och vilka konsekvenser kyrkosynen får i det kristna livet. I förordet till rapporten skriver biskop Anders Arborelius och kyrkoledaren för Equmeniakyrkan Lasse Svensson: ”Dopet är eller borde vara utgångspunkten för all ekumenisk dialog och skulle kunna vara utgångspunkten för all ekumenisk teologi, för i dopet får den kristne del av den enhet som finns i Guds innersta mysterium mellan Fadern och Sonen i den helige Ande.” Dopet är, i både katolsk och ”Equmeniansk” tradition, ett inlemmande i kyrkan. Kyrkan ska då förstås både som den världsvida gemenskapen av kristna och den lokala församlingen. Det normala är därför att dopet också hör samman med ett medlemskap i en specifik lokal gemenskap, som då också gemensamt tar ansvar för den döptes fortsatta bildning (i flera bemärkelser – både konkret utbildning och formande i kristet liv).

Dopet som problem

När dopet i ekumeniska sammanhang kommer upp till diskussion handlar det oftast om motiven för barndop respektive vad som kanske bäst kan kallas troendedop. Det handlar alltså om huruvida man kan medge en ställföreträdande tro hos föräldrar och församling, eller om dopet kräver ett aktivt ställningstagande hos den specifika individ som döps. Equmeniakyrkan lever med denna spänning inom sig, eftersom dopsynen skilt sig mellan bildarsamfunden. Pastor Marcus Lind ställde i sin respons frågan vad vi kan lära oss om och av de olika spänningar som finns i dopsynen i olika kristna samfund, en fråga som på sätt och vis är själva grunden för den dialog som lett fram till rapporten. I Equmeniakyrkan lever man dessutom med den lite speciella situationen att man först gemensamt har formulerat sin teologiska grund och sedan försöker leva efter den. I de flesta kristna gemenskaper är det snarare den kristna praktiken som formulerats teologiskt. På sikt blir det alltid en dynamisk process där teologi och praktik växelverkar, men på grund av sin ungdom har Equmeniakyrkan inte riktigt nått dit än. Möjligheten att reflektera över den egna praktiken tillsammans med kristna i andra traditioner blir då kanske särskilt viktig.

Den katolska kyrkans katekes har formuleringar om dopet som antyder att ett medvetet dop egentligen är norm, även om det i praktiken inte är så – ännu så länge. Samtidigt erfar den katolska kyrkan i stora delar av världen att det blir vanligare med dop i samband med konfirmation eller i vuxen ålder. Så även om den katolska kyrkan inte lever med samma teologiska spänning inom sig, så finns ett behov av att komma bort från synen att spädbarnsdopet är det självklara. Så efterfrågade broder Benjamin Ekman i sin respons på rapporten, med hänvisning till den stora ökningen av vuxna dopkandidater i till exempel Frankrike, en normförändring i kyrkorummen: Dopfuntar är uppenbart till för spädbarn, och visar tydligt att normen är barndop. Hur svårt kan det vara att bygga en dopgrav?

I rapporten presenteras den kristna initiationen i våra respektive samfund. I katolsk tradition är dopet det första av tre sakrament som för in en person i kyrkans fulla gemenskap. Dopet, första kommunionen och konfirmationen bildar en triad, vilket i praktiken innebär att det i den latinska traditionen i den katolska kyrkan visserligen är spädbarn som döps, men initiationen fullkomnas först när en person kan ta personlig ställning till sin tro och tillhörighet. De orientaliska katolska traditionerna gör dock som de ortodoxa kyrkorna och förmedlar de tre sakramenten vid samma tillfälle. Här finns alltså en inomkyrklig skillnad i den katolska kyrkan, eftersom man har två rättssystem parallellt. I Equmeniakyrkan är dopet initiationen, och även om ordet ”sakrament” inte används särskilt ofta, kan dopet förstås som ett sådant. Första nattvardsgången och konfirmationen/bibelskolan har inte alls samma ställning och sker i praktiken i de flesta fall före dopet.

Att leva sitt dop

Rapporten ser på dopet ur fyra perspektiv, utan att göra anspråk på att vara uttömmande eller för den delen vetenskaplig: Dopet som det gamla livets död, dopet som liv i Kristus, dopet som pånyttfödelse samt dopet i relation till vittnesbörd. Diakon Amanda Carlshamre tog i sin respons fasta på frågan om dopet som liv i Kristus som ett liv i ständig dialog med Gud, med sig själv, med sin egen tradition och med syskon i andra kristna traditioner och gemenskaper och konstaterade att ”jag måste få brottas med min kyrka för att den ska förankras i mig själv”, vilket väl beskriver en viktig frukt av ekumeniskt engagemang. Livet i Kristus ligger så att säga konstant i spänningen mellan Guds handlande med människan och människans fria ja till Gud, det är väldigt påtagligt ett dialogiskt liv. På det viset är också dopet dels en specifik händelse, dels en livslång process, och det är både ett passivt mottagande och ett aktivt svar.

Att leva sitt dop är nära förknippat med vittnesbörd. Vi hämtar vår näring i det enskilda och det gemensamma andaktslivet, i sakrament och liturgi. Det ger oss kraft att ställa våra förmågor och talanger till det gemensammas förfogande, både i församlingen och i samhället. I rapporten står det: ”Den heliga Anden ger församlingen en mångfald av gåvor för att evangeliets hela rikedom skall komma till uttryck.” Och vidare: ”Att vara döpt är att vara en del av Guds kyrka och dess sändning.” Dopet är en ”ständig utmaning till alla kristna att leva i Kristi efterföljd” och frågan om vad detta djupast innebär är den fråga dialogdelegationen skickar vidare till andra ekumeniska sammanhang och för samtal i alla kristna gemenskaper.

Kyrkoledarna avslutar sitt förord: ”Det finns många skäl att sätta dopet i centrum för ekumeniken. Här vill vi från Equmeniakyrkan och Stockholms katolska stift dela med oss av det vi har kommit fram till och försöka inspirera till ett vidgat samtal och utbyte.” Kanske det rentav är dags att över hela den ekumeniska bredden återvända till Dop, nattvard, ämbete (på engelska med den ur katolsk synvinkel bättre titeln Baptism, Eucharist and Ministry) och se vad som skett under dessa 40 år då snarare ecklesiologin varit i fokus.

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 5/2024, s. 3–5.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG

De kristna förenas genom dopet, som inlemmar den döpte i Kristi kropp, som är kyrkan. I dopet är vi syskon, även när inte full sakramentsgemenskap föreligger. Samtidigt har synen på vem som är döpt, vem som kan döpas och vem som kan döpa redan tidigt varit en splittrande faktor både mellan och inom olika kristna gemenskaper.

Sedan några år tillbaka har Stockholms katolska stift och Equmeniakyrkan fört en bilateral dialog om dopet, och rapporten från denna samtalsprocess presenterades av delegationen den 20 maj 2024 vid ett eftermiddagsseminarium i S:t Lars katolska kyrka i Uppsala. Rapporten togs emot av fyra respondenter, en från varje så kallad ”kyrkofamilj”: Diakonen i Svenska kyrkan Amanda Carlshamre, pastorn i Equmeniakyrkan Marcus Lind, fader Milutin Janjic från serbisk-ortodox tradition och dominikanbrodern Benjamin Ekman. Rapporten är inte helt slutbearbetad men går att finna på Equmeniakyrkans webbplats om man söker på ”Dopet in i Kristus”. Där går det också att se det ”halvtidsseminarium” som hölls i juni 2021, och så småningom ska där också gå att hitta inspelningen från seminariedagen nu i maj 2024.

Bilaterala ekumeniska dialoger förs (oftast) mellan två parter, och kan ha olika målsättning beroende på hur nära man står varandra teologiskt. I just det här fallet är relationen sådan att man i stor tillit till varandra och med medvetenhet om skillnader i kyrkosyn och praktik för samtal för bättre ömsesidig förståelse, men också för att med varandras hjälp få syn på saker i den egna traditionen. Ibland behöver man jämföra sig med varandra för att bättre förstå sig själv.

År 2007 firade Stockholms katolska stift och Svenska Missionskyrkan att man sedan länge formellt erkänt varandras dop. Sedan dess har Svenska Missionskyrkan upphört, och dess församlingar i stället anslutit sig till Equmeniakyrkan, där också församlingar som tidigare tillhört Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige ingår. Equmeniakyrkan rymmer därmed inom sig redan från början församlingar med olika syn på barndop. Stockholms katolska stift, liksom den katolska kyrkan i stora delar av världen, står samtidigt inför en förändring där barndop inte längre är det självklara. Allt fler döps först i vuxen ålder. Båda samfunden har därmed skäl att hjälpa varandra att se närmare på dopet.

Kyrka och sakrament

I Lima antog Kyrkornas världsråd 1982 dokumentet Dop, nattvard, ämbete, ett så kallat konvergensdokument som försökte kartlägga skillnader men också konvergenser – alltså vad de kristna har gemensamt – i en stor ekumenisk bredd i Faith and Order-kommissionen, där (till skillnad från i Kyrkornas världsråd) katolska kyrkan deltar helt och fullt. Svaren på det dokumentet visade tydligt att man för att kunna samtala om sakrament eller nådemedel först måste samtala om kyrkan. Under decennierna som följde arbetade man på många håll ekumeniskt, i både bilaterala dialoger och multilaterala sammanhang, med frågan om vad kyrkan är, vilket resulterade i dokumentet Kyrkan – på väg mot en gemensam vision som kom 2012. I spåren av det dokumentet kan konstateras att vi för att kunna tala om kyrkan också måste tala om sakramenten, det som i frikyrkliga sammanhang ofta kallas nådemedel och som i ortodox tradition, vilket fader Milutin Janjic påpekade, hellre omnämns mysterium. Kanske behöver vi också samtala om vad som sker när vi gemensamt reflekterar över dessa olika benämningar och vad vi menar med de teologiska termer som används.

Det nu rapporterade samtalet om dopet är en del av denna stora ekumeniska fördjupning i vad som egentligen menas när de kristna gemensamt bekänner att kyrkan är en, helig, katolsk/allmännelig och apo­stolisk, och vilka konsekvenser kyrkosynen får i det kristna livet. I förordet till rapporten skriver biskop Anders Arborelius och kyrkoledaren för Equmeniakyrkan Lasse Svensson: ”Dopet är eller borde vara utgångspunkten för all ekumenisk dialog och skulle kunna vara utgångspunkten för all ekumenisk teologi, för i dopet får den kristne del av den enhet som finns i Guds innersta mysterium mellan Fadern och Sonen i den helige Ande.” Dopet är, i både katolsk och ”Equmeniansk” tradition, ett inlemmande i kyrkan. Kyrkan ska då förstås både som den världsvida gemenskapen av kristna och den lokala församlingen. Det normala är därför att dopet också hör samman med ett medlemskap i en specifik lokal gemenskap, som då också gemensamt tar ansvar för den döptes fortsatta bildning (i flera bemärkelser – både konkret utbildning och formande i kristet liv).

Dopet som problem

När dopet i ekumeniska sammanhang kommer upp till diskussion handlar det oftast om motiven för barndop respektive vad som kanske bäst kan kallas troendedop. Det handlar alltså om huruvida man kan medge en ställföreträdande tro hos föräldrar och församling, eller om dopet kräver ett aktivt ställningstagande hos den specifika individ som döps. Equmeniakyrkan lever med denna spänning inom sig, eftersom dopsynen skilt sig mellan bildarsamfunden. Pastor Marcus Lind ställde i sin respons frågan vad vi kan lära oss om och av de olika spänningar som finns i dopsynen i olika kristna samfund, en fråga som på sätt och vis är själva grunden för den dialog som lett fram till rapporten. I Equmeniakyrkan lever man dessutom med den lite speciella situationen att man först gemensamt har formulerat sin teologiska grund och sedan försöker leva efter den. I de flesta kristna gemenskaper är det snarare den kristna praktiken som formulerats teologiskt. På sikt blir det alltid en dynamisk process där teologi och praktik växelverkar, men på grund av sin ungdom har Equmeniakyrkan inte riktigt nått dit än. Möjligheten att reflektera över den egna praktiken tillsammans med kristna i andra traditioner blir då kanske särskilt viktig.

Den katolska kyrkans katekes har formuleringar om dopet som antyder att ett medvetet dop egentligen är norm, även om det i praktiken inte är så – ännu så länge. Samtidigt erfar den katolska kyrkan i stora delar av världen att det blir vanligare med dop i samband med konfirmation eller i vuxen ålder. Så även om den katolska kyrkan inte lever med samma teologiska spänning inom sig, så finns ett behov av att komma bort från synen att spädbarnsdopet är det självklara. Så efterfrågade broder Benjamin Ekman i sin respons på rapporten, med hänvisning till den stora ökningen av vuxna dopkandidater i till exempel Frankrike, en normförändring i kyrkorummen: Dopfuntar är uppenbart till för spädbarn, och visar tydligt att normen är barndop. Hur svårt kan det vara att bygga en dopgrav?

I rapporten presenteras den kristna initiationen i våra respektive samfund. I katolsk tradition är dopet det första av tre sakrament som för in en person i kyrkans fulla gemenskap. Dopet, första kommunionen och konfirmationen bildar en triad, vilket i praktiken innebär att det i den latinska traditionen i den katolska kyrkan visserligen är spädbarn som döps, men initiationen fullkomnas först när en person kan ta personlig ställning till sin tro och tillhörighet. De orientaliska katolska traditionerna gör dock som de ortodoxa kyrkorna och förmedlar de tre sakramenten vid samma tillfälle. Här finns alltså en inomkyrklig skillnad i den katolska kyrkan, eftersom man har två rättssystem parallellt. I Equmeniakyrkan är dopet initiationen, och även om ordet ”sakrament” inte används särskilt ofta, kan dopet förstås som ett sådant. Första nattvardsgången och konfirmationen/bibelskolan har inte alls samma ställning och sker i praktiken i de flesta fall före dopet.

Att leva sitt dop

Rapporten ser på dopet ur fyra perspektiv, utan att göra anspråk på att vara uttömmande eller för den delen vetenskaplig: Dopet som det gamla livets död, dopet som liv i Kristus, dopet som pånyttfödelse samt dopet i relation till vittnesbörd. Diakon Amanda Carlshamre tog i sin respons fasta på frågan om dopet som liv i Kristus som ett liv i ständig dialog med Gud, med sig själv, med sin egen tradition och med syskon i andra kristna traditioner och gemenskaper och konstaterade att ”jag måste få brottas med min kyrka för att den ska förankras i mig själv”, vilket väl beskriver en viktig frukt av ekumeniskt engagemang. Livet i Kristus ligger så att säga konstant i spänningen mellan Guds handlande med människan och människans fria ja till Gud, det är väldigt påtagligt ett dialogiskt liv. På det viset är också dopet dels en specifik händelse, dels en livslång process, och det är både ett passivt mottagande och ett aktivt svar.

Att leva sitt dop är nära förknippat med vittnesbörd. Vi hämtar vår näring i det enskilda och det gemensamma andaktslivet, i sakrament och liturgi. Det ger oss kraft att ställa våra förmågor och talanger till det gemensammas förfogande, både i församlingen och i samhället. I rapporten står det: ”Den heliga Anden ger församlingen en mångfald av gåvor för att evangeliets hela rikedom skall komma till uttryck.” Och vidare: ”Att vara döpt är att vara en del av Guds kyrka och dess sändning.” Dopet är en ”ständig utmaning till alla kristna att leva i Kristi efterföljd” och frågan om vad detta djupast innebär är den fråga dialogdelegationen skickar vidare till andra ekumeniska sammanhang och för samtal i alla kristna gemenskaper.

Kyrkoledarna avslutar sitt förord: ”Det finns många skäl att sätta dopet i centrum för ekumeniken. Här vill vi från Equmeniakyrkan och Stockholms katolska stift dela med oss av det vi har kommit fram till och försöka inspirera till ett vidgat samtal och utbyte.” Kanske det rentav är dags att över hela den ekumeniska bredden återvända till Dop, nattvard, ämbete (på engelska med den ur katolsk synvinkel bättre titeln Baptism, Eucharist and Ministry) och se vad som skett under dessa 40 år då snarare ecklesiologin varit i fokus.

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 5/2024, s. 3–5.