av CHARLES CÂMARA
För åttio år sedan, den 6 augusti 1945, fällde USA den första atombomben över Hiroshima och tre dagar senare fälldes den andra bomben över Nagasaki. Det resulterade i att omedelbart mer än hundratusen människor dödades. Tre veckor dessförinnan hade amerikanerna framgångsrikt provdetonerad den allra första atombomben i New Mexico i södra USA. I dag finns över 12 000 kärnvapen, varav USA och Ryssland innehar mer än 90 procent. Resterande kärnvapen innehas av Storbritannien, Frankrike, Kina, Indien, Pakistan, Nordkorea och Israel, enligt SIPRI:s årsrapport 2025.
Åttio år efter Hiroshima och påföljande kapprustning – dock med betydande nedrustning under 1990-talet – befinner vi oss ånyo i en tid av kapprustning, som blivit allt farligare sedan tillkomsten av flera kärnvapenaktörer, cybervapen och militär användning av artificiell intelligens. För en tid sedan meddelade USA att man inleder ett ”moderniseringsprogram” av sin kärnvapenarsenal värt motsvarande 2 000 miljarder kronor (samtidigt har man lagt ner internationellt bistånd). Ryssland fortsätter med sin skrämselpropaganda, att vilja ta till kärnvapen i sitt anfallskrig mot Ukraina.
Samtidigt ökar produktionen av kärnvapenbestyckade missiler i Kina snabbt, medan två andra kärnvapenländer, Pakistan och Indien, avslutade en kortvarig, dock mycket allvarlig, väpnad konflikt i maj 2025. På grund av olyckor, mänskliga misstag, felberäkningar, politisk fiendskap länder emellan och nyckfulla politiska makthavare, har världen knappast blivit säkrare.
En del anhängare av kärnvapen argumenterar för att det kan vara av godo att en del demokratiska stater innehar kärnvapen i avskräckande syfte för hot eller angrepp från odemokratiska stater och terrorgrupper. Men detta argument är förrädisk och invaggar en att tro på kärnvapens goda syfte.
Den katolska kyrkan är emot alla former av kärnvapen, oavsett vem som innehar dessa och för vilket syfte. Redan innehav av kärnvapen för fredsbevarande syften anses omoraliskt och betraktas som ett hot mot världsfreden. Ända sedan Pius XII 1954 som förste påve fördömde atombomben, har den katolska kyrkan varit emot alla former av kärnvapen och massförstörelsevapen, däribland kemiska och biologiska vapen. Påvarna och en mängd nationella katolska biskopskonferenser, särskilt i USA och Japan, har återkommande uppmärksammat det farliga och omoraliska med kärnvapens blotta existens.
De får medhåll från kristna fredsorganisationer, exempelvis Pax Christi International, och från andra fredsorganisationer med olika religiösa bakgrund, att varaktig internationell fred inte kan åstadkommas så länge som det finns länder som innehar kärnvapen. Visserligen kan kunskap om framställning av kärnvapen inte raderas ur mänsklighetens minne, anser fredsfrämjare. Däremot kan själva framställning av kärnvapen lagligen förbjudas och avveckling av arsenalen av kärnvapen ske genom internationella överenskommelser, samt genom noggranna gemensamma övervakningar och uppföljningar. För att det ska ske krävs att man har tillit till varandra, något som Heliga stolens diplomater är involverade i att åstadkomma i olika internationella forum.
Gång på gång har påvarna uttalat sig muntligt och skriftligt att kärnvapen behöver förbjudas, för människans skull och för hela skapelsens skull, då också djur och natur far illa. Välkänd är påven Johannes XXIII encyklika Pacem in terris (Fred på jorden, 1963) där han skriver: ”De vapenlager som har byggts upp i olika länder måste minskas avsevärt och samtidigt av berörda parter. Kärnvapen måste förbjudas.” Påven Franciskus sade i ett uttalande i 2014: ”Kärnvapenavskräckning och hotet om ömsesidigt garanterad förstörelse kan inte vara grunden för… fredlig samexistens mellan folk och stater.”
Han fördömde hur utgifter ”för kärnvapen slösar bort nationers rikedomar”, resurser som behövs för att bekämpa fattigdomen, klimatkrisen och att främja allas välfärd samt till att skapa fredliga samhällen. I samma anda som sin föregångare har påven Leo XIV framhållit behovet av ”åtagandet att bygga en säkrare värld, fri från kärnvapenhot…genom respektfulla möten och uppriktig dialog…en varaktig fred grundad på rättvisa, broderskap och det gemensamma bästa.”
Det finns inget att fira att det var åttio år sedan atombomben framställdes och fälldes, som dödade hundratusentals människor samt djur och förstört naturen på land och i hav. Tvärtom är detta ett tillfälle att begrunda över hur vi människor lever, bör leva, och hur vi bör använda våra begränsade resurser till att främja ett gott liv för alla varelser, hela skapelsen, i en fredlig värld utan kärnvapen.
Charles Câmara 2025-08-06
Detta är en opinionstext.