Bock i örtagård – Tännsjö får etikpris

av ERIK ÅKERLUND

– Om vikten av sfärernas åtskillnad.

I stort sett alla grundstudenter inom ämnet filosofi läser Platons Staten, som bland annat är ett av de häftigaste och kraftfullaste antidemokratiska verken som någonsin skrivits.

Det anger tonen för de akademiska filosofistudierna. Här är det högt i tak. Du vinner inga debatter genom hänvisning till en allmän opinion utan får tänka själv och finna och följa de starkaste argumenten.

Det är en enorm styrka att ha en plats för sådana reflektioner, samtal och dialoger i samhället.

Inom etiken har alla som läst ämnet på grundnivå i sina filosofistudier utsatts för utilitarismen, den klart dominerande riktningen inom akademisk etik i Sverige i dag. Utilitarismen säger i korthet att vi bör handla så att den totala lyckan maximeras (och det totala lidandet minimeras) av våra valda handlingar. Den mest kände svenske företrädaren för riktningen är Torbjörn Tännsjö, och internationellt sett är den stora stjärnan Peter Singer.

Ståndpunkterna hos dessa utilitarister är alltså inte okända för dem som läst etik på ett svenskt universitet under de senaste, säg, 30 åren (och inte heller för en intresserad allmänhet, förstås). Det handlar om argumentation för sådant som infanticid (spädbarnsmord), barmhärtighetsmord och aktiv dödshjälp. På det politiska området har det i Tännsjös fall handlat om försvar av terror som politiskt medel och, mer i nutid, ett försvar för global despotism som en utväg för att rädda klimatet.

Det är, som sagt, en styrka att den typen av tankar och idéer kan tas upp och behandlas inom en specifik institution i samhället.

Lika viktigt är det dock att det hålls en klar rågång mellan att underhålla sådana idéer och granska argumenten kring dem, å ena sidan, och att idéerna ska omsättas i praktisk politik och handling, å den andra. Det väckte därför berättigat uppseende när Torbjörn Tännsjö nyligen mottog Smers (Statens medicinsk-etiska råds) etiska pris. På seminariet till hans ära var också mycket riktigt Peter Singer inbjuden som gästtalare. Detta har uppmärksammats och debatterats, bland annat i tidskriften Kvartals spalter.

Men är det då några problem med att Tännsjö tar emot ett sådant pris? Han är ändå en välmeriterad etiker inom det akademiska filosofiska fältet.

För att förstå det problematiska i priset och seminariet måste man betänka att Smer inte är något allmänt institut för reflektioner inom det filosofisk-etiska området. Smer är en del av Socialdepartementet. Rådet är alltså en integrerad del av den del av statsapparaten som ansvarar för hur vård ska bedrivas på ett etiskt sätt i Sverige. Som sådant är det också högst rimligt att de tänkare som prisas av Smer inte bara är framstående etiker på det akademiska fältet utan också att deras etiska teorier och synsätt ligger i linje med den etik som de facto är vägledande för vården i landet.

Man kan också ifrågasätta huruvida Smer alls ska dela ut etiska priser, men det är en annan diskussion.

Den akademiska filosofin, å ena sidan, och den politiska sfären, å den andra, bör alltså skiljas åt. Vikten av att hålla avstånd gäller från båda håll. Universitet och högskolor ska ha en autonomi gentemot det politiska, och dess verksamhet ska inte innehållsligt styras av den politiska sfären (mer än att de i sin verksamhet, förstås, ska följa de allmänna lagar som gäller i landet). Men det är också viktigt att det politiska håller ett visst avstånd, från sitt håll, till det akademiska, och särskilt till filosofin. 1900-talet visar, om något, riskerna med att filosofiska idéer ofiltrerat förs in i politiken.

Att eftersträva omstöpandet av ett samhälle efter en ”idé” är sällan en bra idé. Ett av de mest framträdande dragen i det politiska är målkonflikterna, och sökandet efter salomoniska lösningar som gagnar det gemensamma goda i förhållande till detta. Det politiska är i grunden en praktisk konst. Här gäller det att försiktigt väga för- och nackdelar med olika politiska beslut mot varandra. Det tål att understrykas att alla politiska beslut även har negativa konsekvenser. Och dessa för- och nackdelar kan dessutom vara såväl etiska eller sociala som ekonomiska eller allmänt samhälleliga, de kan sträcka sig nationellt eller internationellt, de kan gälla vissa grupper eller mer allmänt, och så vidare. Det politiska ska därför, som sagt, vara försiktigt med att låta sig alltför starkt handla i enlighet med en enda idé.

Och det är här frågan om Tännsjö och utilitarism kommer in. Utilitarismen har renodlat en aspekt av det etiska – den om lyckomaximering – och gjort den till enda princip. Därav får den också så extrema och konstiga konsekvenser – teoretiskt intressanta, men praktiskt förödande.

Någon form av lyckomaximering kan ibland vara relevant vid etiska beslut. När man överväger vilka behandlingar man ska genomföra eller inte genomföra, när man gör olika prioriteringar inom vården, kan sådant som patientens förväntade framtida livskvalitet och familjesituation, och så vidare vara relevanta faktorer. Men i en etisk reflektion måste också en mängd andra aspekter komma in. Sådant som plikter gentemot and­ra människor och gentemot det gemensamma, som Immanuel Kant lyfte fram. Och respekten för det enskilda mänskliga livets värdighet, i vilket också ligger en insikt om att vi inte uttömmande kan beskriva vad eller vem en människa är. Hur man i en konkret situation ska handla och besluta kan man aldrig ”räkna ut”. Vi kan aldrig ta bort det mänskliga subjektet och dess omdömesförmåga från ekvationen. Detta påpekas särskilt inom dygdetiken, som därmed också blir ett slags ”antifilosofi” gentemot de tvärsäkra svar som kan ges inom vissa andra, moderna etiska teorier.

Kan då Singers och Tännsjös resonemang alls vara till någon hjälp vid etisk reflektion? Som ofta är fallet i filosofin drar Singer och Tännsjö ut en viss typ av resonemang till sin spets. Det kan göra dolda eller mindre väl synliga förutsättningar tydligare. Som Singer påpekar delar exempelvis han själv och abortmotståndare en gemensam förståelse av när det mänskliga livet börjar, nämligen vid konceptionen (eller högst 14 dagar därefter, enligt Singer). Var de skiljer sig åt är i förståelsen av huruvida fostret eller barnet måste ha utvecklat vissa förmågor eller inte för att kunna betraktas som en person. Gemensamt ställer de dock abortförespråkarna inför frågan: vad är egentligen det etiskt relevanta i huruvida det mänskliga livet levs i eller utanför en livmoder?

På så sätt kan alltså olika etiska resonemang dragna till sin spets verka belysande för vilka underliggande förutsättningar och antaganden vi gör och har i olika resonemang och i våra handlingar.

Låt alltså filosofin vara en fortsatt viktig del av vårt samhälle och det filosofiska seminarierummet en skyddad verkstad för allsköns idéer.

Men låt också politiken och praktiken sky resonemang dragna till sin spets och ”renodlade” lösningar på komplexa problem.

Erik Åkerlund är fil. dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.

Ur Signum nr 1/2022

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ERIK ÅKERLUND

– Om vikten av sfärernas åtskillnad.

I stort sett alla grundstudenter inom ämnet filosofi läser Platons Staten, som bland annat är ett av de häftigaste och kraftfullaste antidemokratiska verken som någonsin skrivits.

Det anger tonen för de akademiska filosofistudierna. Här är det högt i tak. Du vinner inga debatter genom hänvisning till en allmän opinion utan får tänka själv och finna och följa de starkaste argumenten.

Det är en enorm styrka att ha en plats för sådana reflektioner, samtal och dialoger i samhället.

Inom etiken har alla som läst ämnet på grundnivå i sina filosofistudier utsatts för utilitarismen, den klart dominerande riktningen inom akademisk etik i Sverige i dag. Utilitarismen säger i korthet att vi bör handla så att den totala lyckan maximeras (och det totala lidandet minimeras) av våra valda handlingar. Den mest kände svenske företrädaren för riktningen är Torbjörn Tännsjö, och internationellt sett är den stora stjärnan Peter Singer.

Ståndpunkterna hos dessa utilitarister är alltså inte okända för dem som läst etik på ett svenskt universitet under de senaste, säg, 30 åren (och inte heller för en intresserad allmänhet, förstås). Det handlar om argumentation för sådant som infanticid (spädbarnsmord), barmhärtighetsmord och aktiv dödshjälp. På det politiska området har det i Tännsjös fall handlat om försvar av terror som politiskt medel och, mer i nutid, ett försvar för global despotism som en utväg för att rädda klimatet.

Det är, som sagt, en styrka att den typen av tankar och idéer kan tas upp och behandlas inom en specifik institution i samhället.

Lika viktigt är det dock att det hålls en klar rågång mellan att underhålla sådana idéer och granska argumenten kring dem, å ena sidan, och att idéerna ska omsättas i praktisk politik och handling, å den andra. Det väckte därför berättigat uppseende när Torbjörn Tännsjö nyligen mottog Smers (Statens medicinsk-etiska råds) etiska pris. På seminariet till hans ära var också mycket riktigt Peter Singer inbjuden som gästtalare. Detta har uppmärksammats och debatterats, bland annat i tidskriften Kvartals spalter.

Men är det då några problem med att Tännsjö tar emot ett sådant pris? Han är ändå en välmeriterad etiker inom det akademiska filosofiska fältet.

För att förstå det problematiska i priset och seminariet måste man betänka att Smer inte är något allmänt institut för reflektioner inom det filosofisk-etiska området. Smer är en del av Socialdepartementet. Rådet är alltså en integrerad del av den del av statsapparaten som ansvarar för hur vård ska bedrivas på ett etiskt sätt i Sverige. Som sådant är det också högst rimligt att de tänkare som prisas av Smer inte bara är framstående etiker på det akademiska fältet utan också att deras etiska teorier och synsätt ligger i linje med den etik som de facto är vägledande för vården i landet.

Man kan också ifrågasätta huruvida Smer alls ska dela ut etiska priser, men det är en annan diskussion.

Den akademiska filosofin, å ena sidan, och den politiska sfären, å den andra, bör alltså skiljas åt. Vikten av att hålla avstånd gäller från båda håll. Universitet och högskolor ska ha en autonomi gentemot det politiska, och dess verksamhet ska inte innehållsligt styras av den politiska sfären (mer än att de i sin verksamhet, förstås, ska följa de allmänna lagar som gäller i landet). Men det är också viktigt att det politiska håller ett visst avstånd, från sitt håll, till det akademiska, och särskilt till filosofin. 1900-talet visar, om något, riskerna med att filosofiska idéer ofiltrerat förs in i politiken.

Att eftersträva omstöpandet av ett samhälle efter en ”idé” är sällan en bra idé. Ett av de mest framträdande dragen i det politiska är målkonflikterna, och sökandet efter salomoniska lösningar som gagnar det gemensamma goda i förhållande till detta. Det politiska är i grunden en praktisk konst. Här gäller det att försiktigt väga för- och nackdelar med olika politiska beslut mot varandra. Det tål att understrykas att alla politiska beslut även har negativa konsekvenser. Och dessa för- och nackdelar kan dessutom vara såväl etiska eller sociala som ekonomiska eller allmänt samhälleliga, de kan sträcka sig nationellt eller internationellt, de kan gälla vissa grupper eller mer allmänt, och så vidare. Det politiska ska därför, som sagt, vara försiktigt med att låta sig alltför starkt handla i enlighet med en enda idé.

Och det är här frågan om Tännsjö och utilitarism kommer in. Utilitarismen har renodlat en aspekt av det etiska – den om lyckomaximering – och gjort den till enda princip. Därav får den också så extrema och konstiga konsekvenser – teoretiskt intressanta, men praktiskt förödande.

Någon form av lyckomaximering kan ibland vara relevant vid etiska beslut. När man överväger vilka behandlingar man ska genomföra eller inte genomföra, när man gör olika prioriteringar inom vården, kan sådant som patientens förväntade framtida livskvalitet och familjesituation, och så vidare vara relevanta faktorer. Men i en etisk reflektion måste också en mängd andra aspekter komma in. Sådant som plikter gentemot and­ra människor och gentemot det gemensamma, som Immanuel Kant lyfte fram. Och respekten för det enskilda mänskliga livets värdighet, i vilket också ligger en insikt om att vi inte uttömmande kan beskriva vad eller vem en människa är. Hur man i en konkret situation ska handla och besluta kan man aldrig ”räkna ut”. Vi kan aldrig ta bort det mänskliga subjektet och dess omdömesförmåga från ekvationen. Detta påpekas särskilt inom dygdetiken, som därmed också blir ett slags ”antifilosofi” gentemot de tvärsäkra svar som kan ges inom vissa andra, moderna etiska teorier.

Kan då Singers och Tännsjös resonemang alls vara till någon hjälp vid etisk reflektion? Som ofta är fallet i filosofin drar Singer och Tännsjö ut en viss typ av resonemang till sin spets. Det kan göra dolda eller mindre väl synliga förutsättningar tydligare. Som Singer påpekar delar exempelvis han själv och abortmotståndare en gemensam förståelse av när det mänskliga livet börjar, nämligen vid konceptionen (eller högst 14 dagar därefter, enligt Singer). Var de skiljer sig åt är i förståelsen av huruvida fostret eller barnet måste ha utvecklat vissa förmågor eller inte för att kunna betraktas som en person. Gemensamt ställer de dock abortförespråkarna inför frågan: vad är egentligen det etiskt relevanta i huruvida det mänskliga livet levs i eller utanför en livmoder?

På så sätt kan alltså olika etiska resonemang dragna till sin spets verka belysande för vilka underliggande förutsättningar och antaganden vi gör och har i olika resonemang och i våra handlingar.

Låt alltså filosofin vara en fortsatt viktig del av vårt samhälle och det filosofiska seminarierummet en skyddad verkstad för allsköns idéer.

Men låt också politiken och praktiken sky resonemang dragna till sin spets och ”renodlade” lösningar på komplexa problem.

Erik Åkerlund är fil. dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.

Ur Signum nr 1/2022