av ANDERS PILTZ
Under en pilgrimsfärd till Rom under det innevarande jubelåret slås man av en tanke: i denna samling av alla folk och stammar kring ett centrum, en gemensam eukaristi, i denna pingst, talas alla språk, och den babyloniska förbistringen är övervunnen. I mångfalden av uttryck, spänningar och motsättningar finns här en oförstörbar, vital kärna: det som är centralt för alla, utan att enskilda egenarter utplånas eller likriktas. Här framträder ett av kyrkans kännemärken, att den är katolsk, utrustad med ett uppdrag som är allmängiltigt och som ska nå alla, både de mottagliga, skeptikerna och de principiellt avvisande.
Påven Franciskus och hans efterträdare Leo betonar starkt de kristnas ansvar att vara missionerande. Begreppet missionär kan vara svårt att ta till sig. Vi är vana att betona mångsidighet, mångfald och tolerans för det främmande. Hur missionerar man utan att bli propagandist, ett irritationsmoment i oliktänkandes legitima självuppfattning och självbestämmande?
Ordet katolsk, på grekiska katholiké, ’allomfattande’, kommer av adverbet kath’ólou, ’på ett allmängiltigt sätt’, ett begrepp som myntades av de grekiska filosoferna för att beteckna något som är motsatsen till det partikulära, det särskiljande. Det katolska blev beteckning för det allomfattande, världen som helhet, universum. I den tidiga kyrkan kom ordet att användas om sådant som gäller alla. De ”katolska breven” i Nya testamentet är riktade till alla kyrkans medlemmar och inte till en speciell församling. Småningom kom ordet också att beteckna den rätta läran i motsats till sekteristiska förvanskningar av budskapet. För Augustinus är den katolska kyrkan den universella gemenskap som inte utgör någon senare avspjälkning från ett gemensamt ursprung.
Det katolska är det universella, det ursprungliga och det samstämmiga – inte en organisation, utan en organism som lever och utvecklas. Vincentius av Lerinum (d. 445) betonade kyrkans utveckling under bevarad identitet, liksom hos varje människa: av barnet blir det en ungdom som sedan blir vuxen och mognar. Växten förändrar inte identiteten: allt det som mognade fanns redan från början som ett frö. Det ursprungliga budskapet kan inte ändras, men det måste tänkas igenom i varje ny tid och formuleras på nytt sätt i varje ny epok, kultur och språkmiljö. Det är ett talande faktum att evangeliet från början spreds som översättning. Jesus talade inte grekiska, utan arameiska, en obetydlig dialekt av hebreiskan och helt okänd för de flesta människor på hans tid. Att kyrkan blev universell beror på att den började tala grekiska och publicerade evangelierna på detta språk, det mest universella på den tiden. Alltså är all kristen förkunnelse principiellt översättning: det gäller att göra det som i urtexterna är ärendet och det brinnande budskapet möjligt att uppfatta i alla språkliga, mentala och kulturella miljöer. Men också att förmedla detta som i hög grad övergår den mänskliga spekulationen, detta som inte kan förenklas: den mystika dimensionen som firas, snarare än förklaras, i sakramenten.
Begreppet katolsk har också en annan dimension, förutom att beteckna det som är allmängiltigt i tid och rum. Kyrkan är grundad med ett uppdrag att vittna om Jesus, den inkarnerade Guden, ”intill jordens yttersta gräns”, och att ”förkunna evangeliet för hela skapelsen”. Detta är mer än geografiska termer. Det är också uppdraget att respektera höjden och bredden och djupet i det mänskliga, i dess mångstämmighet, i dess kontrastrikedom och dess mångtydighet.
Detta medför också kravet att visa respekt vid mötet med alla de människor som inte redan är inskolade i ett kyrkligt tänkande och språkbruk. I mötet med en människa kan uppgiften inte primärt vara att reformera henne, utan att tacka för det faktum att hon finns, att acceptera hennes ljus och mörker, att först och främst erkänna det goda hos henne, att se med ödmjukhet och aktning på henne i hennes komplexitet, i hennes öppenhet och gåtfullhet. Uppgiften att vittna ”för hela skapelsen” är också en antropologisk utsaga: att närma sig gränsen för den andres hemlighet, utan att göra intrång i hennes integritet, men att göra halt inför det innerst personliga, dit bara Gud har tillträde. Att inte vara rädd för något mänskligt, eller för den andres hemlighet, men att där vilja tända det ljus som mörkret inte kan få makt med.
I ett verkligt möte påverkar varje part den andre, och ingen part får försöka kontrollera den andre. Man söker då vara öppen och villig att bli berörd, inte som ett känslotillstånd, utan som ett sätt att relatera till världen. Och mötet med den andre blir då en utvidgning av bådas horisonter. I den andres mysterium, som man måste nalkas med vördnad och finkänsla, finns det mycket som inte är omedelbart begripligt, som man tidigare inte har hört talas om, som man inte kan följa i tanken eller känslan. Samma sak gäller under hela vår utveckling som människor: att ständigt tvingas upptäcka det som man inte redan visste, ta reda på det obegripliga ordets innebörd, slå upp den främmande glosan, att efterhand upptäcka att man kommit längre, erövrat tidigare okända marker.
Att utgå från att den andre innerst hungrar och törstar efter rättfärdigheten och är en sökare som längtar efter att inta sin rätta plats i Guds rike. Det innebär också att man aldrig får reducera människor till kategorier, som om deras politiska, ideologiska, kulturella eller sexuella orientering vore det mest adekvata uttrycket för deras väsen, sammanfattningen av det de är och vill med sitt liv och som därför borde kursiveras i minnesorden efter dem.
Detta är inte relativism, utan att vilja se vars och ens ansikte och att sedan lämna plats för Andens tysta verkan. Det innebär alltså att man inte ryggar tillbaka för något mänskligt, i medvetande om människans sårbarhet och bräcklighet. Detta kallade Jacques Maritain en ”integral humanism” som är i stånd att uppta allt mänskligt, eftersom allt lyder under den gudomliga försynens ledning. Den dömer inte allt till mörkret, allt detta som är mänsklighetens arv: kätterier och schismer, hjärtats och förnuftets förvillelser.
Denna humanism är ett försök att efterlikna Kristi egen vandring, som var en serie möten med människor av alla slag, inte minst med sådana som det mänskliga samhället hade utdefinierat. Han umgicks med förkärlek med syndare och utstötta, utan att först kräva identitetshandlingar för att tala med dem.
Detta är den katolska, den allomfattande öppenheten, helheten som innesluter allt mänskligt: att vittna om det som naturen inte har ett språk för, att förmedla nåden och barmhärtigheten och värdigheten som Guds barn till alla utan undantag.
Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet, präst i Dominikanorden.
Ur Signum nr 7/2025, s. 1–2.