av BENGT SÄFSTEN
Under sommarens nyhetstorka 2020 passade man på att återigen försöka återuppliva dödshjälpsdebatten. Den verkar dock ha fastnat i kända positioner som är varandras motsats. Ämnet är stort och närmast oöverskådligt med många artiklar, böcker och kunskapsöversikter, men utgår också från personliga upplevelser och anekdotiska fall. Men det är ändå sällan något nytt framkommer i skyttegravarna, då detta berör alla men slutsatserna således blir varandras kontraster.
En pensionerad svensk läkare och dessutom ordförande i organisationen Rätten till vår död hade i juli hjälpt en person med ALS att dö i förtid. Saken har gått vidare för prövning rättsligt. Dessutom kommer ärendet att prövas av sjukvårdens tillsynsmyndighet eftersom det gäller en åtgärd utförd av en legitimerad sjukvårdsperson. Kyrkans och samfundens åsikter är väl kända.
I korthet formuleras detta i Katolska kyrkans katekes utifrån mänskligt livsutrymme och respekt med beaktande av ett unikt livsvärde, där sjuka eller handikappade personer ska få hjälp att föra ett så normalt liv som möjligt (nr 2276). I synnerhet skulle det kunna förverkligas inför döden inom den lindrande eller palliativa vården (nr 2279), vilket jämställs med osjälvisk kärlek. Detta är inte platsen för att gå in på en djupare argumentation eller den katolska kyrkans ställningstaganden för livshjälp men emot eutanasi (dödshjälp). Dock finns det i sammanhanget en omständighet som helt förtigs. Kanske för att den är för obehaglig. Kanske för att vi människor vill glömma. Kanske för att vi ändå vill väl. Eller tonas ner som skrämsel, brun-smetning eller annat.
Detta har redan prövats i full skala, då varit helt legalt och politiskt förankrat!
Den välvilliga retoriken är förvånansvärt lik den vi nu ibland får höra. Jag tänker inte alls på några delstater i USA, Nederländerna eller andra. Inte en sorts slippery slope. Utan naturligtvis på nazisternas T4-projekt i Tyskland på 1940-talet.
Aktion T4 var Nazitysklands eutanasiprogram som påbörjades 1939. Inom ramen för denna dödades personer – även barn – med psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar eller som av någon annan anledning inte bedömdes vara livsvärdiga men behövde vård och omsorg. Namnet Aktion T4 gavs av adressen till huvudkontoret för organisationen Gemeinnützige Stiftung für Heil- und Anstaltspflege, Tiergartenstrasse 4, Berlin. Under tiden 1939–1941 beräknas mer än 70 000 personer ha dödats inom ramen för programmet, men det sammanlagda antalet till 1945 lär vara cirka 200 000. Efter protester från allmänheten och de kyrkliga samfunden avbröts Aktion T4 i augusti 1941, men fortsatte dock inofficiellt till andra världskrigets slut.
Verksamheten skedde på sex eutanasianstalter (NS-Tötungsanstalt) i Tredje riket: i Grafeneck, Brandenburg, Hartheim, Sonnenstein, Bernburg och Hadamar. Dödandet skedde genom överdosering av läkemedel, injektioner av gift och senare även med gas i gaskammare förklädda till duschar. En av dem som utvecklade gasningstekniken var Christian Wirth, som senare kunde föra vidare sina erfarenheter till förintelselägren Bełżec, Sobibór och Treblinka. Philipp Bouhler och Viktor Brack samt läkarna Leonardo Conti, Karl Brandt, Werner Heyde och Paul Nitsche var några av de ansvariga för Aktion T4.
Reflektioner
Detta handlar om människosyn. Vi ser det vi vill se. Det finns en rad undanflykter till att inte vilja se, och förklaringar till detta – till varför man vill eller inte vill hindra en parlamentarisk utredning om dödshjälp, till varför man tar sig förbi en samvetsfrihetsdebatt och hellre talar om en frivillig licens för sjukvårdspersonal (för att döda). Men den enes rättighet blir lätt en skyldighet för den andre. Vad som troligen upplevts som särskilt stötande och oroande i den senaste utveckling är att några kända präster, etiker och läkare deltagit i sommarens utspel för att försöka legalisera dödshjälp. Men måste beakta de många riskerna.
Vi kan inte ta en välvillig demokrati som en självklarhet. En legalisering i fel händer kan göra det vi minst av allt önskar. Snabbt.
Man åberopar ofta till exempel Hippokrates ed som en skyddsmekanism mot missbruk. Ingen svensk läkare har dock svurit den eden i nutid, detta bruk avskaffades efter en lång debatt redan 1886! Det är andra och föränderliga regler som styr det yrket. Men Hippokrates dyker ändå upp i de mest oväntade sammanhang och så sent som under det senaste decenniet debatterades frågan om ett återinförande. Så skedde ej.
Man har också menat att innebörden i de välvilliga ord som användes för att motivera T4 inte överensstämmer med den nu vedertagna. Att till och med ordet ”eutanasi” skulle stå för något annat och sammanhanget vara ett annat. Filosofen Hanna Arendt Bluecher beskrev detta fenomen som den Banala ondskan, vilket verkar vara nödvändigt för att förstå. Det kan finnas paralleller. Vad som läggs in i en innebörd är dessutom alltid föränderligt och påverkat av yttre tidsbundna faktorer. Man kan göra en jämförelse med exegetikens svårigheter med sinsemellan olika tolkningshorisonter. Men jag är övertygad att alla mänskliga offer för T4-projektet, deras anhöriga med flera förtjänar att bli hågkomna och respekterade som personer! Likväl som fenomen i den här debatten.
I slutändan måste vi förmå oss se även det obehagliga i klartext; se innebär inte att älta. Men få tycka olika.
Bengt Säfsten 2020-08-19
Referenser
Inlägg i Dagens Nyheter bland annat här 2020-07-15 och här 2020-07-16
Sammanfattning på Signums hemsida här
Katolska organisationen Respekt här
Läkartidningen, här och här samt ALS-rapporten här