Frågan med evigt liv – dödshjälpen

I svenska medier återkommer frågan om dödshjälp (eutanasi) ofta, med upprepningar av kända cementerade argument, för och emot. Likaledes har olika lobbygrupper arbetat sig in i riksdagen, där det nu bildats ett särskilt nätverk över blockgränserna för riksdagsledamöter som anser att dödshjälp bör legaliseras. Nätverket sätter också ett likhetstecken mellan dödshjälp och rätten till livstestamenten. Så sent som i höstas återkom till exempel nätverkets initiativtagare, riksdagsledamoten Eva Flyborg (FP) med ett förslag i frågan.

I en intervju den 18 januari med Uppsala Nya Tidning försöker dessutom Torbjörn Tännsjö, professor i etik vid Karolinska Institutet och känd eutanasiförespråkare, att styra opinionen genom lösa påståenden om folkopinionens åsikt. Tännsjö hävdar att ”det finns en folkmajoritet för dödshjälp”, men ingen källa anges till någon undersökning som skulle återspegla majoritetens röst. Här görs ingen skillnad mellan hans högst privata önskan att yttra sig å ena sidan, vetenskapligt underbyggda påståenden och det ansvar som ankommer honom som myndighetsperson och professor å den andra. Här sker en lömsk sammanblandning av korten.

Man upphör aldrig att förvånas över att den för Sverige så ihärdiga närsyntheten i frågor som rör livets början och slut. Här gäller skenbar samstämmighet, inga andra röster släpps fram annat än som kuriositeter. Till stor förvåning upptäcker man därför att Europarådet häromdagen diskuterat frågan om livstestamenten, mänsklig värdighet och självbestämmande. Europarådet gör det också mycket tydligt att dödshjälp inte kan legaliseras, utan must always be prohibited (resolution 1859, 2012). Ett sådant förbud står dock inte motsättning till livstestamenten och andra viljeyttringar, menar Europarådet.

Europarådets resolutioner är inte bindande för medlemsländerna, men ger en tydlig vink om vart vindarna blåser i ett större sammanhang på kontinenten. Rådet tog för något år sedan ett annat beslut av stor betydelse i diskussionen om samvetsfrihet för sjukvårdspersonal. Rådet beslöt att den av FN garanterade samvetsfriheten som mänsklig rättighet fortfarande gäller, även inom sjukvården. Detta ställningstagande ledde i Sverige till förströdda och yrvakna kommentarer från både väntat och oväntat håll – fackliga företrädare för sjukvården kände sig tvingade att uttrycka en helt avvikande mening. Den mediala uppmärksamheten var dessutom mycket kortvarig, och att Europarådet nu uttalat sig om dödshjälp torde bli en icke-fråga.

Detta är besvärligt, inte minst då svenska medier i sin aningslöshet fortsätter att ge utrymme för helt andra strömningar, särskilt för utilitarismens förföriska budskap med enkla lösningar på svåra problem. Det är också besvärligt då vissa fackliga företrädare i Sverige går emot den internationella samstämmighet som finns. Bland annat har World Medical Association klart uttalat sig emot eutanasi. Man förvånas också över den intellektuella ohederlighet som ofta möter den som har en uppfattning som avviker från de mer högröstade grupperna. Direkt olustigt och odemokratiskt blir det om osynliga nätverk bildas i riksdagen som borde samlas på strikt demokratiska och enligt öppna principer. I fallet om nätverket för dödshjälp vill dock ledamöterna agera helt anonymt. Detta torde också tyda på hur känslig frågan trots allt är, och att det inte finns någon etablerad ”majoritet” – då skulle behovet av anonymitet inte finnas.

Ofta återkommer att man i nedsättande ordalag direkt försöker förminska meningsmotståndarnas argument, ofta vill man mena att deras argument ”enbart” bygger på religiösa skäl. Så må vara i vissa fall (och all heder åt de personer som lyfter fram skäl som är rent religiösa). Men dessa frågor kan med lätthet också bemötas med helt sekulära argument, och blir då raskt mycket svårare att avfärda på en hederlig intellektuell nivå.

Förespråkarna för livshjälp och palliativ vård är fortsatt många och finns i de mest skiftande grupperingar. Detta visar också resolutionen i Europarådet, som utgår från öppna och demokratiska principer och inte enbart från framgångsrika men dolda lobbygruppers arbete.

Bengt Säfsten

 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

I svenska medier återkommer frågan om dödshjälp (eutanasi) ofta, med upprepningar av kända cementerade argument, för och emot. Likaledes har olika lobbygrupper arbetat sig in i riksdagen, där det nu bildats ett särskilt nätverk över blockgränserna för riksdagsledamöter som anser att dödshjälp bör legaliseras. Nätverket sätter också ett likhetstecken mellan dödshjälp och rätten till livstestamenten. Så sent som i höstas återkom till exempel nätverkets initiativtagare, riksdagsledamoten Eva Flyborg (FP) med ett förslag i frågan.

I en intervju den 18 januari med Uppsala Nya Tidning försöker dessutom Torbjörn Tännsjö, professor i etik vid Karolinska Institutet och känd eutanasiförespråkare, att styra opinionen genom lösa påståenden om folkopinionens åsikt. Tännsjö hävdar att ”det finns en folkmajoritet för dödshjälp”, men ingen källa anges till någon undersökning som skulle återspegla majoritetens röst. Här görs ingen skillnad mellan hans högst privata önskan att yttra sig å ena sidan, vetenskapligt underbyggda påståenden och det ansvar som ankommer honom som myndighetsperson och professor å den andra. Här sker en lömsk sammanblandning av korten.

Man upphör aldrig att förvånas över att den för Sverige så ihärdiga närsyntheten i frågor som rör livets början och slut. Här gäller skenbar samstämmighet, inga andra röster släpps fram annat än som kuriositeter. Till stor förvåning upptäcker man därför att Europarådet häromdagen diskuterat frågan om livstestamenten, mänsklig värdighet och självbestämmande. Europarådet gör det också mycket tydligt att dödshjälp inte kan legaliseras, utan must always be prohibited (resolution 1859, 2012). Ett sådant förbud står dock inte motsättning till livstestamenten och andra viljeyttringar, menar Europarådet.

Europarådets resolutioner är inte bindande för medlemsländerna, men ger en tydlig vink om vart vindarna blåser i ett större sammanhang på kontinenten. Rådet tog för något år sedan ett annat beslut av stor betydelse i diskussionen om samvetsfrihet för sjukvårdspersonal. Rådet beslöt att den av FN garanterade samvetsfriheten som mänsklig rättighet fortfarande gäller, även inom sjukvården. Detta ställningstagande ledde i Sverige till förströdda och yrvakna kommentarer från både väntat och oväntat håll – fackliga företrädare för sjukvården kände sig tvingade att uttrycka en helt avvikande mening. Den mediala uppmärksamheten var dessutom mycket kortvarig, och att Europarådet nu uttalat sig om dödshjälp torde bli en icke-fråga.

Detta är besvärligt, inte minst då svenska medier i sin aningslöshet fortsätter att ge utrymme för helt andra strömningar, särskilt för utilitarismens förföriska budskap med enkla lösningar på svåra problem. Det är också besvärligt då vissa fackliga företrädare i Sverige går emot den internationella samstämmighet som finns. Bland annat har World Medical Association klart uttalat sig emot eutanasi. Man förvånas också över den intellektuella ohederlighet som ofta möter den som har en uppfattning som avviker från de mer högröstade grupperna. Direkt olustigt och odemokratiskt blir det om osynliga nätverk bildas i riksdagen som borde samlas på strikt demokratiska och enligt öppna principer. I fallet om nätverket för dödshjälp vill dock ledamöterna agera helt anonymt. Detta torde också tyda på hur känslig frågan trots allt är, och att det inte finns någon etablerad ”majoritet” – då skulle behovet av anonymitet inte finnas.

Ofta återkommer att man i nedsättande ordalag direkt försöker förminska meningsmotståndarnas argument, ofta vill man mena att deras argument ”enbart” bygger på religiösa skäl. Så må vara i vissa fall (och all heder åt de personer som lyfter fram skäl som är rent religiösa). Men dessa frågor kan med lätthet också bemötas med helt sekulära argument, och blir då raskt mycket svårare att avfärda på en hederlig intellektuell nivå.

Förespråkarna för livshjälp och palliativ vård är fortsatt många och finns i de mest skiftande grupperingar. Detta visar också resolutionen i Europarådet, som utgår från öppna och demokratiska principer och inte enbart från framgångsrika men dolda lobbygruppers arbete.

Bengt Säfsten