Går freden förlorad i Afghanistan?

av HEINZ WERNER WESSLER
Tjugo år efter attacken mot World Trade Centers tvillingtorn i New York kommer de amerikanska soldaterna tillsammans med sina allierade soldater inom Nato att dras tillbaka. Stundtals har mer än 100 000 välutbildade och modernt utrustade soldater kämpat mot diffusa motståndsgrupper – utan att lyckas besegra dem.

Den hitintills växande självbeväpningen av infödda bybor, mobiliseringen av etniska tillhörigheter, en diffus nationalism – som alla ser utländska soldater som fienden per se – och olika riktningar av rigorös islamism går inte bara i Afghanistan hand i hand och driver hela regionen in i misär. Efter det epokgörande 11 september gällde devisen att den islamistiska terrorismen måste bekämpas militärt där den uppstår.

Denna devis gällde också för de franskledda militära insatserna i Afrika söder om Sahara. Frankrike gav sig där in i kampen mot terrorn, då liksom tidigare tillsammans med dubiösa makthavare, så länge som dessa framställde sig som bekämpare av terrorismen – som exempelvis den nyligen avlidne envåldshärskaren i Tchad, Idriss Déby. Denna strategi fick återigen människor att i islam se en resurs för motståndet mot den utländska militären. Detta banade väg för den kombination av gangstervälde och islamism som namnet Boko Haram representerar.

Det finns också gangstergrupper som under täckmantel av kristen ideologi brandskattar och mördar. Den kanske mest kända är Herrens motståndsarmé, som opererar ifrån Uganda. Men de grupper som opererar i islams namn är betydligt större, lättare ideologiskt mobiliserbara och har effektivare nätverk. Och även utan Osama bin Ladin, utan IS och i avsaknad av en strukturerad organisation kan den rigorösa islamismen fortsätta sin omstörtande verksamhet. Och denna kommer även i fortsättningen att finna direkt eller indirekt stöd inom de rika Gulfstaterna. Problemet består inte bara i att det finns några få extremt radikaliserade grupper eller individer. Det består också i att även det bildade muslimska ledarskapet inte vet att tillräckligt beslutsamt ta itu med extremisterna på teologisk, pastoral och institutionell nivå.

Den nyligen avlidne inflytelserike teologen Hans Küng ville inte på något sätt bedriva någon goddagspiltsteologi genom det av honom igångsatta ”Projekt Weltethos”. Senast den islamiska revolutionen i Iran 1979 visade att världens sekularisering inte på något sätt är en allmän historiska nödvändighet. I en globaliserad värld är den interreligiösa dialogen därför en kungsväg, som lyfter fram religionens fredsstiftande förmåga i globaliseringen. Med Küngs ord: utan en mobilisering av de religiösa tillgångarna hos de olika religionerna ingen världsfred. Påven Franciskus fortsätter just i det avseendet dialogen mellan kristendom och islam på högsta nivå. Han vidareför därmed Benedictus XVI:s impuls, som efter det diplomatiskt olyckliga Regensburgstalet 2006 gått litet knackigt.

Bilden av pashtunerna i utlandet är ytterst dålig, men som alla andra människor önskar sig även de allra flesta pashtuner endast ett liv i fred och trygghet, utbildning för sina barn för ett bättre liv och litet kärlek och vänskap. Med anledning av den ovissa framtiden för Afghanistan måste man återigen påminna om en historisk förkämpe för en fredlig islam i pashtunernas land vid gränsen mellan Afghanistan och Pakistan, nämligen den av sitt eget folk högt ansedde Abdul Ghaffar Khan (1890–1988), med hederstiteln Bacha Khan. Som icke-våldskämpe mot det brittiska kolonialväldet och vän till Mahatma Gandhi kom han även att kallas Frontier Gandhi. För honom var kärnan i islams budskap en värld, där konflikter löses utan våld. Bacha Khan härstammade från det östliga Pashtunistan i dagens Pakistan. Enligt hans önskan blev han begravd i Jalalabad. Antalet sörjande gäster vid hans jordfästning uppskattades till 200 000. Det mausoleum som för några år sedan uppfördes där till hans ära är ett minnesmärke över ett fredligt Pashtunistan.

Heinz Werner Wessler 2021-04-22

Detta är en opinionstext vars åsikter är skribentens egna.