Uthållighetens seger nere vid stranden

av FREDRIK HEIDING
Den helige Petrus Canisius var en av de tidiga jesuiterna som levde på 1500-talet. Från den tid då han studerade vid universitetet i Köln finns anteckningar i ett skolhäfte bevarade. Här formulerar han det motto som skulle komma att prägla honom hela livet: persevera som betyder ”håll ut” eller ”var ihärdig”.

Varför Petrus Canisius valde just detta till ledstjärna har diskuterats. Den vanligaste tolkningen är att han övertog uthållighetens dygd från en senmedeltida andlig rörelse i Nederländerna som kallas devotio moderna. Men idén att anteckna persevera i skolhäftet kan väl också ha fötts ur ögonblick av skoltrötthet? Till och med en så småningom så lärd person som Canisius kunde ha känt sig understimulerad och drömt sig bort till andra världar under lektionerna.

Under det gångna året har nog de av oss som för dagbok rätt ofta skrivit ner ordet ”uthållighet” i våra andliga reflektioner. Efter att ha hört socialministern Lena Hallgren upprepa tusen gånger ”håll i och håll ut”, lägger vi ett religiöst perspektiv på detta och uppfattar uthållighetens dygd som en andlig kategori.

Enligt aposteln Paulus utlovas ofantligt stor belöning för den som lyckas vara uthållig. Gud kommer att ge ”evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och oförgänglighet” (Rom 2:7). Man får del av Guds härlighet eftersom ”lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp” (Rom 5:3–4). Se även Lukasevangeliet 8:15 om riklig frukt när ordet hamnar i bördig jord.

Men handen på hjärtat; vi människor är svaga och ibland omotiverade. Efter drygt ett år i någon grad av isolering blir många antingen deprimerade eller förbannade, eller både och. Egen sjukdom, närståendes sjukdom eller till och med död fyller hjärtat med sorg. Tomhet och tristess. Livet har helt enkelt blivit så tråkigt. Det är roligare att se färg torka än att uppleva en enformig pandemi på nära håll. Att vara urless på dessa villkor är en rimlig reaktion. Förargad kan man också bli över att vaccinet dröjer och att andra länder minsann lyckas vaccinera miljoner medborgare varje vecka. Helig vrede kan under dessa omständigheter vara ett sunt tecken. Det är lätt för ett helgon som Canisius att uppmana till uthållighet, protesterar därför någon. Mänsklig förmåga att härda ut verkar dessutom vara otillräcklig.

Om det hela beror på mänsklig kraft, på världssamfundets organisationsförmåga, blir hoppet alldeles för sårbart. Det är i stället Jesus Kristus vi främst behöver vända oss till. Vi människor kan inte frälsa oss själva varken från pandemins konsekvenser eller från ondska, synd och död. Men Gud befriar. Jesus Kristus segrar.

Den kristna traditionen talar om Christus victor, Kristus segraren. I sin bok Mot heresierna skriver kyrkofadern Irenaeus av Lyon att Kristus har besegrat ondskans andemakter, fienden, människans motståndare. Det kan diskuteras om pandemin verkligen är orsakad av mänsklig synd eller alls är något ont egentligen. Men någon typ av ondska innebär corona i alla fall, kan man hävda. Enligt Irenaeus övervinner gudsmänniskan, Jesus Kristus, det elände som människorna antingen själva har förorsakat eller sådant de oskyldigt drabbas av. Jesus gör det med hjälp av godhet, barmhärtighet och kärlek, skriver Irenaeus:

”[…] vår Herre är den ende sanne läraren, Guds son är verkligen god, och Gud Faderns Ord utstod verkligen ett lidande när han blev människa. Han kämpade och vann seger. Som människa kämpade han för fäderna och upphävde olydnaden genom lydnaden; han band den starke, befriade de svaga och skänkte räddning åt sitt verk när han övervann synden. Ty Herren känner med oss, han är barmhärtig och älskar människorna.” (Mot heresierna, bok III, kap. 18, nr 6, Artos, 2016, s. 165–166. Se även I.10.1 och III.18.7.)

Påskens mysterium, Kristi uppståndelse, är den slutgiltiga segern. En erfarenhet av detta kan uppnås genom någon form av bön, till exempel genom fantasifull kontemplation av evangelietexterna. Ibland möter Gud oss just där vi själva längtar efter att vara. Till exempel nere vid stranden. I en av uppståndelsescenerna är det vad som sker: ”När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han” (Joh 21:4). Lev dig gärna in i den scenen med alla sinnen, föreställ dig att du är närvarande där med den uppståndne.

Påskfirandet detta år handlar inte bara om att hålla ut, utan framför allt om att be om nåden att få erfara att Kristi uppståndelse verkligen är sann. På vilken plats sker det? Måhända på stranden.

Fredrik Heiding 2021-04-03

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av FREDRIK HEIDING
Den helige Petrus Canisius var en av de tidiga jesuiterna som levde på 1500-talet. Från den tid då han studerade vid universitetet i Köln finns anteckningar i ett skolhäfte bevarade. Här formulerar han det motto som skulle komma att prägla honom hela livet: persevera som betyder ”håll ut” eller ”var ihärdig”.

Varför Petrus Canisius valde just detta till ledstjärna har diskuterats. Den vanligaste tolkningen är att han övertog uthållighetens dygd från en senmedeltida andlig rörelse i Nederländerna som kallas devotio moderna. Men idén att anteckna persevera i skolhäftet kan väl också ha fötts ur ögonblick av skoltrötthet? Till och med en så småningom så lärd person som Canisius kunde ha känt sig understimulerad och drömt sig bort till andra världar under lektionerna.

Under det gångna året har nog de av oss som för dagbok rätt ofta skrivit ner ordet ”uthållighet” i våra andliga reflektioner. Efter att ha hört socialministern Lena Hallgren upprepa tusen gånger ”håll i och håll ut”, lägger vi ett religiöst perspektiv på detta och uppfattar uthållighetens dygd som en andlig kategori.

Enligt aposteln Paulus utlovas ofantligt stor belöning för den som lyckas vara uthållig. Gud kommer att ge ”evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och oförgänglighet” (Rom 2:7). Man får del av Guds härlighet eftersom ”lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp” (Rom 5:3–4). Se även Lukasevangeliet 8:15 om riklig frukt när ordet hamnar i bördig jord.

Men handen på hjärtat; vi människor är svaga och ibland omotiverade. Efter drygt ett år i någon grad av isolering blir många antingen deprimerade eller förbannade, eller både och. Egen sjukdom, närståendes sjukdom eller till och med död fyller hjärtat med sorg. Tomhet och tristess. Livet har helt enkelt blivit så tråkigt. Det är roligare att se färg torka än att uppleva en enformig pandemi på nära håll. Att vara urless på dessa villkor är en rimlig reaktion. Förargad kan man också bli över att vaccinet dröjer och att andra länder minsann lyckas vaccinera miljoner medborgare varje vecka. Helig vrede kan under dessa omständigheter vara ett sunt tecken. Det är lätt för ett helgon som Canisius att uppmana till uthållighet, protesterar därför någon. Mänsklig förmåga att härda ut verkar dessutom vara otillräcklig.

Om det hela beror på mänsklig kraft, på världssamfundets organisationsförmåga, blir hoppet alldeles för sårbart. Det är i stället Jesus Kristus vi främst behöver vända oss till. Vi människor kan inte frälsa oss själva varken från pandemins konsekvenser eller från ondska, synd och död. Men Gud befriar. Jesus Kristus segrar.

Den kristna traditionen talar om Christus victor, Kristus segraren. I sin bok Mot heresierna skriver kyrkofadern Irenaeus av Lyon att Kristus har besegrat ondskans andemakter, fienden, människans motståndare. Det kan diskuteras om pandemin verkligen är orsakad av mänsklig synd eller alls är något ont egentligen. Men någon typ av ondska innebär corona i alla fall, kan man hävda. Enligt Irenaeus övervinner gudsmänniskan, Jesus Kristus, det elände som människorna antingen själva har förorsakat eller sådant de oskyldigt drabbas av. Jesus gör det med hjälp av godhet, barmhärtighet och kärlek, skriver Irenaeus:

”[…] vår Herre är den ende sanne läraren, Guds son är verkligen god, och Gud Faderns Ord utstod verkligen ett lidande när han blev människa. Han kämpade och vann seger. Som människa kämpade han för fäderna och upphävde olydnaden genom lydnaden; han band den starke, befriade de svaga och skänkte räddning åt sitt verk när han övervann synden. Ty Herren känner med oss, han är barmhärtig och älskar människorna.” (Mot heresierna, bok III, kap. 18, nr 6, Artos, 2016, s. 165–166. Se även I.10.1 och III.18.7.)

Påskens mysterium, Kristi uppståndelse, är den slutgiltiga segern. En erfarenhet av detta kan uppnås genom någon form av bön, till exempel genom fantasifull kontemplation av evangelietexterna. Ibland möter Gud oss just där vi själva längtar efter att vara. Till exempel nere vid stranden. I en av uppståndelsescenerna är det vad som sker: ”När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han” (Joh 21:4). Lev dig gärna in i den scenen med alla sinnen, föreställ dig att du är närvarande där med den uppståndne.

Påskfirandet detta år handlar inte bara om att hålla ut, utan framför allt om att be om nåden att få erfara att Kristi uppståndelse verkligen är sann. På vilken plats sker det? Måhända på stranden.

Fredrik Heiding 2021-04-03