av ULF JONSSON
Förhållandet mellan teologiska förklaringar och vetenskapliga förklaringar har diskuterats livligt ända sedan upplysningstiden. Ja, faktiskt redan i slutet av 1600-talet började ett antal brittiska filosofer och naturvetare med empiristisk inriktning att ifrågasätta Guds möjligheter att ingripa i händelserna i världen. Därmed satte de frågetecken bakom teologernas tal om att Gud är den yttersta orsaken till det som sker i världen. Under 1700-talet lanserade franska filosofer som Julien LaMettrie och Paul d’Holbach idén att religiösa och vetenskapliga sätt att förstå världen är oförenliga med varandra. Framväxten av den moderna världsbilden kom att kantas av ett antal konflikter mellan religion och vetenskap. Ett tydligt exempel är konflikten mellan Charles Darwins evolutionsteori och kristen bibelfundamentalism. Men sätten att diskutera förhållandet mellan religion och vetenskap har fler facetter än så, och historieskrivningen har ibland ensidigt fokuserat just konflikterna. Viktiga vetenskapliga framsteg har skett inom utbildningsinstitutioner drivna av religiösa samfund eller utarbetats av troende forskare vid sekulära institutioner. Och bland de troende själva har det hela tiden funnits olika sätt att tänka kring förhållandet mellan religion och vetenskap, inklusive synen på förhållandet mellan religiösa och vetenskapliga förklaringar.
Orsakernas historia
Hur man ser på förhållandet mellan teologiska och vetenskapliga förklaringar hänger samman med bakomliggande idéer om hur världen är funtad och vad som kan räknas som välgrundad vetenskap. Bara om man tar hänsyn till dessa bakomliggande idéer och hur de med tiden har förändrats går det att förstå varför relationen mellan religion och vetenskap har utvecklats som den gjort. Bland dessa idéer finns det inte minst olika uppfattningar om kausalitet, alltså olika sätt att förstå orsak och verkan. Från och med 1600-talet förändrades förståelsen av orsak och verkan i grunden, vilket satte djupa spår i sättet att uppfatta förhållandet mellan religion och vetenskap. I våra dagar diskuteras fenomenet kausalitet återigen livligt inom forskarvärlden, och på sikt kan det leda till ytterligare andra nya sätt att förstå relationen mellan religiösa och naturvetenskapliga sätt att beskriva skeendena i världen.
Vid universiteten under högmedeltiden präglades undervisningen av Aristoteles idé om fyra slags orsaker (verkansorsaker, materialorsaker, formalorsaker och ändamålsorsaker). En fullständig förklaring av ett fenomen skulle innefatta alla fyra orsaker. Dessa tankegångar användes också av teologerna. Så utvecklade 1200-talsteologen Thomas av Aquino en sofistikerad filosofisk teori om kausalitet i Aristoteles anda, en teori som kom att användas av teologer ända in i tidigmodern tid. Men redan under medeltiden fanns det tänkare som var tveksamma till behovet av alla dessa olika orsaker. Under slutet av 1600-talet hade diskussionen utvecklats därhän att många menade att de så kallade fysiska verkansorsakerna var de enda verkliga orsakerna. Under 1700-talet kom det synsättet att bli den allmänt etablerade uppfattningen i breda akademiska kretsar, i synnerhet bland naturvetarna. Närmare bestämt tänkte man sig att verkansorsakerna utgjordes av den energi som håller atomerna i rörelse. Några andra orsaker såg man inte längre något behov av.
1700-talets nya förståelse av kausalitet skapade stora problem för teologerna, eftersom de inte ville betrakta Gud som en verkansorsak och därmed degradera Gud till en fysisk naturkraft. Ställda inför detta dilemma utvecklade upplysningsteologerna deismen, en teori om att Gud i tidernas begynnelse frambringat världsalltet men sedan dess inte längre är kausalt verksam i världen. Man drog med andra ord den drastiska slutsatsen att Gud över huvud taget inte alls påverkar det som händer här i världen, och att religiösa och vetenskapliga förklaringar hör hemma i skilda världar. Men inte alla teologer blev deister. Somliga höll fast vid äldre tiders förståelse av kausalitet och hamnade därmed i konflikt med den nya vetenskapen. Båda sätten att från teologernas sida försöka hantera den nya situationen bidrog, på var sitt sätt, till att religion och vetenskap hamnade på distans till varandra.
Behovet av en ny teori om orsak och verkan
Men inte heller 1700-talets förståelse av kausalitet skulle visa sig bestå för evigt, även om centrala aspekter av den tidens synsätt faktiskt har spelat stor roll ända fram till det senaste millennieskiftet. I vår egen tid pågår det nya intressanta diskussioner om hur vi kan få grepp om fenomenet kausalitet. För kausaliteten fortsätter att gäcka oss också i dag. Inom forskarvärlden diskuteras olika teorier om kausalitet, inklusive frågan om huruvida orsaker alls bör spela någon roll i vetenskapliga förklaringar. Den stora majoriteten av naturvetare tycks fortsatt använda sig av begreppet orsak i en rätt allmän bemärkelse och utan att ansluta sig till någon specifik teori om kausalitet, men inom andra forskningsfält ser det annorlunda ut. Det är i och för sig helt okontroversiellt att inte alla typer av vetenskapliga förklaringar behöver vara av kausalt slag. Men tanken att vetenskapen helt och hållet bör ta avsked från förklaringar i termer av orsaker möts av stor skepsis inom breda kretsar av dagens forskarvärld.
Det är uppenbart att upplysningstidens reducering av alla slags orsaker till bara en enda typ av orsak inte längre håller. Det visar sig exempelvis i fysikalismens misslyckade försök att förklara det mänskliga medvetandet enbart i termer av fysiska verkansorsaker, liksom även genom återinförandet av teleologiska förklaringsmodeller inom evolutionsbiologin. Sedan några årtionden tillbaka används därför numera inom en rad olika forskningsdiscipliner nya kausala förklaringsmodeller som inte får plats i den reducerade syn på orsak och verkan som vi ärvt från upplysningstiden. En av de nya teorier om kausalitet som sedan millennieskiftet diskuteras allra mest, dispositionalismen, återanvänder Aristoteles gamla idé om olika slags orsaker. Dispositionalismen öppnar därmed för nya typer av orsaksförklaringar inom vår tids forskning.
Dispositionalism
Förespråkarna för den dispositionalistiska teorin om kausalitet menar att händelserna i världen är beroende av orsaker och att de därför bör förklaras med hänvisning till orsaker. Orsaker beskrivs av dispositionalisterna som kausalt verksamma egenskaper som är inneboende i tingen i världen, respektive som kluster av krafter som skickas runt, som exempelvis när elektricitet levereras från ett kraftverk till en eldriven hushållsmaskin, som därmed kan utföra sitt arbete. Orsaker kan samverka med varandra men också motverka varandra, och enskilda händelser är vanligtvis beroende av påverkan från ett stort antal orsaker. De kausala krafterna är egenskaper hos tingen som gör tingen kapabla att ge upphov till olika typiska verkningar. Ett äppelträd har egenskaper som gör det kapabelt att ge upphov till äpplen, och en katt har egenskaper som gör katten kapabel att jama. Men orsakerna ger inte upphov till sina verkningar under vilka omständigheter som helst. Råkar trädet inte få något vatten så blir det inga äpplen, och blir katten hes så kan den inte jama. Kort sagt, orsaker är beroende av de rådande omständigheterna, och orsaker fungerar därför inte på ett strikt regelbundet och förutsägbart sätt.
Frånvaron av strikt regelbundenhet i naturen spelar en central roll i den dispositionalistiska teorin. Om teorin stämmer på denna punkt, så underminerar den en idé som har varit starkt omhuldad ända sedan tidigmodern tid, nämligen idén om att vetenskap väsentligen hänger samman med möjligheten att göra säkra förutsägelser. Och eftersom förståelsen av begreppet naturlagar historiskt sett är nära sammankopplat med idéer om determinism och säkra förutsägelser anser många av dagens dispositionalister att vi nu helt och hållet bör sluta med att tala om naturlagar. Regelbundenheterna i naturen förklaras i stället bättre av tingens egna inneboende kausala krafter, menar man. Regelbundna skeenden uppkommer i naturen eftersom tingen ofta har stabila egenskaper och därmed genererar likadana skeenden gång på gång. Och dessutom räknar dispositionalisterna med att det finns flera olika typer av orsaker. Man är exempelvis öppen för så kallade ändamålsorsaker och formalorsaker, och somliga dispositionalister betraktar också det mänskliga medvetandet som en kausal kraft. Med andra ord, dispositionalismen rumsterar om riktigt ordentligt i vårt hittillsvarande sätt att förstå orsak och verkan.
1700-talets idéer om orsak och verkan förändrade på sin tid i grunden teologernas sätt att reflektera över Gud, och det slutade med att man inte längre kunde hänvisa till Gud för att förklara någonting alls här i världen. Det bidrog till att Gud alltmer framstod som överflödig. I den mån som våra dagars teologer är intresserade av att vara uppdaterade om utvecklingar inom samtida vetenskapsteori och metafysik, är det inte uteslutet att också de behöver stöpa om sina hittillsvarande sätt att tala om Gud. Fortsätter den dispositionalistiska förståelsen av kausalitet att vinna gehör, så är det nämligen inte uteslutet att tanken på Gud som en orsak återigen kan hamna i nytt ljus.
Nya möjligheter för dagens teologer
Det borde ligga nära till hands för teologerna att intressera sig för dispositionalismen redan av det enkla skälet att dispositionalismen faktiskt sedan länge har använts av teologer. Många av vår tids dispositionalister har hämtat inspiration inte bara från Aristoteles utan även från Thomas av Aquino, som hade en dispositionalistisk förståelse av kausalitet och som tillämpade den på olika teologiska frågeställningar. Dispositionalismens indeterministiska förståelse av kausalitet kan exempelvis vara intressant när man reflekterar över relationen mellan Guds handlande och människans fria vilja. Den kan också öppna upp för nya sätt att tänka kring Guds möjligheter att påverka händelser i världen.
Men framför allt är dispositionalismen öppen för idén att det finns olika typer av orsaker. Även om många av vår tids dispositionalister är strikta fysikalister och endast räknar med orsaker av den typ som används inom fysiken, är dispositionalismen i sig öppen för orsaker av andra slag, exempelvis i form av människans eget medvetande och även för transcendenta icke-materiella orsaker. Dispositionalismen är nämligen förenlig inte endast med olika typer av orsaker utan också med olika verklighetsuppfattningar.
Ett dispositionalistiskt sätt att tänka om Gud som skapare skulle kunna utgå ifrån att allt som finns ytterst sett är beroende av Gud för sin existens. Ett sådant synsätt skulle harmoniera väl med dispositionalismens förståelse av kausala relationer som beroenderelationer. Att vara förorsakad är att vara beroende av minst en orsak, vilket inte utesluter att många andra orsaker också är inblandade. Så bidrog exempelvis ett väldigt stort antal orsaker till att vår jord började existera. Existensen av alla dessa bidragande orsaker kan i sin tur förklaras med hänvisning till ytterligare andra orsaker. Gud kan i sin tur uppfattas som den yttersta orsaken till samtliga dessa orsaker, samtidigt som Gud är en transcendent orsak av radikalt annat slag än de materiella orsakerna i universum. Dispositionalismen analyserar nämligen kausala relationer genom att skilja mellan olika nivåer av orsaker, där orsaker på en nivå är beroende av orsaker på en mera grundläggande nivå. Och eftersom teorin är öppen för existensen av väldigt olika slags orsaker har dispositionalister som exempelvis den brittiske filosofiprofessorn Stephen Mumford, den amerikanska filosofiprofessorn Eleonore Stump och den tyske filosofiprofessorn Josef Quitterer börjat närma sig tanken att man skulle kunna förstå Gud som den mest grundläggande av alla slags orsaker.
Dispositionalismen är en högst aktuell nygammal teori om orsak och verkan. I många avseenden befinner den sig ännu i stöpsleven. Men beroende på hur den utvecklas kan den visa sig bli viktig för sättet att se på förhållandet mellan religion och vetenskap framöver.
Litteratur
Gregory E. Ganssle (utg.): Philosophical Essays on Divine Causation. Routledge 2022.
Ulf Jonsson: Gud och andra orsaker. Fri Tanke förlag 2022.
Jeffrey Koperski: Divine Action, Determinism, and the Laws of Nature. Routledge 2020.
Stephen Mumford – Rani Lill Anjum: Getting Causes from Powers. Oxford University Press 2011.
Mariusz Tabaczek: Divine Action and Emergence. University of Notre Dame Press 2021.
Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi vid Newmaninstitutet och chefredaktör för Signum.
Ur Signum nr 6/2023.