Hur bemöta kvinnor som är kallade till diakon?

Genom teologiska studier, sociologisk forskning och påvliga kommissioner, har kyrkan sedan årtionden tillbaka tagit ställning till frågan om kvinnliga diakoner. Och nu, tack vare synoden som börjar i oktober, har hela kyrkan en möjlighet att engagera sig i ett avgörande kring diakonatet. I synodens kontext är varje katolik på jorden inbjuden att delta och ställa fundamentala frågor om hur vi ska färdas tillsammans som Guds folk i det tjugoförsta århundradet. En av dessa frågor är, ”Vilken skillnad skulle det innebära för kvinnor att få bli ordinerade till diakon?”.

Discerning Deacons (ungefär: Att urskilja diakonkallelser), ett projekt som startade tidigare i år, och för vilket jag är medgrundare, försöker skapa utrymmen för katoliker att troget engagera sig angående avgörandet om diakonatet till tjänst för kyrkans liv. Vi uppmuntrar varenda katolik att bli delaktig i den växande dialogen om kvinnliga diakoner. Och vi reflekterar över kyrkans behov i dag liksom i de gemenskaper vi lever och tjänar i som medarbetare i Guds rike. 

En övning i urskiljning är samtal. Discerning Deacons bjuder in människor att tala med sina grannar, familje- och församlingsmedlemmar. Du behöver inte veta om alla kommer att hålla med dig. Sannerligen, det är bättre om så inte är fallet, så att alla kan lära sig något nytt om diakonatet, om kallelse och kyrklig tjänst.

Helt nyligen tillhandahöll biskopssynoden i regionen Amazonas en plats för insikter för hela kyrkan. I Amazonas är några kvinnor delegerade av sina biskopar till att tjäna som – vad som i praktiken är – diakoner. Dessa kvinnor knyter sitt arbete och sin tjänst till sin biskop – och med detta drar de kyrkan djupare till tjänst för världen.

Det är inte bara utmed Amazonfloden som kvinnor är kallade att tjäna och bidra. En nationell studie som nyligen publicerades presenterar svar från intervjuer med amerikanska katolska kvinnor. Bland dem finns katolska kvinnor som känner sig kallade till tjänst, men är begränsade av barriärer för ordination och tjänst som reserveras för män i kyrkan. Men de anpassar sig på ett kreativt sätt för att göra ”diakontjänst i praktiken”, och bidrar till gemenskaperna på sätt som berikar. 

Synoden som påven Franciskus har sammankallat har ingen agenda. Den söker ett djupt lyssnande och en öppenhet för den helige ande. Ingen ska gå in i detta vidsträckta och heliga utrymme som synoden skapar, för att klamra sig fast vid någon ideologi. Inte heller ska kvinnor och män som hört den helige ande kalla kyrkan till att ordinera kvinnliga diakoner hejda denna vision vid dörren: en vision av kyrkan upplivad genom kvinnor som predikar, håller dop, begravningar och, kanske allra mest angeläget, står som kyrkans representanter på platser ute i marginalen – tjänstgöra hos de som sitter i fängelse och vid deras dödsbädd, slå följe med migranter som går över gränser, och stödja kvinnor som befinner sig i kris på grund av en graviditet, eller stå i solidaritet med arbetare som kräver värdighet.

Skulle ett öppnande av diakonatet för kvinnor hjälpa till att motstå den klerikalism som vår påve rätteligen kritiserar? Kommer våra biskopar att ha modet och friheten att ge frågan om ett inkluderande diakonat den bedömning den förtjänar? Låt oss vara djärva i vårt deltagande och tala med mod och övertygelse om de drömmar vi har för kyrkan. Och sedan, låt oss praktisera en god ignatiansk indifferens genom att låta våra biskopar besluta vad man ska göra med vårt vittnesbörd.

Casey Stanton, America Magazine, 2021-09-24

Referat till svenska 2021-10-08

Detta är en artikel från America Magazine vars originalversion ”Catholic Women feel called to be deacons. The church should listen to their stories” återfinns i sin helhet här