av BARBARA CROSTINI
En vanlig februaridag förra året satt mina döttrar, 13 och 16 år gamla, i köket och började berätta om hur de hade varnats i skolan för det nya dödliga viruset. Jag försökte skingra den ångest som grep oss och begrundade det faktum att Kina som var centrum för denna sjukdom ligger så långt bort. Jag förlitade mig också på att i ett land som Sverige skulle man minst av allt sakna organisation och förebyggande åtgärder som skulle kunna hålla ett sådant hot stången. Tyvärr måste jag säga att det snart visade sig att jag hade fel.
Under februarilovet 2020 måste jag resa till Tyskland, men till skillnad från de många svenska familjer som åkte skidor i Alperna reste jag i tjänsten. På vägen hem mötte jag dem på flygplatsen i München. När vi väntade i terminalen, såg vi förundrade en grupp nyanlända kinesiska idrottsmän i röda jackor passera. Hur trygga kunde vi vara? Så klart började jag efterhand få sjukdomskänsla. Några dagar senare måste jag ta mig till akuten efter att ha fått svimningsanfall en kväll.
Psykologiskt sett fungerade det mycket dåligt när jag lades in på sjukhuset. Jag ville ju minst av allt medge att jag hade dragit på mig det nya okända och dödliga viruset. När sköterskan frågade mig vart jag hade rest, svarade jag Sydtyskland. Eftersom de bara hade Italien på sin lista, testades jag inte för covid-19. Aldrig någonsin har jag ångrat så mycket att jag inte ljög. Det som sedan följde var en fullständig mardröm av bristande tillit och förtvivlan, tillsammans med en sjukdom som inte gav med sig, men som jag överlevde tack vare min makes omsorger och tålamod, och många goda vänners förböner.
När jag var barn tog min mor mig regelbundet till doktorn. Han hade ett stort luftigt rum med bokhyllor och läderklätt skrivbord och stolar. Ett syfte med besöken var att lära mig att inte vara rädd för läkare. Genom samtal och ömsesidig respekt ökade tilliten. Femtio år senare behandlades jag som en idiot som uppgav att jag hade symptom på en okänd sjukdom. Inte många av läkarna som talade med mig trodde mig. De som försökte lyssna var fast i den begränsade kunskap som deras vetenskap hade förvärvat. Inte ens när de kanske stod inför ett okänt virus, kunde de ta till sig nya data utifrån en patients erfarenheter. Min ojämna hjärtrytm och de ojämna syrenivåerna tillskrev de tekniska fel i apparaterna.
Jag var ensam med ett okänt virus. Mitt liv var bokstavligen i Guds hand. Trots att jag betraktar mig själv som troende insåg jag plötsligt hur mycket av den säkerhet som jag kände berodde på förvissningen om att vetenskap, medicin, skulle finna en lösning. Naturligtvis vet jag att så inte alltid sker, men det är en enorm skillnad mellan teoretisk kunskap och den erfarenhet som jag gjorde på gränsen mellan liv och död. Att vara i Guds händer under alla dessa dagar av lidande förändrade verkligt mina perspektiv.
Jag läste en gång i ett församlingsblad om en kvinna som tillfrisknade från cancer genom ett mycket komplex operation. Hon vittnade om sin upptäckt att Gud använde läkarnas kompetens för att mirakulöst ge henne livet tillbaka. Hon har säkert rätt i att Gud verkar genom oss och att den tunna livstråden kan bevaras genom intelligent samarbete och extraordinära ansträngningar – sådana som man såg under pandemin hos mängder av sjukvårdspersonal, som vågade fortsätta arbeta med ett oändligt beundransvärd mod. Icke desto mindre kände jag mig priviligierad som fick uppleva en situation där alla tecken på säkerhet och visshet försvann. Även om jag just då inte var så nöjd med den vägg av bristande förståelse som jag mötte, så visade denna utmaning mig de mänskliga villkor som vi gör allt för att undfly. Och den ryckte undan skyddsnäten.
Mina långtidscovidsymptom varade ett år. Ända sedan allt började så tragiskt, har detta tillstånd blivit allmänt känt. För olika människor yttrar det sig på olika sätt. Jag har fått praktisk hjälp och råd från vänner över hela världen, och Svenska Covidföreningen har tagit itu med frågan om politisk och hälsomässig hjälp här i landet. Min egen läkare tror fortfarande egentligen inte att långtidscovid existerar. Detta betyder i praktiken att jag ännu inte har fått relevant medicinsk hjälp. Vad skulle jag ha tagit mig till, om jag inte hade varit viss om jag är i Guds händer?
Barbara Crostini 2021-08-26
Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.