av ANDREAS JÖNSSON
I den folkvandring som för närvarande utspelar sig i Polen och där Warszawas tågstationer endast utgör korta anhalter, riskerar varje personlig tragedi att suddas ut till en siffra eller en förbipasserande skugga. Även för volontärerna som arbetar med att ta emot de ukrainska flyktingarna på tågstationen Warszawa Wschodnia är det overkligt att de utmattade människor som stiger av tågen för något eller några dygn sedan befann sig i flyglarmens, skyddsrummens och den ryska terrorns Kiev, Charkiv eller Cherson. Städer, som för bara två veckor sedan inte skiljde sig från Warszawa eller Stockholm, där de som nu går av tåget kanske satt framför datorn på sitt arbete inom ekonomi, marknadsföring, IT, hämtade från barnens skolor och dagis eller planerade köksrenovering i sin nya lägenhet.
Det är ofta tre generationer som stiger av, mamma, barn och en mormor. Inte sällan följer också familjens katt med, och kanske en liten hund. Sittplatserna på tågen är alltför få, och de flesta har fått stå under den långa resan från gränsen. De som har någon släkting i Polen möts av sina nära, men inte med den glädje som är bruklig, utan i tysthet över ett återseende som ingen hade önskat. En man har kommit från Tyskland för att möta sin familj och köra dem vidare.
Andra åker vidare med tåg inom Polen, resan är gratis med det statliga tågbolaget PKP, vars anställda går runt med bärbara biljettmaskiner och skriver ut biljetter mot uppvisande av ukrainskt pass. Några ska vidare till Berlin klockan fyra på morgonen och försöker med sina familjer hitta viloplatser i trängseln på golvet, och kanske möjlighet att dela ett eluttag för att ladda mobiltelefonen.
Volontärerna säger att förtvivlan är värst på kvällen och natten, eftersom tågen aldrig slutar komma till en redan överfull station. De flesta behöver dock boende i Polen, och upp till tre dagar kan staden Warszawa ordna boende för barnfamiljer i privata och kommunala lägenheter och rum, eller för dem utan barn – i mässhallar. För längre perioder måste flyktingarna bussas allt längre bort, till platser där det finns lediga hotellrum, i söndags till Lądek-Zdrój vid tjeckiska gränsen, eller till Białystok. Hela organisationen bygger på frivilligarbete av ett trettiotal volontärer som arbetar i sextimmarsskift fram till klockan 18, då de avlöses av nästa skift.
Viktigast är de ukrainsk- eller rysktalande volontärerna, som intervjuar de anländande, tar reda på deras behov och informerar. EU:s massflyktsdirektiv ger uppehålls- och arbetstillstånd och väldigt få vill därmed registreras som flyktingar enligt Genèvekonventionen, eftersom det skulle innebära att de under ett halvår i väntan på prövning inte får arbeta, och dessa människor har en mycket stark stolthet i att inte ligga någon annan till last. Några har biljett åt andra hållet, bland annat en ung engelsktalande man som nyligen kommit med flyget och visar upp en biljett för ordinarie kvällståg med slutdestination Kiev.
En psykolog bland volontärerna försöker få en ukrainsk kvinna med ett litet barn att besinna sig innan hon återvänder hem. Där finns också medicinsk personal och en liten bespisning. En strid ström av människor lämnar gåvor, hygienartiklar, blöjor, leksaker, mat och vattenflaskor. Informationspunkten har ett litet lager där volontärerna packar ihop påsar med det allra nödvändigaste.
Också många företag bidrar, och inte bara genom att erbjuda tillfälliga anställningar. Telefonbolagen delar exempelvis ut startpaket med 100 gigabyte gratis datatrafik, andra ger betald ledighet för anställda som ställer upp som volontärer och privata sjukvårdsmottagningar erbjuder ukrainska medborgare gratis vård. Och allt detta behövs, då många bokstavligen inte har mer än de föremål de kan bära med sig och kanske besparingar i en valuta som plötsligt blivit värdelös.
I söndags hade mer än en miljon människor enligt UNHCR passerat gränsen till Polen. I går, måndag, antog sejmen lagstiftning som gör det möjligt för ukrainska medborgare att få polskt personnummer och tillgång till arbetsmarknad och sjukvård. Skolorna planerar redan för hur de med hjälp av ukrainska lärare ska säkra undervisning till tiotusentals, kanske hundratusentals, barn.
Andreas Jönsson, bosatt i Warszawa, 2022-03-08
Detta är en text av karaktären ”Opinion & iakttagelser”