Kan AI göra oss lyckligare?

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av gästkrönikör: BRITT ÖSTLUND

Kan artificiell intelligens (AI) göra oss lyckligare, ja rent av fördjupa vårt andliga liv? Under pandemin var många av oss hänvisade till att kommunicera digitalt. Jag fick något som jag länge längtat efter, en daglig morgonbönsrutin, och blev också mer aktiv på sociala medier under den här perioden. Det här betydde alltså att jag använde tjänster som är både robotiserade och en del av AI-utvecklingen, och visst blev jag lite lyckligare. Jag bidrog dessutom till den oöverblickbara ansamling av data som Google på detta sätt samlar in.

Den digitala tekniken har vant oss vid relationer på distans, och aldrig har det väl varit så lätt som nu att hålla kontakten med familj och vänner. Till vår hjälp har vi stavningskontroller och påminnelser och lagrade minnen. Behovet av pennor och papper har minskat när vi bär runt våra relationer i fickan. Tekniken minns åt oss. Ganska oförargligt kan man tycka, men teknikutvecklingen har inte gjort halt här. Hur långt är vi beredda att gå de nya tekniska möjligheterna till mötes? Skulle vi acceptera att bli ännu lyckligare med ett inopererat implantat? Mitt nya höftimplantat har jag accepterat utan problem på samma sätt som andra tacksamt tagit emot implantat för att kontrollera hjärtrytm, blodsocker, diabetes och för behandling av svår depression och Parkinsons sjukdom. Varför inte låta tekniken fördjupa även våra mänskliga relationer och våra andliga dimensioner? Jag vill påstå att vi redan är på väg. Ett tecken i tiden är Facebook som för många är den arena där man delar funderingar om livet och får social bekräftelse. Är detta rent av vår tids biktstol?

Att ersätta fysiska förluster är en sak, men kan AI ersätta det djupast mänskliga? Det är i alla fall målsättningen för ledande transhumanister och AI-forskare. En av dem, Ray Kurzweil, menar att andliga erfarenheter vid sidan av de sexuella är det som finns tillhands för oss människor för att röra oss bortom kroppen och hjärnan, och för att överskrida de gränser som vår fysiska vardag och dödlighet sätter. När han säger att ”Vi är inte människor som försöker vara andliga, vi är andliga varelser som försöker vara människor” är det säkert många som håller med. Även hos dem som finner tanken verklighetsfrämmande så överensstämmer sannolikt hans sätt att förstå andliga erfarenheter med hur de flesta av oss uppfattar det, och det kan vara en god början på en diskussion om vart vi är på väg. Kurzweil är inte ensam om att se hur vi människor i framtiden än mer växer samman med tekniken, existerar i symbios med den, blir cyborger. Slutsatsen är att vi redan är beroende av datorerna som kommer att överskrida männi­skans intelligens inom hundra år.

Transhumanisterna står inte oemotsagda. Här finns forskare som helt avvisar den tanken, som betraktar människan och tekniken som två helt skilda världar. I det perspektivet innebär AI en avhumanisering och en avsakralisering. Men här finns också en kritisk diskurs inom området teknik- och vetenskapsstudier som inte avvisar tekniken som något skilt från männi­skans värld utan i stället förklarar hur dessa hänger ihop. En av dess mest kända författare, Bruno Latour, menar att förståelsen för teknikutvecklingen skulle öka om vi i stället för att upprätthålla dikotomierna mellan objekt (icke-människor) och subjekt (människor) skulle intressera oss mer för hur sociala världar är konstituerade och konstruerade, alltså bry oss mer om relationerna mellan objekten och subjekten. En sådan tolkning gör också tidigare ärkebiskopen i Svenska kyrkan, Antje Jackelén, och menar att människan är en integrerad del av den kultur som hon lever i och därmed också i relation till tekniken. Poängen blir då inte att jämställa människan med AI utan att etiskt förhålla sig till den som en del av skapelsen.

Tekniken och människan tycks alltså vara tämligen oskiljaktiga, så även vårt förhållande till AI-utvecklingen. Om vi förmår öka på vår lycka eller fördjupa vår andlighet är därmed inte något som vi kan lämna över till tekniken. Det är frågor som studsar tillbaka till oss människor. Vad är det att vara människa? Vad är en riktig mensch som det uttrycks på jiddisch? Vad vi gör av AI blir snarast en reflektion av vår uppfattning om oss själva, en materialisering av idéerna om vilka vi djupast sett är.

 

Britt Östlund är professor emerita i teknisk vårdvetenskap vid Kungliga Tekniska högskolan, Stockholm.

Ur Signum nr 4/2024, s. 3–4.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av gästkrönikör: BRITT ÖSTLUND

Kan artificiell intelligens (AI) göra oss lyckligare, ja rent av fördjupa vårt andliga liv? Under pandemin var många av oss hänvisade till att kommunicera digitalt. Jag fick något som jag länge längtat efter, en daglig morgonbönsrutin, och blev också mer aktiv på sociala medier under den här perioden. Det här betydde alltså att jag använde tjänster som är både robotiserade och en del av AI-utvecklingen, och visst blev jag lite lyckligare. Jag bidrog dessutom till den oöverblickbara ansamling av data som Google på detta sätt samlar in.

Den digitala tekniken har vant oss vid relationer på distans, och aldrig har det väl varit så lätt som nu att hålla kontakten med familj och vänner. Till vår hjälp har vi stavningskontroller och påminnelser och lagrade minnen. Behovet av pennor och papper har minskat när vi bär runt våra relationer i fickan. Tekniken minns åt oss. Ganska oförargligt kan man tycka, men teknikutvecklingen har inte gjort halt här. Hur långt är vi beredda att gå de nya tekniska möjligheterna till mötes? Skulle vi acceptera att bli ännu lyckligare med ett inopererat implantat? Mitt nya höftimplantat har jag accepterat utan problem på samma sätt som andra tacksamt tagit emot implantat för att kontrollera hjärtrytm, blodsocker, diabetes och för behandling av svår depression och Parkinsons sjukdom. Varför inte låta tekniken fördjupa även våra mänskliga relationer och våra andliga dimensioner? Jag vill påstå att vi redan är på väg. Ett tecken i tiden är Facebook som för många är den arena där man delar funderingar om livet och får social bekräftelse. Är detta rent av vår tids biktstol?

Att ersätta fysiska förluster är en sak, men kan AI ersätta det djupast mänskliga? Det är i alla fall målsättningen för ledande transhumanister och AI-forskare. En av dem, Ray Kurzweil, menar att andliga erfarenheter vid sidan av de sexuella är det som finns tillhands för oss människor för att röra oss bortom kroppen och hjärnan, och för att överskrida de gränser som vår fysiska vardag och dödlighet sätter. När han säger att ”Vi är inte människor som försöker vara andliga, vi är andliga varelser som försöker vara människor” är det säkert många som håller med. Även hos dem som finner tanken verklighetsfrämmande så överensstämmer sannolikt hans sätt att förstå andliga erfarenheter med hur de flesta av oss uppfattar det, och det kan vara en god början på en diskussion om vart vi är på väg. Kurzweil är inte ensam om att se hur vi människor i framtiden än mer växer samman med tekniken, existerar i symbios med den, blir cyborger. Slutsatsen är att vi redan är beroende av datorerna som kommer att överskrida männi­skans intelligens inom hundra år.

Transhumanisterna står inte oemotsagda. Här finns forskare som helt avvisar den tanken, som betraktar människan och tekniken som två helt skilda världar. I det perspektivet innebär AI en avhumanisering och en avsakralisering. Men här finns också en kritisk diskurs inom området teknik- och vetenskapsstudier som inte avvisar tekniken som något skilt från männi­skans värld utan i stället förklarar hur dessa hänger ihop. En av dess mest kända författare, Bruno Latour, menar att förståelsen för teknikutvecklingen skulle öka om vi i stället för att upprätthålla dikotomierna mellan objekt (icke-människor) och subjekt (människor) skulle intressera oss mer för hur sociala världar är konstituerade och konstruerade, alltså bry oss mer om relationerna mellan objekten och subjekten. En sådan tolkning gör också tidigare ärkebiskopen i Svenska kyrkan, Antje Jackelén, och menar att människan är en integrerad del av den kultur som hon lever i och därmed också i relation till tekniken. Poängen blir då inte att jämställa människan med AI utan att etiskt förhålla sig till den som en del av skapelsen.

Tekniken och människan tycks alltså vara tämligen oskiljaktiga, så även vårt förhållande till AI-utvecklingen. Om vi förmår öka på vår lycka eller fördjupa vår andlighet är därmed inte något som vi kan lämna över till tekniken. Det är frågor som studsar tillbaka till oss människor. Vad är det att vara människa? Vad är en riktig mensch som det uttrycks på jiddisch? Vad vi gör av AI blir snarast en reflektion av vår uppfattning om oss själva, en materialisering av idéerna om vilka vi djupast sett är.

 

Britt Östlund är professor emerita i teknisk vårdvetenskap vid Kungliga Tekniska högskolan, Stockholm.

Ur Signum nr 4/2024, s. 3–4.