Under det första årtusendet var ledning av den katolska kyrkan ännu en till övervägande del romersk skapelse. Påvarna i egenskap av biskop av Rom stödde sig framför allt på hjälpen från prästerna i staden Rom och biskoparna i grannskapet. Men i och med utvecklandet av påvens primat över Europa under 1000-talet etablerades den romerska kurian. Inom den kom påvens andliga och världsliga myndigheter att slås samman. Därigenom kom den romerska synoden att ersättas av kardinalskollegiet, som kom att överta de viktiga uppgifterna.
Sixtus V (påve 1585–1590) utformade detta rådgivande och beslutsfattande organ 1588 efter förebilden från andra samtida myndigheter och grundade kardinalskongregationen, som existerar än i dag. En ytterligare grundläggande reform gjordes av Pius X (påve 1903–1914) i början av 1900-talet.
Fram till i början av 1960-talet räknades Sanctum Officium, dagens Troskongregationen, som kurians centrala myndighet. Med Andra Vatikankonciliets (1962–1965) aggiornamento skulle dock även den romerska kurian anpassas till de nya förhållandena. Den föråldrade etiketten kom att avskaffas inte bara vid ceremonierna och inom det påvliga hovet utan även inom administrationen.
Sedan kuriereformen under Paulus VI (påve 1963–1978) genom den apostoliska konstitutionen Regimini Ecclesiae (den 15 augusti 1967) intar Vatikanens statssekretariat den främsta rollen bland de kurians myndigheter. I kardinalstatssekreterarens kontor löper den romerska centralförvaltningens alla trådar samman.
Den dittillsvarande Konsistoriekongregationen fick nu heta Biskopskongregationen. Konciliekongregationen blev Kleruskongregationen. Kongregationen med ansvar för ordensgemenskaperna fick sig även tilldelad de nya sekularinstituten. Ritkongregationen kom att bestå av två sektioner, en för liturgi och en för helgonförklaringar.
Liturgisektionen kom senare att knytas till Sakramentskongregationen, och sektionen för helgonförklaringar upphöjdes senare till en självständig kongregation. Den nya kurieordningen löste också avdelningen för utrikesärenden från Statssekretariatet och gjorde den till ett självständigt ”utrikesministerium”.
För kyrkans nya uppgifter inrättade Paulus VI tillsammans med sin livaktige ställföreträdare och senare kardinal Giovanni Benelli (1921–1982) nya myndigheter, sekretariat och råd, för exempelvis ekumenik, dialogen med icke-kristna och icke-troende, för familj och lekfolk.
Samtidigt drev Paulus VI på internationaliseringen av kardinalskollegiet och av Vatikanens ledande ämbeten. Till denna bidrog också att han uttalade att utnämningarna för ledande uppdrag endast gällde för fem år – med en möjlighet till en andra ämbetsperiod – och att han införde en åldersgräns på 75 år. Arbetet inom kurian skulle vara en tjänst och inte början på en karriär, som automatiskt ledde vidare uppåt.
Johannes Paulus II (påve 1978–2005) vidareförde sin företrädares reform. Hans kuriereform Pastor bonus från 1988 gjorde kurians organisationsplan mer enhetlig. Sedan dess var Statssekretariatet den centrala myndigheten. Därutöver fanns det nio kongregationer (för centrala inomkyrkliga intressen), tre domstolar och tretton råd (för kyrkans tjänst i världen).
Efter Vatileaks-affären före Benedictus XVI:s abdikation 2013 blev kraven på en ytterligare kuriereform alltmer uttalade. Påven Franciskus tog sig raskt an uppgiften sedan han valts till påve. Genom inrättandet av ”K-9-rådet” med medlemmar av kardinalskollegiet från alla delar av världskyrkan ville han få användning av idéer utanför den vatikanska ”bubblan”.
Påven Franciskus hade redan före den efterlängtade nya kurieförfattningen med inrättandet av tre ”dikasterier” – för ”främjandet av hållbar mänsklig utveckling”, för ”lekfolk, familjen och livet” och för ”kommunikation” – tagit de första stegen i riktning mot en nedbantning. Dessutom har han steg för steg tryckt tillbaka den tidigare mycket självständiga kommissionen Ecclesia Dei, som fungerat som samtalspartner med de traditionalistiska grupperna i kyrkan, som är kopplade till den gamla romerska riten. Ecclesia Deis kompetens ligger nu hos Gudstjänst- och ordenskongregationen.
Med sin nya kurieförfattning Praedicate evangelium försöker Franciskus att ytterligare modernisera kurian och förvandla den till en myndighet för ledning och servicetjänster.
Simon Kajan/Kathpress 2022-03-21
Detta är en nyhetstext.