av KJELL BLÜCKERT
”Sverige är inte i krig. Men det råder inte heller fred”, deklarerade statsminister Ulf Kristersson vid Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen för ett år sedan. Året dessförinnan hade ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin upprört många med att påpeka att ”det kan bli krig i Sverige”. Ministern påstods då skrämma barn. Den nye ÖB Michael Claesson har beskrivit säkerhetsläget som ”en förkrigstid”.
Kristersson fortsatte sitt tal med att konstatera: ”Men vi och våra grannar utsätts för hybridattacker, som inte utförs med robotar och soldater utan med datorer, pengar, desinformation och risk för sabotage. Vi lever också i proxykrigens tid.” Budskapen från årets konferens avvek inte i innehåll, men allvaret i tonen var större från alla håll. Och om detta hör vi i nyhetsförmedlingen näst intill dagligen: fartyg som med sina ankaren förstör kablar i Östersjön, ständiga cyberattacker mot företag och myndigheter.
Statsministerns vi är inkluderande. Hybridkriget berör alla delar av samhället ner till individnivå – och kyrkor och samfund är givetvis inte undantagna. För två år sedan slog ett cyberangrepp ut Svenska kyrkans webbplatser och material stals från 10 procent av organisationens datoranvändare. Aktören som stod bakom visade sig vara ett kriminellt nätverk som begärde en lösensumma för att låsa upp de system som attackerats. Ingen förbindelse med någon främmande makt kunde konstateras. Problemet kunde hanteras, även om det tog lång tid.
På senare tid har man i flera sammanhang kunnat fastställa att kriminella individer och organisationer använts i proxykrig av olika skurkstater. Det hade också kunnat vara fallet med attentatet mot Svenska kyrkan eller andra offentliga organ som attackerats.
Eftersom kyrkor och samfund spelar en stor roll i totalförsvaret, är det inte osannolikt att intresset för dem från fientliga främmande makter är stort. Även om statskyrkan är avskaffad spelar Svenska kyrkan som majoritetskyrka – med 50 procent av befolkningen som medlemmar – givetvis en speciell roll, inte minst som huvudman för begravningsväsendet och med ett särskilt ansvar för det kyrkliga kulturarvet. Här görs ett stort och viktigt arbete. Men som påpekats här Signum av Christoffer Wedebrand, analytiker vid Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, så behöver kyrkor och samfund reflektera vidare över sin roll och sitt ansvar i civilförsvaret i ett mer religiöst mångfacetterat samhälle (se artikeln ”Andlig beredskap” Signum 3/2025).
Men, måste det konstateras, kyrkor och samfund är inte endast offer för och deltagare i försvaret mot hybridkriget, de kan också vara operativa aktörer och mullvadar i detta krig. Vi ser det tydligt i många, men långt ifrån alla, muslimska sammanhang. Irans proxykrigare finns inhyrda på svenska gator och torg. Muslimska brödraskapets förgreningar i det svenska samhället har börjat avslöjas. Men det finns också kristna kyrkor som inte bara är nyttiga idioter utan aktiva hybridkrigare. Den kyrka som patriarken Kirill i Moskva leder är en av dem. Kirill har deklarerat att Rysslands specialoperation (läs: anfallskrig) mot Ukraina är ett heligt krig, som hans kyrka ställer sig helt och fullt bakom, liksom kriget mot ”det degenererade väst”. Vilka implikationer har det för situationen i Sverige och för dess kristna kyrkor och samfund?
Den säkerhetspolitiske experten, journalisten och författaren Patrik Oksanen har under mer än ett decennium följt Rysslands hybridkrigföring i Sverige och dess grannländer kring Östersjön. Förra året kom han ut med boken Rysslands hemliga krig mot Sverige. Hybridkriget inifrån: sabotage, desinformation och nyttiga idioter. Den långa undertiteln sammanfattar tydligt problemen i denna förkrigstid.
Oksanen tar sin utgångspunkt hos den kinesiske generalen Sun Tzu (500-talet f. Kr.) som i sin bok Krigskonsten stipulerar att den förnämsta segern är den som sker utan strid. Den smarta krigföringen sker genom vilseledning. Det handlar om skadliga aktiviteter och om hot som utförs av olika aktörer i fredstid. Ryssland arbetar alltsedan Sovjettiden intensivt med denna taktik med enskilda aktioner, skapande av frontorganisationer, proxysamarbetspartner och förstås det som alltid funnits – spioner – samt de allt överskuggande hotelserna om kärnvapeninsatser. Om allt detta kan man läsa i Ingrid Carlbergs utomordentligt intressanta bok Marionetterna. En berättelse om världen som politisk teater, som gavs ut häromåret.
Hybridkriget utlöser inte artikel 5 hos Nato men irriterar, skapar osäkerhet och rädsla och driver de liberala demokratierna nära gränsen för vad de kan tillåta sig utan att svika idealen i sina egna samhällssystem.
Oksanen redogör i sin bok för Rysslands samtida hybridkrigföring. Han återkommer i fyra kapitel till den ryska ortodoxa kyrkans (Moskvapatriarkatet) aktiviteter i Sverige: det beramade kyrkbygget granne med den strategiska flygplatsen i Västerås (trots Säpos varningar), försök att med oegentligheter ta över två kyrkobyggnader med strategiska placeringar från Svenska kyrkan, och han leder även i bevis att en av denna kyrkas präster med säkerhet arbetar aktivt för den ryska säkerhetstjänsten här i Sverige.
Varför detta intresse för kyrkobyggnader? Ur underrättelseperspektiv kan de fungera som spioncentraler, eftersom de är juridiskt skyddade själavårdsutrymmen, vilket innebär att Säpo inte har rätt att bedriva avlyssning.
Tack vare Säpos bedömningar kunde Myndigheten för stöd till trossamfund stoppa sina utbetalningar av svenska skattemedel till Moskvapatriarkatets kyrka i Sverige från år 2024. Bedömningen var att ”den ryska staten använder den rysk-ortodoxa kyrkan av Moskvapatriarkatet i Sverige som en plattform i syfte att bedriva underrättelseinhämtning”.
I ljuset av detta är det anmärkningsvärt att Sveriges kristna råd (SKR) fortsätter att ge Moskvapatriarkatet legitimitet (och kontakt med andra kyrkoledare) genom att låta dem kvarstå som medlemmar. Hur kan det vara omöjligt att utesluta en medlemskyrka som så flagrant utgör ett direkt hot mot det svenska samhället? Svenska kyrkan har reagerat resolut mot en rad händelser, men SKR hänvisar till vikten av att hålla kontaktvägar öppna och behålla möjligheten att föra samtal. Detta borde vara möjligt att göra även utan formellt medlemskap. En större svårighet i sammanhanget är rådets krav på konsensus för tyngre beslut. Må så vara. Om uteslutning av Moskvapatriarkatets kyrka i Sverige nu inte är formellt möjlig borde man av anständighetsskäl hitta andra möjligheter att agera genom samfällda och upprepade uttalanden i andra sammanhang och ge skarp intern kritik.
Vän av ordning undrar dock om frågan om Moskvapatriarkatets medlemskap verkligen har prövats i SKR. Kanske vore det dags för biskop Anders Arborelius och andra modiga kyrkoledare att väcka frågan. Risken är stor att de kristna kyrkorna genom sin tystnad blir nyttiga idioter.
Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 1/2026, s. 1–2.