Målet med att tillrättavisa varandra

av THOMAS IDERGARD
I år firar den katolska kyrkan, på påvens initiativ, ett särskilt Barmhärtighetens jubelår. Vi inbjuds att bättre förstå innebörden av Guds barmhärtighet genom hans inkarnation i Jesus Kristus. I predikningar och betraktelser påminns vi om de klassiska barmhärtighetsverken för att tjäna Kristus genom att tjäna vår nästa. De kroppsliga barmhärtighetsverken handlar om att ge mat åt hungrande, husrum åt främlingar och besöka sjuka. De andliga handlar om att exempelvis trösta bedrövade, förlåta orättvisor och be för andra. Men det finns ett andligt barmhärtighetsverk som inte förklaras lika ofta som de andra: att tillrättavisa syndare. Förmodligen frågar vi oss om det egentligen är samma sak som att döma, något som ju Jesus varnar för.

Den bibliska traditionen ger oss emellertid en tydlig anvisning. Profeternas kritik mot orättvisa sociala förhållanden; Jesus bergspredikan, beskrivning av den yttersta domen, utläggning av kärnan i Guds bud och kritik av de mäktigas hyckleri; aposteln Paulus moralteologi – alla är exempel på tydliga ställningstaganden om hur människor lever och agerar i konkreta fall. Dessa tillrättavisanden är dock inget ett självändamål. I stället är de medel för att underlätta ett närmande till Gud.

Många kristna mystiker beskriver konkret hur förståelsen av den egna synden är avgörande för förståelsen av Guds barmhärtighet som vill läka såren från vår synd, få oss att lämna den och förstå vår kallelse att i stället följa i Jesus fotspår. I exempelvis Ignatius av Loyolas Andliga övningar handlar den inledande fasen om att göra en moralisk värdering av egna tankar, ord, handlingar och handlingsmönster. Och bara med insikten om hur Gud av kärlek har skapat, och sedan genom Kristus återlöst, var och en av oss för gemenskap med sig. Ett erbjudande som ständigt upprepas, trots att vi avviker och avböjer.

Fraternal correctionErfarenheten av moralisk skuld som kommer ur syndarens förståelse av sina synder blir alltså ett medel, ett steg på vägen, till en insikt och en insats. Insikten om att vara älskad i Guds ögon, trots felsteg och brister, men otillräcklig att helt av egen kraft åstadkomma en förändring. Insatsen att samarbeta med Guds nåd som vill förändra och göra var och en till medarbetare. Det är alltså det yttersta syftet med tillrättavisandet och orsaken till varför det betraktas som en handling av barmhärtighet när kyrkan gör det eller vi gör det gentemot varandra.

Men dömandet och fördömandet då? Jesus ger oss med sitt eget sätt att agera en nyttig distinktion och förebild. Den tyske jesuiten Alex Lefrank kallar det för ”Jesus dubbla strategi”. Ett tydligt exempel är berättelsen i Johannesevangeliet (8:1–11) om Jesus möte med äktenskapsbryterskan som hotas att stenas av en folkhop. Jesus räddar henne som bekant genom att uppmana den som själv är syndfri att kasta första stenen. I den efterföljande dialogen frågar Jesus om det inte var någon som dömde henne. Här använder evangeliet det grekiska verbet ”katakrinó” som betyder att ge någon ett straff, att fördöma någon som ovärdig gemenskap. När kvinnan svarar nej säger Jesus två saker. Först: ”Inte heller jag dömer dig.” Och sedan: ”Gå nu och synda inte mer.”

Jesus upprepade varning till oss för att döma varandra handlar om fördömandet som utesluter ur gemenskapen. I kvinnans fall ur gemenskapen av levande. Och ytterst, i andlig mening att förklara någon som utesluten från den eviga gemenskapen med Gud. Allt detta kan bara, understryker Jesus, Gud göra. Men tillrättavisandet av syndare för deras synd handlar i stället om att synden ska upphöra och gemenskapen med Gud, och genom den gemenskapen med andra, repareras. Man kan ju inte upphöra med något man inte inser, eller vill inse, att man gör. Det är därför som religiösa eller sociala budskap som vill tona ner synden på olika områden riskerar att föra oss bort från Gud.

Bara den som har syndat och erfar kärlekens och sanningens blick, det vill säga Guds vilja att förlåta, kan förstå barmhärtigheten – och därmed, som Gud vill, på riktigt skänka den vidare. Därför säger oss Jesus att vi ska tänka på synden. Men inte på vad som bör hända med andra syndare. Utan i stället med hans blick se behovet att vända om. Hos oss själva och hos varandra. Att välja rätt tillfälle, rätt ord och rätt sätt är förstås avgörande och i sig tecken på barmhärtighet. Det gäller också att syndaförståelsen är korrekt (vilket exempelvis innefattar underlåtenhet att göra gott). Men de förblir praktiska frågor, viktiga men inga principiella hinder mot ett barmhärtighetsverk.

Thomas Idergard 2016-03-29

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av THOMAS IDERGARD
I år firar den katolska kyrkan, på påvens initiativ, ett särskilt Barmhärtighetens jubelår. Vi inbjuds att bättre förstå innebörden av Guds barmhärtighet genom hans inkarnation i Jesus Kristus. I predikningar och betraktelser påminns vi om de klassiska barmhärtighetsverken för att tjäna Kristus genom att tjäna vår nästa. De kroppsliga barmhärtighetsverken handlar om att ge mat åt hungrande, husrum åt främlingar och besöka sjuka. De andliga handlar om att exempelvis trösta bedrövade, förlåta orättvisor och be för andra. Men det finns ett andligt barmhärtighetsverk som inte förklaras lika ofta som de andra: att tillrättavisa syndare. Förmodligen frågar vi oss om det egentligen är samma sak som att döma, något som ju Jesus varnar för.

Den bibliska traditionen ger oss emellertid en tydlig anvisning. Profeternas kritik mot orättvisa sociala förhållanden; Jesus bergspredikan, beskrivning av den yttersta domen, utläggning av kärnan i Guds bud och kritik av de mäktigas hyckleri; aposteln Paulus moralteologi – alla är exempel på tydliga ställningstaganden om hur människor lever och agerar i konkreta fall. Dessa tillrättavisanden är dock inget ett självändamål. I stället är de medel för att underlätta ett närmande till Gud.

Många kristna mystiker beskriver konkret hur förståelsen av den egna synden är avgörande för förståelsen av Guds barmhärtighet som vill läka såren från vår synd, få oss att lämna den och förstå vår kallelse att i stället följa i Jesus fotspår. I exempelvis Ignatius av Loyolas Andliga övningar handlar den inledande fasen om att göra en moralisk värdering av egna tankar, ord, handlingar och handlingsmönster. Och bara med insikten om hur Gud av kärlek har skapat, och sedan genom Kristus återlöst, var och en av oss för gemenskap med sig. Ett erbjudande som ständigt upprepas, trots att vi avviker och avböjer.

Fraternal correctionErfarenheten av moralisk skuld som kommer ur syndarens förståelse av sina synder blir alltså ett medel, ett steg på vägen, till en insikt och en insats. Insikten om att vara älskad i Guds ögon, trots felsteg och brister, men otillräcklig att helt av egen kraft åstadkomma en förändring. Insatsen att samarbeta med Guds nåd som vill förändra och göra var och en till medarbetare. Det är alltså det yttersta syftet med tillrättavisandet och orsaken till varför det betraktas som en handling av barmhärtighet när kyrkan gör det eller vi gör det gentemot varandra.

Men dömandet och fördömandet då? Jesus ger oss med sitt eget sätt att agera en nyttig distinktion och förebild. Den tyske jesuiten Alex Lefrank kallar det för ”Jesus dubbla strategi”. Ett tydligt exempel är berättelsen i Johannesevangeliet (8:1–11) om Jesus möte med äktenskapsbryterskan som hotas att stenas av en folkhop. Jesus räddar henne som bekant genom att uppmana den som själv är syndfri att kasta första stenen. I den efterföljande dialogen frågar Jesus om det inte var någon som dömde henne. Här använder evangeliet det grekiska verbet ”katakrinó” som betyder att ge någon ett straff, att fördöma någon som ovärdig gemenskap. När kvinnan svarar nej säger Jesus två saker. Först: ”Inte heller jag dömer dig.” Och sedan: ”Gå nu och synda inte mer.”

Jesus upprepade varning till oss för att döma varandra handlar om fördömandet som utesluter ur gemenskapen. I kvinnans fall ur gemenskapen av levande. Och ytterst, i andlig mening att förklara någon som utesluten från den eviga gemenskapen med Gud. Allt detta kan bara, understryker Jesus, Gud göra. Men tillrättavisandet av syndare för deras synd handlar i stället om att synden ska upphöra och gemenskapen med Gud, och genom den gemenskapen med andra, repareras. Man kan ju inte upphöra med något man inte inser, eller vill inse, att man gör. Det är därför som religiösa eller sociala budskap som vill tona ner synden på olika områden riskerar att föra oss bort från Gud.

Bara den som har syndat och erfar kärlekens och sanningens blick, det vill säga Guds vilja att förlåta, kan förstå barmhärtigheten – och därmed, som Gud vill, på riktigt skänka den vidare. Därför säger oss Jesus att vi ska tänka på synden. Men inte på vad som bör hända med andra syndare. Utan i stället med hans blick se behovet att vända om. Hos oss själva och hos varandra. Att välja rätt tillfälle, rätt ord och rätt sätt är förstås avgörande och i sig tecken på barmhärtighet. Det gäller också att syndaförståelsen är korrekt (vilket exempelvis innefattar underlåtenhet att göra gott). Men de förblir praktiska frågor, viktiga men inga principiella hinder mot ett barmhärtighetsverk.

Thomas Idergard 2016-03-29