av THOMAS IDERGARD
Opinion & iakttagelser
Det finns många skäl att vara tacksam för att EU-valrörelsen är över. Främst därför att den i sitt slutskede kom att urarta i en problematisk definition av demokrati. När Dagens Nyheter ”avslöjade” att förre Europaparlamentarikern Lars Adaktusson (KD) i flera voteringar inte följde Dagens Nyheters, Twitter-klassens och övriga politikers bestämda uppfattningar i frågor som berörde aborter, gick en våg av fördömanden genom kampanjen och landet.
En amatörpsykologisk hypotes är att det hela blev till ett slags J.R. Ewing- eller Donald Trump-projektion: här framträdde en osympatisk skurk som vi vet har drag som finns hos oss alla men som vi innerst inne skäms för, och själva vill undvika att visa så ohämmat. För klart är att de flesta människor, även moraliserande politiker, skribenter och twittrare på högvarv, begriper att abort är en komplicerad fråga som kräver moget övervägande och reflektion. Behov av samtal om detta kan inte avfärdas lättvindigt oavsett var man landar i frågan om lagstiftningens utformning.
Men i valrörelsens hetta, hos politiker som desperat kämpade med litet eller vikande förtroende, vidtog nu alltså istället det unisona fördömandets parad. Även det hade man väl kunnat stå ut med, då politik rent allmänt ofta tyvärrbygger på att banden till filosofiskt konsistenta utgångspunkter och resonemang kapas. Men så kom då demokratidefinitionerna fram. Flera politiker, från statsministern till Liberalernas ensamma kandidat, gjorde nu gällande att demokratiska värderingar och stöd till mänskliga rättigheter förutsätter aborter, och att motsatta uppfattningar var ”högerextrema”. KD avkrävdes besked om partiet står bakom ”rådande svensk abortlagstiftning” som ett lackmustest på demokratisk anständighet.
Som statsvetaren Emil Uddhammar visade i en artikel nyligen (läs här) har denna debatt omdefinierat vår traditionella förståelse av demokrati. Demokrati ses inte längre som en samhällsordning möjliggjord av bestämda antaganden om människans inneboende likhet i värdighet, materialiserad genom en uppsättning politiska rättigheter, och en därpå följande procedur av beslutsfattande och granskning av, och korrektiv för, det.
Istället görs demokrati liktydigt med ett visst innehåll i det som dessa procedurer kan leda fram till, som till exempel en viss lagstiftning om abort. Men för all del även andra konkreta policy-ståndpunkter som med tillräcklig röststyrka, gärna också med ”rätt” sympatisörer och stöd-tweets, hävdas är bättre. Att det som majoriteten håller för riktigt i olika sakfrågor verkligen aktivt bekänns som högsta sanning av alla, blir till ett tecken på om verklig demokrati existerar eller inte.
En sådan syn har förstås många problem. Ett är att politiker och väljare förhindras, i alla fall moraliskt, från att verka för att ändra rådande politik på flera områden som normalt är föremål för beslut i den demokratiska lagstiftningsprocessen. Men det som gör att människor engagerar sig politiskt på ett eller annat sätt är ju att de med respekt för grundlagarna, det vill säga de politiska rättigheterna och procedurerna, vill förändra utformningen av vanlig lagstiftning och policy.
Till exempel är ”rådande svensk arbetsrättslagstiftning” och ”rådande svensk skattelagstiftning” två fenomen som det med rätta brukar anses demokratiskt legitimt att ha olika åsikter om. Det finns inget sakligt skäl, om än tusen emotionella, tydligen, för att ”rådande svensk abortlagstiftning” skulle vara annorlunda. Den är ingen grundlag utan en lag som kan ändras som vilken annan lag som helst. Och som det är helt demokratiskt legitimt, givet varje rimlig definition av demokrati som styrelseskick, att också ha synpunkter, och vilja ändra, på demokratisk väg. Precis som vilken av alla andra vanliga lagar som helst.
Liberal abortlagstiftning är förstås inget villkor för demokrati. Varken ett tillräckligt – då vore ju Kina en demokrati – eller ett nödvändigt – då blev ju Sverige demokrati först 1975 (båda slutsatserna uppenbart orimliga). Den syn som gjorde sig påmind i EU-valrörelsen är istället en extrem rättspositivism, där makt och majoritet blir kriterier för allmängiltig moralisk sanning. Dragen till sin spets är denna syn, liksom dess moderfilosofi voluntarismen, inte förenlig med demokrati, eftersom den egentligen inte kan förklara varför majoriteten i så fall inte också skulle ha rätt att i lag helt förbjuda minoritetens åsikter att ens yttras.
Talar vi specifikt och seriöst om aborter blir frågan en fråga om människans värdighet och om de för-demokratiska förutsättningarna för demokratin och det fria samhället. Som många olika filosofer har påpekat, med kraft bland annat den förrförre påven Johannes Paulus II och den tyske rättsfilosofen och domaren Ernst-Wolfgang Böckenförde, lever demokratin av förutsättningar som den själv inte kan garantera genom sina procedurer. Nämligen en bestämd människosyn, en specifik kultur av värderingar och normer, eller en värdegrund, med dagens språk. Denna innebär bland annat, med 1900-talets totalitära experiment i färskt minne, att ingen människas liv får göras till ett instrument för någon annan människas nytta. Och det ställer i sin tur helt annorlunda, och för dagens mainstream-uppfattning i Sverige klart obekväma, frågor om kopplingen mellan exempelvis abort och dödshjälp, å ena sidan, och demokrati, å den andra.
Ett nästan komiskt inslag i EU-valrörelsen var att det ibland verkade som om Ungerns premiärminister Viktor Orban stod på de svenska valsedlarna. Kandidater avkrävdes aktiva fördömanden av Orban för sin demokratiska legitimitet, oftast av samma personer som sedan kom att se förordandet av aborter på ett liknande sätt.
Det största problemet med Orbans styre i Ungern är att han tycks använda makten till att stoppa och tysta åsikter som går emot dem som regeringen, det vill säga den politiska majoriteten, har (genom exempelvis försök till kontroll av media och universitet). Men är det inte exaktså som en del av hans hårdaste kritiker här hemma agerar? Bara med den gradskillnaden att frågorna där avvikande uppfattningar absolut måste tystas är annorlunda?
Thomas Idergard 2019-06-06