I dag, fredagen den 8 april klockan 12, offentliggjordes i Vatikanen påven Franciskus med spänning emotsedda apostoliska skrivelse Amoris laetitia (Kärlekens lycka). Den är en sammanfattning av och utgör hans ställningstagande till den synodala process om familjen som inleddes redan i oktober 2014. Förra hösten, i oktober 2015, hölls den andra omgången av synoden i Rom, då även biskop Anders Arborelius från Stockholm deltog.
Påvens skrivelse Amoris laetitia består av 325 paragrafer och omfattar 264 sidor. Texten är indelad i nio huvudkapitel:
Prolog: Kärlekens lycka
Kapitel 1: I ljuset av Ordet
Kap. 2: Familjens erfarenheter och utmaningar
Kap. 3: Att se på Jesus: familjens kallelse
Kap. 4: Kärlek i äktenskapet
Kap. 5: Kärlek som ger frukt
Kap. 6: Några pastorala perspektiv
Kap. 7: I riktning mot en bättre barnuppfostran
Kap. 8: Att ledsaga, urskilja och integrera svaghet
Kap. 9: Äktenskapets och familjens spiritualitet
Påvens text bygger i mycket stor utsträckning på biskoparnas slutdokument, med titeln Relatio synodi, från den 18 oktober 2014. Den bygger även på Katolska kyrkans katekes, liksom även på verk av teologer som Thomas av Aquino och naturligtvis även på bibliska texter.
Dokumentet har sin entydiga tyngdpunkt i de pastorala frågorna. Dokumentet betonar att kyrkans lära om äktenskap och familj står fast, men tyngdpunkten ligger på behovet av pastoralt urskiljande för att hjälpa de troende – särskilt de som inte lever i enlighet med kyrkans lära om äktenskapet – att allt mera fullödigt integreras i kyrkans trosliv i alla dess aspekter. Det heter i dokumentet att kyrkan vänder sig till alla dem som deltar i kyrkans liv endast på ett ofullständigt sätt och att kyrkan under detta barmhärtighetens år vill hjälpa dem att bli allt mer delaktiga i kyrkans liv, utan att kyrkan fördenskull slutar att visa människorna på kallelsen till fullkomlighet (nr 291).
Här följer en sammanfattning av kapitel åtta av dokumentet. Övriga kapitel sammanfattas längre ner här på hemsidan.
I dokumentets åttonde kapitel (Att ledsaga, urskilja och integrera svaghet) ges en mängd pastorala riktlinjer. Man kan här tydligt känna igen språkbruk och de attityder som vi är vana vid att höra från påven Franciskus och från kardinal Walter Kasper med flera. Det talas om barmhärtighet, pastoral omsorg, tålamod, urskiljning, gradualitet och att inte döma eller se ned på människor som inte lever upp till trons höga ideal. Man framhåller att kyrkans regelverk inte ska användas på ett okänsligt eller alltför strängt sätt: ”kyrkans morallära är inte tänkt att vara som stenar som man kastar på folk”, heter det i nr 299, och i nr 312 heter det att ”man måste undvika ett kallt byråkratiskt sätt att hantera svåra pastorala situationer”.
Påven påminner om att vi befinner oss i Barmhärtighetens jubelår och att man inte får glömma bort att kyrkans uppgift ofta kan jämföras med de uppgifter som finns på ett fältsjukhus. Texten präglas av en förståelsens och barmhärtighetens anda. I stället för att avvisa och fördöma gäller det att visa barmhärtighet och att integrera människor (nr 296–297). Och man lyfter fram att situationer som till det yttre ser likadana ut ändå kan bedömas på olika sätt i den pastorala själavården in foro interno, som även tar hänsyn till aspekter som inte är offentligt kända (nr 302, 304). Samtidigt varnas det för missuppfattningen att den enskilde prästen på ett lättvindigt sätt skulle kunna ge undantag från kyrkans regelverk på lösa grunder (nr 300).
Påven Franciskus markerar att han inte inför någon ny lära i fråga om familj och äktenskap. En aspekt på detta är att det finns en ”oändlig mångfald av olika konkreta situationer” som omöjliggör konkreta modifieringar i kyrkans regelverk för varje enskilt fall (nr 300). Påven är tydlig med att varken biskopssynoden eller han själv i denna skrivelse ”kan förväntas tillhandahålla en ny uppsättning allmänna regler av kyrkorättsligt slag möjliga att tillämpa på alla enskilda fall”. Det som däremot är möjligt är att erbjuda ”en förnyad uppmuntran att genomföra en ansvarsfull personlig och pastoral urskiljning i varje enskilt fall” (nr 300).
Det åttonde kapitlet av dokumentet består av flera olika avsnitt med var sitt ämne. För det första behandlas något som kallas för ”Gradualness in pastoral care”, vilket kan översättas med ”gradvis” eller ”successiv själavård”. Antagandet här är att människor kan mogna och succesivt komma fram till bra beslut efterhand, och att de därför i själavårdsamtal ska bemötas med en hållning som präglas av tålamod, omsorg och gott omdöme. Detta gäller inte minst personer som är frånskilda och omgifta, liksom personer som lever i samboförhållanden (nr 293).
Dokumentet uttrycker förståelse för samborelationer som kännetecknas av trofasthet, djup tillgivenhet och förmåga att hantera svårigheter. Däremot beklagar påven en mentalitet bland unga människor i dag som principiellt misstror äktenskapet och som därför för all framtid utesluter möjligheten att ingå äktenskap. Samboförhållanden kan dock i viss utsträckning ses som ett förberedande stadium för ett äktenskap i fullödig mening, beroende på de omständigheter som människor lever under (nr 294). Det heter vidare: ”Vissa former av samlevnad (union) står i radikal motsats till detta (kyrkans) ideal, medan andra förverkligar det i åtminstone vissa avseenden på ett analogt sätt. Synodfäderna förklarade att kyrkan inte bortser från de konstruktiva element som finns i sådana situationer, även om de inte (än så länge) motsvarar kyrkans lära om äktenskapet.” (nr 292)
För det andra slår påven fast att personer som lever i vad som kallas ”irreguljära situationer” ska få en möjlighet att känna sig bättre integrerade i församlingslivet (nr 297–299). Det kan röra sig om möjligheten att delta i bönegrupper, ägna sig åt social verksamhet. Människor ska under alla förhållanden inte känna sig exkommunicerade och inte få stämpel på sig med olika negativa etiketter (nr 298).
För det tredje menar påven, med hänvisning bland annat till Thomas av Aquino, att människor av olika skäl kan vara förhindrade att fatta ett gott beslut och göra det som antas vara det rätta och goda. Människor som lever i ”irreguljära situationer” ska därför inte längre klassificeras så att de ”lever i dödssynd och är berövade helgande nåd” (nr 301).
Frågan om samkönade relationer och homosexualitet behandlas i två paragrafer i skrivelsen (nr 250–251). Där sägs att: ”Vi vill framför allt på nytt bejaka att varje person, oavsett sexuell orientering, bör respekteras i hans eller hennes värdighet och bemötas med hänsyn, medan ’varje tecken på orättvis diskriminering’ ska undvikas, i synnerhet varje form av aggression och våld. Sådana familjer ska få respektfull pastoral vägledning, så att de som visar en homosexuell läggning kan få den assistans de behöver och fullt ut utföra Guds vilja i sina liv.” (nr 250)
”När synodfäderna diskuterar familjens värdighet och mission, iakttog de att ’i fråga om förslag att lägga relationer mellan homosexuella personer på samma nivå som äktenskap, finns det absolut inga grunder för att betrakta homosexuella relationer som på något sätt liknande eller ens i närheten av att vara analoga med Guds plan för äktenskapet och familjen.” (nr 251)
Mot slutet av kapitel åtta heter det också att kyrkans moralteologer nu har till uppgift att integrera de ställningstaganden som ingår i detta nya påvliga dokument i sina överväganden, utan att fördenskull ge upp integriteten i kyrkans morallära eller tumma på uppmaningen att ta kallelsen till fullkomlighet på allvar (nr 311).
Under rubriken ”Den pastorala barmhärtighetens logik” förtydligar påven Franciskus att den katolska kyrkan alltjämt upprätthåller höga ideal och avvisar erodering av värderingar, relativism, anything goes: ”I syfte att undvika varje missförstånd, vill jag poängtera att kyrkan på intet sätt får upphöra med att framställa det fulla idealet för äktenskapet, Guds plan i all dess upphöjdhet: ’Unga människor som är döpta ska uppmuntras till insikt om att äktenskapets sakrament kan berika deras utsikter till kärlek, och att de kan bäras av Kristi nåd i detta sakrament och av möjligheten att delta fullt ut i kyrkans liv’. En ljummen attityd, varje form av relativism, eller en otillbörlig förbehållsamhet att framställa detta ideal, vore en brist på trohet mot evangeliet och brist på kärlek från kyrkans sida gentemot unga människor. Att visa förståelse i exceptionella situationer får aldrig innebära att ljuset på det fulla idealet dämpas, eller att mindre än vad Jesus erbjuder för människan presenteras. I dag är den pastorala ansträngningen att stärka äktenskapet och därmed förhindra dess sammanbrott, viktigare än själavård efter misslyckanden.” (nr 307)
Vad gäller frågan om det är möjligt för omgifta katoliker att ta del av sakramenten så skriver påven i dokumentets nr 300–305 så här om sådana ”irreguljära situationer”:
Prästerna har plikten att ledsaga dem som har skilt sig och gift om sig, så att de kan bedöma sin situation i ljuset av kyrkans lära och biskopens riktlinjer. I denna process är det nyttigt att göra en samvetsrannsakan som inkluderar både moment av reflexion och botgöring. De som har skilt sig och gift om sig bör fråga sig själva hur de agerade i relation till barnen när de märkte att deras äktenskap hamnade i en kris, huruvida de försökte nå en försoning och vad som hände med den övergivna partnern, liksom vilka konsekvenser den nya relationen har haft för resten av familjen och för de troendes gemenskap och vilka signaler de därmed har sänt till unga människor som förbereder sig för att ingå äktenskap. En sådan allvarlig reflexion kan stärka insikten om att Guds nåd inte förvägras någon enda människa. Det rör sig alltså om en urskiljningsprocess som hjälper den troende att bli medveten om sin situation inför Gud.
Ett själavårdssamtal med en präst, under tystnadsplikt, kan vara en hjälp att komma fram till en korrekt bedömning om vad som utgör hinder för ett mera fullödigt deltagande i kyrkans liv och vilka mått och steg som kan tas för att man ska kunna växa i den riktningen. /…/ En sådan process förutsätter ödmjukhet, urskiljningsförmåga och kärlek till kyrkan och hennes lära, i ett uppriktigt sökande av Guds vilja och en önskan att ge ett mera fullödigt svar på den (nr 300). /…/ Jag håller helt och hållet med om vad många av synodfäderna bekräftade: Under vissa omständigheter kommer människor in i situationer där de inte ser någon möjlighet att handla annorlunda. Även om man upprätthåller det generella regelverket, så måste man inse att olika situationer kräver olika sätt att ta ansvar. Ett pastoralt urskiljande måste ta hänsyn till individens egen sunda samvetsgrundade bedömning och komma fram till hur man kan agera ansvarsfullt i sådana situationer. De konsekvenser som man drar mot bakgrund av de handlingar som skett kommer inte nödvändigtvis att vara desamma i alla enskilda fall. När man betänker betydelsen av sådana konkreta omständigheter, så behöver man också tillägga att betydelsen av den enskilda individens samvete behöver få spela en större roll i kyrkans praxis i vissa typer av situationer som objektivt inte motsvarar vår förståelse av äktenskapet.
Naturligtvis ska man göra allt för att främja framväxten av ett upplyst samvete beledsagat av en klok själasörjares seriösa bedömning, liksom man bör uppmuntra all tillväxt i förtröstan på Guds nåd. Men samvetet kan göra mer än att endast konstatera att det objektivt är så att en viss situation som man befinner sig i inte stämmer överens med evangeliets övergripande krav. Samvetet kan dessutom hjälpa en att allvarligt och uppriktigt urskilja vad som i den uppkomna situationen utgör det mest generösa svar som man kan ge till Gud, och man kan så komma fram till en moralisk säkerhet om att detta är vad Gud själv förväntar sig av en i den komplexa situation som man befinner sig i och som inte fullt ut motsvarar idealet. Låt oss inte glömma att det här rör sig om dynamiska urskiljningsprocesser, som hela tiden måste förbli öppna för nya stadier av utveckling och nya beslut som gör att idealet kan förverkligas allt mer. (nr 302–303) /…/ Det är möjligt att en människa lever under sådana försvårande omständigheter att hon objektivt sett befinner sig i syndens tillstånd, men att hon inte, åtminstone inte fullt ut, subjektivt är ansvarig för detta. En sådan person kan leva i Guds nåd och växa i kärlek och nådens liv, och kan få ta emot kyrkans hjälp att växa i denna riktning… (nr 305). I vissa fall kan detta också innebära att få hjälp av kyrkans sakrament. Jag vill därför påminna prästerna om att biktstolen inte ska vara en tortyrkammare, utan en plats där man möter Herrens barmhärtighet. Jag vill också påminna om att eukaristin inte är en belöning för moralisk perfektion utan en kraftfull medicin och näring för de svaga (not 351).
Här följer en kort sammanfattning av de övriga kapitlen i dokumentet.
Introduktion (nr 1–7)
I sin apostoliska uppmaning Amoris laetitia använder påven Franciskus i stor utsträckning inlägg från deltagarna vid de båda biskopssynoderna om familjen år 2014 och 2015. Påven framhåller i det nya dokumentet att inte alla frågor som gäller pastoral praxis behöver avgöras av kyrkans läroämbete. För en del frågor är det bättre att de avgörs regionalt, så att man söker efter lösningar som passar de lokala förhållandena och traditionerna. Kulturerna skiljer sig åt i betydande utsträckning och därför måste tron inkultureras och anpassas till lokala förhållanden (nr 3). Inkulturationen gäller inte de direkt dogmatiska frågorna som avgörs av kyrkans läroämbete, utan den rör snarare frågor som inte kan få universella lösningar. Som påven sade vid slutet av biskopssynoden 2015: “Det som verkar vara normalt för en biskop från en kontinent kan verka konstigt eller till och med skandalöst för en biskop från en annan kontinent.” Påven vill i sitt nya dokument undvika två ytterligheter: att försöka reglera alla enskilda frågor och att ge intrycket att kyrkans regler inte skulle behöva tas på allvar, trots att man ibland behöver göra undantag från dem.
Kapitel 1: I ljuset av Ordet (nr 8–30)
Kapitlet reflekterar utifrån Bibeln, med utgångspunkt i psaltarpsalm 128, som ofta används vid både judiska och kristna bröllop. Det framhålls att Bibeln innehåller många berättelser om familjer, både sådana som fungerar väl men också sådana som dras med stora svårigheter. Guds Ord är inte en uppsättning abstrakta idéer men snarare en källa till tröst för familjer i vitt olika slags situationer.
Kapitel 2: Familjens erfarenheter och utmaningar (nr 31–57)
Familjerna är i vår tid utsatta för många utmaningar, såsom exempelvis att många av dem befinner sig på flykt från sitt eget land. Det finns på sina håll en mentalitet av att ignorera den naturliga skillnaden mellan könen och att ha en negativ syn på barnafödande. Det finns etiska problem inom bioteknologins område, det förekommer sexuella övergrepp på barn liksom även våld mot kvinnor, och många familjer har inte råd att skaffa sig en rimlig bostad.
Påven påpekar också att en överdriven individualism idag hindrar somliga att leva tillsammans med andra och att generöst dela med sig av sig själva. ”Rädslan för ensamhet och längtan efter stabilitet och trohet existerar sida vid sida, samtidigt som man är rädd för att bli fångad i en relation som hindrar ens egen individuella utveckling.” Jesus visar oss i stället på ett ideal av ansvarstagande, generositet, mänsklig värme och medkänsla.
Kapitel 3: Att se på Jesus: familjens kallelse (nr 58–88)
Det tredje kapitlet ägnas åt några viktiga aspekter i kyrkans lära om äktenskap och familj. Detta kapitel är viktigt eftersom dess trettio paragrafer koncist beskriver familjens kallelse enligt evangeliet och som något som kyrkan har bekräftat tiderna igenom. Kapitlet betonar framför allt dessa ämnen: äktenskapets oupplöslighet, äktenskapets sakramentala natur, fortplantning och barnuppfostran. Den pastorala konstitutionen Gaudium et spes från Andra Vatikankonciliet, påven Paulus VI:s encyklika Humane vitae, och påven Johannes Paulus II:s skrivelse Familiaris consortio citeras många gånger.
Kapitlet har ett brett perspektiv och berör också ”bristfälliga situationer”. Här står det att: ”Urskiljning av närvaron av ’utsäde från Ordet” i andra kulturer (jfr Ad gentes, nr 11) kan också tillämpas på äktenskapets verklighet och på familjen. Förutom sanna naturliga äktenskap, finns det positiva aspekter i de former av äktenskap som finns i andra religiösa traditioner, om än ibland på ett otydligt sätt. (nr 77)
Reflektionen inbegriper också de ”sårade familjer” om vilka påven – genom att utförligt citera synodens slutdokument Relatio synodi från 2014 – säger att ”det är alltid nödvändigt att komma ihåg denna allmänna princip: ’Präster måste veta att de, för sanningens skull, är förpliktade att utöva omsorgsfull urskiljning i situationerna’ (Familiaris consortio, nr 84). Graden av ansvar är inte lika stor i alla enskilda fall och det kan finnas omständigheter som begränsar förmågan att fatta beslut. Därför ska präster, när de tydligt framställer kyrkans lära, undvika bedömningar som inte tar hänsyn till komplexiteten i olika situationer, och de ska med nödvändighet vara uppmärksamma på hur människor upplever och uthärdar misströstan på grund av de villkor de lever med. (nr 79)
Kapitel 4: Kärlek i äktenskapet (nr 89–164)
Dokumentets fjärde kapitel utgår från kärlekens höga visa i aposteln Paulus brev 1 Kor, kapitel 13. Dokumentet gör en utläggning av Paulus text som en illustration av de äkta makarnas ömsesidiga relation, och beskriver psykologiskt inkännande både de positiva möjligheter men också de risker som finns i den äktenskapliga relationen, inklusive i det sexuella samlivet. Men även det vanliga vardagslivet med dess glädjeämnen och konflikter belyses, och påven varnar för en alltför överdriven idealiserad och romantiserad bild av familjen: ”Människor har sina begränsningar och det finns ingen anledning att på makarna lägga bördan att de på ett perfekt sätt alltid ska förmå leva upp till idealet att deras äktenskap är en bild av relationen mellan Kristus och kyrkan.” Livet är en blandning av glädjeämnen och sorger, mödor och vila, längtan, konflikter och tröst. Påven går här också in på det faktum att människor lever längre i dag än tidigare, och att det finns ett behov av att reflektera mer över vad detta innebär, inte minst vad det innebär att åldras tillsammans som äkta par.
Kapitel 5: Kärlek som ger frukt (nr 165–198)
Det femte kapitlet fokuserar i sin helhet kärlekens frukt och fortplantning. Det talar på ett djupt andligt och psykologiskt sätt om att välkomna nytt liv, om perioden av förväntan under graviditeten, om moderns och faderns kärlek. Det talar också om den utvidgade frukten som adoption innebär, om att välkomna familjernas bidrag till att främja en ”kultur av möten”, och om familjelivet i bred bemärkelse som innefattar fastrar och mostrar, morbröder och farbröder, kusiner och andra släktingar, samt vänner. Amoris laetitia fokuserar inte den så kallade ”kärnfamiljen”, eftersom man är väl medveten om att familjen utgör ett vidare nätverk av många relationer. Äktenskapets sakrament betraktat ur andlig synvinkel har en djupt social karaktär (nr 187). Och inom denna sociala dimension betonar påven särskilt den specifika roll som relationen mellan unga och gamla, liksom även relationen mellan bröder och systrar, har när det gäller att vara en plats att öva sig i hur man beter sig mot andra.
Kapitel 6: Några pastorala perspektiv (nr 199–258)
I det sjätte kapitlet anlägger påven olika pastorala perspektiv vars mål är att solida och fruktsamma familjer enligt Guds plan. Detta kapitel bygger i omfattande utsträckning på synodens slutdokument Relatio synodi från 2014 och på både påven Franciskus och påven Johannes Paulus II:s katekesundervisning. Det upprepar att familjer inte bara ska bli evangeliserade, utan själva evangelisera. Påven beklagar att ”vigda tjänare [diakoner och präster] ofta saknar den utbildning som behövs för att hantera komplexa problem som familjer står inför i vår tid” (nr 202). Dels behöver den psykiskt-affektiva utbildning av prästseminarister måste förbättras, och behöver familjer bli mer involverade i sina kyrkliga tjänster (nr 203), och dels behöver ”man dra lärdom av erfarenheten i den omfattande orientala traditionen av gifta präster.” (nr 202)
Påven går sedan in på frågan om förberedelse inför äktenskapet av de som är förlovade med varandra, och ledsagandet av par under de första åren av äktenskapet, inklusive frågan om ansvarsfullt föräldraskap. Påven kommer också in på vissa komplexa situationer och kriser, i medvetenhet om att ”av varje kris kan man lära sig något; vi behöver lära oss hur man lyssnar med hjärtats öra” (nr 232). Några orsaker till kriser analyseras, av vilka en fördröjning av känslomässig mognad förtjänar att nämnas (nr 239). Dessutom nämner påven vägledning av dem som har blivit övergivna, separerade och frånskilda personer.
Skrivelsen framhäver vikten av att den nyligen genomförda reformen av förfarandet vid annullering av äktenskap. Dokumentet lyfter fram barn som drabbas av konfliktfyllda situationer och ger en sammanfattning: ”Skilsmässa är något ont och ökningen av antalet skilsmässor är mycket bekymmersamt. Vår viktigaste pastorala uppgift när det gäller familjer är därför att stärka deras kärlek, att hjälp till med att hela sår och att arbeta för att förhindra spridningen av detta vår tids drama.” (nr 246) Därefter går dokumentet in på de situationer med äktenskap mellan en katolik och en kristen från ett annat samfund (blandäktenskap), och äktenskap mellan en katolik och någon som tillhör en annan religion (skillnad i kult).
När det gäller familjer med medlemmar som har homosexuell läggning, bekräftar skrivelsen på nytt nödvändigheten av att respektera dem och att avstå från all typ av orättvis diskriminering och varje form av aggression och våld. Det sista, pastoralt gripande avsnittet av kapitlet – ”När döden låter oss känna dess udd” – handlar om att förlora en nära anhörig och om att bli änka eller änkling.
Kapitel 7: I riktning mot en bättre barnuppfostran (nr 259–290)
Detta kapitel handlar om uppfostran av barn. Bland annat framhålls behovet av en etisk-moralisk fostran av barnet och behovet av en religiös uppfostran. Noterbart är att texten varnar för en överdrivet kontrollerande attityd från föräldrarnas sida. Målet är att barnet ska mogna till att bli en fri, självständig och ansvarsfull person. ”Att uppfostra ett barn är att skapa en öppen och kärleksfull atmosfär där en verklig autonomi kan växa fram.” (nr 260) Även sexualkunskap ska ingå i uppfostran, med syftet att främja en positiv hållning till sexualiteten, vilket bland annat innebär att den inte trivialiseras och att man motverkar en självupptagen och narcissistisk livshållning.
[För kapitel 8, se sammanfattning ovan]
Kapitel 9: Äktenskapets och familjens spiritualitet (nr 313–325)
Dokumentets sista kapitel ägnas åt det andliga livet i familjen. Påven framhåller familjen som kyrkans minsta cell, och han understryker att familjerna bör ge en naturlig plats för bön och att de bör främja barnens religiösa mognad. Inte minst kan familjen vara platsen där man övar sig i att vara uppmärksamma på andra och att känna ansvar och medkänsla för sina medmänniskor, vilket ligger i linje med människans andliga växande.
Påven avslutar sitt nya dokument med orden: ”Ingen familj kommer ner direkt från himlen som en perfekt gemenskap. Man behöver kontinuerligt växa och mogna i att leva i kärlek med varandra. Alla är vi kallade att sträva efter någonting större, något som övergår oss själva, och varje familj behöver känna denna impuls till fortsatt växande. Låt oss fortsätta att vandra på denna väg tillsammans. Låt oss inte tappa modet när vi märker att vi inte klarar av allt vi skulle önska. Låt oss aldrig sluta hoppas, och låt oss söka den fulländade kärleksgemenskap som Gud har skapat oss för.”
(Översättningen av styckena ur Amoris laetitia i denna artikel är icke-officiell och preliminär.)
Red. 2016-04-08
Läs hela dokumentet på engelska här via denna länk.
På denna videolänk kommenterar ärkebiskopen av Chicago, Blase Cupich, innehållet i påvens nya dokument om familjen.
På denna videolänk från Romereports.com ser man en kort sammanfattning av dagens presentation av dokumentet i Vatikanen.
Mer information:
Vatikanradion, skandinaviska redaktionen, via denna länk
Kommentar i The Tablet, via denna länk
Kommentar i America, via denna länk
BBC: https://www.bbc.com/news/world-europe-35994408
Jesuitpater Bernd Hagenkord, Vatikanradions tyska redaktion, blog via denna länk
Kommentar i National Catholic reporter, via denna länk
Kommentar av Andrea Tornielli i Vatican Insider/ La Stampa, via denna länk
Kommentar i New York Times, via denna länk