– Encyklikan Mit brennender Sorge 1937.
En ofta diskuterad fråga är den katolska kyrkans förhållande till nationalsocialismen i Tyskland, särskilt under åren 1933–1945 då nazisterna hade makten. Fortfarande dyker nytt material upp och nya aspekter dras fram. Ett nyckeldokument i sammanhanget är påven Pius XI:s encyklika Mit brennender Sorge som lästes upp från predikstolarna i Tysklands katolska kyrkor för 75 år sedan, på palmsöndagen den 21 mars 1937. Rundskrivelsen publicerades samma år även på svenska, med undertiteln Den Helige Faderns rundskrivelse om den katolska kyrkans läge i Tyskland. Ett utdrag, de första sju av skrivelsens 53 paragrafer, trycktes i tidskriften Signums föregångare, Credo.
Encyklikan ger anledning till en rad reflektioner. Både texten och kontexten, förhistorien och andra omständigheter kring tillkomst och verkningshistoria har uppmärksammats i debatt och forskning. En sammanfattande framställning och delvis även nytolkning finns i en artikel av den tyske kyrkohistorikern Hubert Wolf, professor i Münster, i den av jesuiterna utgivna tidskriften Stimmen der Zeit nr 4/2012. Artikelns huvudrubrik, ”Byte av kamptaktik?”, syftar på biskopen i den tyska staden Münster, Clemens August Graf von Galens krav i ett brev våren 1936 till den dåvarande påven Pius XI:s statssekreterare, kardinal Eugenio Pacelli, som 1939 blev vald till påve och tog namnet Pius XII. von Galen menade nämligen att det nu var dags att gå över från tyst diplomati och resultatlösa förhandlingar ”bakom lyckta dörrar” till offentliga protester mot den nazistiska regimens angrepp och övergrepp mot kyrkan och mot kyrkans frihet. Och dessa protester måste komma från Vatikanen, eftersom de tyska biskoparna var splittrade i synen på hur man skulle bemöta nazismen. Biskopen i Münster sägs således vara den som initierade följande års encyklika, vars huvuddelar sedan formulerades av Münchens kardinal Michael von Faulhaber, med vissa tillägg av kardinal Pacelli, om den enda kyrkan under vars ”kupolbyggnad” det finns plats ”för alla folk och nationer” (§ 21), och av jesuiternas ordensgeneral Wladimir Ledóchowski, om naturrätten (§ 35). Det var också biskop von Galen som 1941 från predikstolen uttalade starka fördömanden av nazisternas eutanasi- och steriliseringsprogram.
Det som ofta har kommenterats är dels vad som sägs i encyklikan Mit brennender Sorge, dels vad som inte sägs i den. Inte minst det sistnämnda har lyfts fram, främst underlåtenheten att i tydligare ordalag fördöma antisemitismen och förföljelsen av judarna i Tyskland. Vad Hubert Wolf och andra drar fram är att encyklikan visserligen i första hand riktar in sig på de nazistiska aktionerna mot kyrkan i Tyskland – denna encyklika är ju också den enda som publicerades direkt på tyska (i stället för först på latin) – men att den faktiskt också fördömer rasism och nationalism, vilket kan uppfattas tydligare när man ser på förarbetena och tränger bakom textens religiösa formuleringar. Samtidigt kvarstår kritiken att denna text ändå allt för mycket ”begränsar sig till det kyrkopolitiska och religiösa fältet och därmed står i en kontinuitet av katolsk inåtvändhet” (Selbstbezogenheit).
Några få dagar innan denna encyklika lästes upp hade en annan encyklika publicerats. Den var riktad mot kommunismen och väckte nazisternas stora förtjusning. Desto mer upprörda blev de när Mit brennender Sorge offentliggjordes. Alla exemplar som regimen kunde komma över beslagtogs. Tryckerier stängdes och flera av deras medarbetare liksom de som sökte distribuera skrivelsen häktades. Nazisternas vrede berodde nog inte bara på påvens anklagelser mot dem, utan också på att de även kunde läsa det som stod mellan raderna. Ett intressant forskningsresultat som Wolf presenterar är nämligen att man kan konstatera, att bland tidigare förarbeten och planerade fördömanden av nazismens raslära, skriftstycken formulerade av bland andra några tyska jesuiter i Rom, finns mycket tydliga hänvisningar (inklusive källuppgifter) till Hitlers Mein Kampf. I encyklikan används sedan flera antisemitiska och antikatolska nyckelmeningar ur denna bok för att vända dem till deras motsats, med avsikt att lyfta fram en annan, motsatt syn bland annat om det judiska folket. Encyklikan är således, som Wolf skriver, ”det romerska svaret på ’Mein Kampf’”. Hitlers propagandaminister Goebbels talade om en Vatikan-Frechheit.
Men för dåtidens åhörare och läsare stod nog protesten mot den behandling som den katolska kyrkan fick utstå under Tredje riket i förgrunden, en protest i huvudsak formulerad på ett teologiskt och religiöst språk. Det är på detta sätt som encyklikan vill ge en positiv motbild till nazismens lära. När rasism och nationalism fördöms sker det – som man måste konstatera inte bara i dag och med kunskap om vad som hände under åren efter 1937 – i alltför försiktiga formuleringar. Ursprungligen föreslagna skarpare fördömanden hade mildrats. Men det kan vara värt att lyfta fram ytterligare några formuleringar. Så betonas Gamla testamentets viktiga roll för kristendomen och för uppenbarelsen genom Jesus Kristus. Att mot denna uppenbarelse sätta ”någon s.k. mytus om blodet och rasen” är otillständigt. (§ 19 och § 20) ”Den som […] gör rasen eller folket eller staten eller statsformen […] till högsta norm för alla […] förvrider och förfalskar tingens ordning, som Gud skapat […].” (§ 12) Att använda ”Guds ord till människorna” som argument för betydelsen av ”blodet och rasen” vilseleder. ”Sådana falska mynt förtjäna icke att upptagas i en troende kristens språkförråd” (§ 27).
Att, som nu, kunna dechiffrera en del av encyklikans text utifrån andra dokument i Vatikanens arkiv som ”motskrift” mot nazisternas ”bibel”, var nog få kapabla till när Mit brennender Sorge offentliggjordes, även om dess antinazistiska karaktär var uppenbar. Men ett planerat oförblommat och starkt fördömande av rasismen och antisemitismen uteblev, både före och efter encyklikan, fast det var förberett och formulerat, återigen av bland andra några jesuiter. En sådan för 1938 planerad rundskrivelse publicerades aldrig. På så sätt blev Mit brennender Sorge ”inte en vändpunkt, utan en kortlivad eld” (Strohfeuer), för att citera Hubert Wolf. Kyrkans ”universala mission” togs inte tillvara. Engagemanget för alla människor i nöd saknades, liksom en kristen solidaritet med dem som led ännu värre förföljelse än kyrkan. Fruktan att kyrkan i Tyskland (sedan i ”Stortyskland”) skulle få betala ett alltför högt pris hindrade en öppnare uppgörelse med nazismen och fördömanden av dess regim. Denna anklagelse drabbar både de tyska biskoparna och påvarna Pius XI och hans efterföljare i mars 1939, Pius XII, även om historiska erfarenheter och rädslan för en upprepning av ”kulturkampen” under Bismarck efter 1871 kunde vara en förklaring. Det monstruösa i nazismens brott mot judarna och andra befolkningsgrupper, till exempel romerna, var av sådan art att det inte kan rättfärdiga kyrkliga instansers fortsatta återhållsamma tystnad, trots all förståelse för rädslan för att Hitler och nationalsocialisterna skulle gå ännu hårdare fram mot kyrkan, prästerskapet och ordensfolket än de redan gjorde. Dessvärre kan man här inte heller bortse från att det sedan gammalt hade funnits negativa traditioner riktade mot judendomen i de kristna kyrkorna.
Men man får alltså också ha i minnet, när det gäller själva encyklikan, att dess bärande delar enligt Wolf handlar om en ”principiell världsåskådningsmässig-dogmatisk uppgörelse” med nazismens ideologi. Och för en rättvis bedömning får man beakta tidpunkten: året var 1937, då de tyska judarna redan förföljdes och plågades, efter de diskriminerande Nürnberglagarna i september 1935, men före pogromerna i november 1938, den så kallade Kristallnatten, och flera år före Förintelsen (”Holocaust” eller ”Shoah”) som 1941 efter överfallet mot Sovjetunionen sattes igång i stor skala. 1937 led den katolska kyrkan i Tyskland under nazisternas förföljelse, trots att en del kyrkliga dignitärer och många katoliker dessvärre också hade stött ett samarbete med regimen. Förföljelserna fortsatte och accelererade. Detta var också en verklighet, även om den på intet sätt kan jämföras med allt det som drabbade judarna.
Encyklikan är således ett viktigt dokument för den katolska kyrkans avståndstagande från nationalsocialismen, men den är också ett dokument som visar hur omsorgen om ”de egna”, de egnas intressen och det egna reviret kan stå hindrande i vägen när det behövs höga och tydliga protestrop! Att kyrkan visade denna flathet mot nazismen är inte bara en fråga om politisk och moralisk prioritering. Det går ju inte att komma ifrån frågan om hur många judar som hade kunnat räddas om kyrkan hade visat en annan, mindre försiktig och räddhågsen inställning. Och så finns det ytterligare frågor att resonera kring; inte bara en traditionell antijudaism, utan också demokratifientliga, antiliberala och antimodernistiska strömningar inom kyrkan och en beredskap att samarbeta med auktoritära högerregimer, till priset av att mänskliga rättigheter förvisades till en underordnad plats. Allt detta har egentligen officiellt och i tydliga ordalag övervunnits först i och med Andra Vatikankonciliet på 1960-talet.