”Den orimliga tron på en nåd, en blixt utanför livets faktiska villkor.”
Gunnar Ekelöf
Författaren Lena Andersson är en skarpsynt och obönhörlig förkunnare av rimlighetens lov, inte minst som fristående kolumnist i Dagens Nyheter. Hon har, i likhet med många andra, svårt med den kristna högern i USA. Hon har svårt för George W. Bush, säkert av många skäl, men inte minst för hans princip att amerikanska skattepengar inte får gå till aborter eller främjande av abort. Hon pekar på exemplet Bangladesh, där födelsetalet nedbringats till 2,3 barn per kvinna tack vare ”en rimlighetsgrundad syn på befolkningsfrågor, preventivmedel och abort”. Beteckningen abort har avdramatiserats genom att man kallar det mensreglering, en åtgärd för att återställa ”det vanligare tillståndet att inte vara gravid” (Dagens Nyheter 24 mars 2012).
Detta är inte platsen för en diskussion om befolkningspolitik, däremot för en smula reflexion över begreppet ’rimlighetsgrundad’. Som Lena Andersson själv framhåller måste det som anses självklart ständigt ifrågasättas: ”I filosofisk mening finns inte det självklara. Det självklara är det vi är vana vid. Det mesta kan fås att bli logiskt och rätt – och möjligt att göra demagogi av – utifrån de valda premisserna.” Trots detta vill hon göra sig till tolk för ”en politisk och humanitär självklarhet”, nämligen aborträtten, gentemot det hon kallar en ”religiös logik”.
Men det självklara i aborträtten är just det som kan ifrågasättas, inte bara utifrån en religiös ståndpunkt utan utifrån ren rationalitet. Man avbryter inte ett spirande liv på grund av rationalitet utan på grund av känslotänkande.
Ordet ’rimlig’, motsvarande engelskans reasonable, har funnits i svenskan åtminstone sedan 1664 och betecknar motsatsen till ’absurd’. Förleden är samma ’rim’ som i ’rim och reson’, det som rimmar med vad vi normalt kan veta om ett totalt sammanhang. Rimligheten är inte lätt att översätta till vissa andra språk: kommer det rimliga närmast plausibel, sannolik eller förnuftig? Rimligheten satt i högsätet i anglosaxisk och skandinavisk moralteori vid mitten av 1900-talet och blev då ett honnörsord i de filosofiska seminariernas ordlista och förekommer fortfarande ofta i akademiska sammanhang, trots sin ömtålighet för kritisk analys.
Vad som kan leda till svåra betänkligheter inför begreppet ’rimlighetsbaserad’ är en stunds historisk eftertanke. Vad har genom seklerna ansetts som rimligt? I tvåtusen år var Aristoteles teori att kvinnan är en misslyckad man allmän skolfilosofi, en högst rimlig tanke. Fram till Kopernikus var det rimligt att jorden är universums centrum, omgiven av himlasfärer (åtta eller femtiofem). Det var rimligt att civiliserade nationer koloniserade vildar ”i Niggerland”, de första orden i en (då oförarglig) barnvisa, och den lilla nickedockan med svart ansikte på missionssparbössan visade rimlig tacksamhet om man lade dit en femöring – ännu för femtio år sedan.
En snabb inventering av naturvetenskapliga och medicinska rimligheter kan också göras med hjälp av stickord: kvintessensen, åderlåtning, flogiston, animal magnetism, eter (ämnet som förklarar varför inte hela himlen lyser som solen), lobotomi (Nobelpriset i medicin 1949). För inte så länge sedan var det rimligt att tvångssterilisera mindervärdigt människomaterial för att inte påskynda den kollektiva arvsmassans förslumning.
Men låt oss lämna idéhistoriens kuriosakabinett och hålla oss till etablerad naturvetenskap av i dag. Många adjektiv erbjuder sig när man som naturvetenskaplig lekman tar del av enkla försök att förklara vad fysikerna nuförtiden menar sig ha kommit fram till, på absolut rationell basis, i fri och öppen diskussion inom forskarsamhället över hela jorden. Just ’rimlig’ är dock inte det som först och spontant inställer sig. Är det rimligt att ljuset samtidigt är partiklar och vågrörelse? Är de tiodimensionella supersträngteorierna rimliga? I SVT:s program Vetenskapens värld den 19 mars i år presenterade sex världskända fysiker teorin att verkligheten är ett hologram med informationen ute i kanten.
Är detta verkligen rimligt, frågar sig vän av ordning.
Det rimliga sammanfaller med vars och ens förståelsehorisont. Denna är tack och lov möjlig att vidga, som varje människa vet genom sin egen uppväxt.
Summa summarum: man behöver inte vara religiös galning för att reagera mot det rimliga i att lösa befolkningsfrågan genom det som förr kallades fosterfördrivning men nu mensreglering. Inga ordtrollerier kan överskyla faktum att mänskligt liv avbryts i sin oförverkligade möjlighet. Man behöver inte ens vara troende för att hysa övertygelsen att människoliv börjar vid konceptionen, inte vid någon senare godtyckligt (estetiskt) vald tidpunkt. Inte alla troende tänker så, men många icke-troende är på rent filosofiska grunder övertygade om att liv börjar vid konceptionen, då alla senare potentierade utvecklingsmöjligheter redan föreligger. Personen är redan potentiellt allt det hon senare blir och kan bli.
Naturen själv ser till att ungefär hälften av alla embryon inte ser dagens ljus. Gud kan säkert ta hand om allt detta. Det är inte något etiskt problem. Men handlingen att medvetet, efter ett aktivt beslut, undanröja ett spirande liv dödar också något annat hos föräldrarna. Det krossar något av känsligheten för okränkbarheten, detta svårdefinierade som gör att vi reagerar när barn rycker bladen av en ros eller vingarna av en fluga, hur rimligt detta inslag i den infantila utvecklingen än är.
Fråga samvetet.