BENGT SÄFSTEN
Särskilt flera fall från Italien har aktualiserat hur svårt och komplicerat surrogatmödraskap är [läs mer här]. Det kan vara mycket svårare än vad den allmänna diskussionen i Sverige lyckas förmedla. Saken utreds som bekant, och jämställdhets- och biträdande utbildningsminister Maria Arnholm [se foto] har kommenterat pågående utredning och ställt sig positiv till surrogatmödraskap [här]. Både argument för och emot har fått utrymme.
Många argument mot hela fenomenet har presenterats, exempelvis i Upsala Nya Tidning [här]. Jane Stoll, forskare vid Uppsala universitet, har i en avhandling beskrivit problematiken och efterlyst en reglering, något som uppmärksammades i Svenska Dagbladet [här]. Vad som möjligen har varit oväntat är de reaktioner mot surrogatmödraskap som kommit från flera kvinnoorganisationer, barnläkare och från gynekologer [här och här].
Vad som däremot inte förvånar är att hbtq-rörelsen mycket tydligt förespråkar surrogatmödraskap, nu senast i en kampanj som rapporteras i tidningen QX [här]. Det senare fallet har även politiska undertoner.
Lagstiftningen varierar i olika länder. I vissa länder är åtgärden helt legal i det land där graviditeten är aktuell, men rättsläget i mottagarlandet mycket varierande. Detta kan innebära att den/de som initierat graviditeten under mycket lång tid kan få brottas en oklar och frustrerande kamp mot myndigheterna i både givar- och mottagarland. Barnet kan under tiden hållas kvar i surrogatmoderns land. Tiden som hela processen tar skulle kunnat ha åtgå till en lycklig anknytning mellan barn och föräldrar.
Detta har nu utspelats flera gånger inte bara i Italien, efter surrogatmödrar i det politiskt oroliga Ukraina [läs mer här]. I Ukraina är det helt legalt att hålla på med detta. Men spåren kan förskräcka; olika komplikationer har blivit kända [läs mer här]. I något fall har inte den beställande fadern visat sig vara den genetiska fadern, barn har kvarhållits i landet och av surrogatmodern, beställande blivande föräldrar har hållits på halster samtidigt som de vet att de har ett barn som väntar och ett stort hål i plånboken efter att ha fullgjort inte obetydliga ekonomiska åtaganden.
I ett av fallen lär DNA-analyser ha bekräftat att den italienske man som förutsattes vara den biologiske fadern inte alls vara den biologiska fadern. Barnet ska i det fallet ha satts på barnhem i Ukraina i avvaktan på beslut eftersom ingen med egna ögon sett att modern varit gravid i Italien. I andra fall har barn som fötts blivit både statslösa och föräldralösa. Ordet limbo får en helt annan innebörd än tidigare.
2009 fick ett svenskt par svårt att återvända från Ukraina till Sverige med det barn som de fått via surrogatmoderskap på grund av olikheter i ländernas lagstiftning och syn på saken, något som uppmärksammades i Aftonbladet [här]. Man har ett barn men ändå inte, vad föräldrarna med säkerhet fått, är en oerhört tilltrasslad juridisk och privatekonomisk situation förutom en känslomässig berg-och-dalbana. Barnets uppfattning vet vi inget om, mer än att anknytningen till föräldrarna blir oändligt fördröjd.
Liknande situationer har utspelats i Norge. Där ställdes frågan på sin spets 2010, efter att en norsk ensamstående kvinna använt sig av en surrogatmamma i Indien, inte fick adoptera det tvillingpar som fötts. Motiveringen var att hon var ensamstående. Själva surrogatförfarandet är olagligt i Norge. Enligt den norska lagen kan bara par eller homosexuella män adoptera barn som fötts av surrogatmödrar. Där har också staten stämts efter att en surrogatmamma i Indien dött under en graviditet beställd av ett norskt par [läs mer här].
Många juridiska problem kan inträffa vid surrogatmoderskap, särskilt om det även sker en ägg- och spermadonation. Det uppstå andra stora problem om surrogatmodern får spontan abort, blir sjuk eller skadad eller inte önskar att genomföra hela graviditeten.
En del av de juridiska svårigheterna försöker man nu bena ut och förhindra genom arbetet i den så kallade Hagkonferensen [läs mer här och här].
Men framför allt sätter frågan människovärdet i fokus, vilket inte enbart gjorts tydligt från ”religiöst” håll. Allt detta tycks engagera många, vida längre än viktiga juridiska spetsfundigheter. Som symbol för mycket är ämnet för seriöst för att utgöra en del av ett förenklat röstfiske under ett valår. Och dessutom tycks barnet och barnets bästa skymmas bakom alla hinder.
Bengt Säfsten 2014-03-01