I och med Askonsdagen i övermorgon inleds fastetiden. Vi publicerar här en reflektion från jesuitpater Matt Malone, som är chefredaktör för Signums systertidskrift America.
MATT MALONE
Nyligen vallfärdade jag till IKEA i Brooklyn. Om jag bara för en kort sekund hade hörsammat mitt sunda förnuft skulle jag inte ha begett mig dit en lördag. Trängseln bland besökarna var enorm. När jag trängde mig in övervägde jag ett ögonblick att vända om, men det hade tagit mig mer än en timme att bara komma fram till ingången, varför jag bestämde mig för att marschera framåt genom den larmande hopen.
Jag fick tag i en blågul påse, fann det jag kommit dit för att köpa och begav mig till kassan. Det tog många olidliga minuter att komma dit (om ni någonsin varit på IKEA, är ni medvetna om det), för det är omöjligt att komma fram någonstans i ett IKEA-tempel genom att följa en rak linje. De svenska superhjärnorna har i sin planering av dessa labyrinter fulla med smakfullt utbud av prisvärda livsnödvändigheter lyckats säkerställa att man måste konfronteras med det yttersta av det frestande utbudet innan man lyckas fly fältet.
Nåväl, när jag nått utcheckningen sjönk hjärtat igen. Köer, köer och åter köer! Det stod omedelbart klart för mig att om jag ställt mig i någon av dem skulle jag aldrig hinna ut för träffa en god vän på överenskommen tid. Jag hissade vit flagga, kapitulerade, övergav min påse och satte kurs på buss B61.
”Men vad har nu detta att göra med fastetiden”, kanske ni frågar just nu. Jo, vad jag upplevde i kassakön på IKEA var en känsla av maktlöshet. Jag hade ett ärende jag att uträtta, men det gick bara inte. Det händer förstås alla människor hela tiden. Min IKEA-upplevelse var visserligen inte av någon högre dignitet, men vi alla upplever väl varierande grader av maktlöshet varje dag, allt ifrån trafikstockningen under morgonpendlingen, de olika graderna av nedstämdhet man känner inför kvällsnyheterna, ända till den värsta nyheten att en älskad medmänniska råkat i svårigheter.
Alla människor vet hur det är att känna sig maktlös. Jag vet inte hur det är med er, men jag känner mig aldrig mera maktlös än när jag konfronteras med min egen syndfullhet. Att få ett kors av aska i pannan är förvisso förödmjukande, men det är ännu mera förödmjukande (dock på ett på ett positivt sätt) att gå runt på stan med det. Eller som jesuitpater James Martin skrev: ”Korset är ofta när vi möter Gud, för vår sårbarhet kan göra oss mera öppna för Guds nåd.”
Därför är diskurserna om makt i Evangeliet så meningsfulla för mig, inte för att Jesus hjälper lärjungarna att inse vad maktlöshet innebär (det vet de redan lika bra om jag), utan för att Jesus hjälper oss genom dem att inse vad det i själva verket innebär att ha makt. Det är ingen hemlighet att människor inte tycker om att känna maktlöshet. Vi håller hela tiden på att uppfinna och återuppfinna sådant som får oss att känna oss mäktiga, att samla makt. I denna av materiella faktorer styrda värld, i vilka de första är de första och de sista är de sista, ackumuleras makt genom hopandet av fetischerna pengar, auktoritet och sista skriket från IKEA. Ibland försöker vi till och med äga människor, antingen genom missbruk, svek eller kanske bara genom det agg vi väljer att vidmakthålla mot någon.
Ändå påminner oss om att det finns en ny matematik verksam i Evangeliet, för i himmelriket är det så, att det är de som har minst som äger mest. Med andra ord är det tjänaren, den som ger, snarare än tar som skall ärva riket. Det är en omvälvande idé. Det betyder förvisso att inte göra sig till herre över andra, men mycket mer än så: vi måste finna kreativa och kärleksfulla sätt att utöva makt. I själva verket måste vi bli maktlösa genom att ge oss själva åt andra.
Vår gåva av oss själva – antingen till Gud eller till en annan person – kan göra oss sårbara och till synes maktlösa. Men det är det yppersta vi kan göra. Det är inte lätt och Gud vet att det inte är lätt. Men det är möjligt och det är nödvändigt om vi skall kunna lämna denna värld som en mera nådefull, rättvisare och skönare plats den dag vi blir till stoft och aska.
Matt Malone, 2014-03-03
jesuitpater och chefredaktör för tidskriften America
Originaltexten finns här