BENGT SÄFSTEN
Ofrivillig barnlöshet är förvisso ett stort trauma vilket också framgår av en mångfald exempel i Bibeln och genom andra historiska exempel. Vi har vant oss vid att nutidens frågor diskuteras med viss intensitet. Det kan gälla samkönade pars möjligheter att adoptera barn från utlandet, samkönade äktenskap, samkönades rätt till inseminationer, samkönade respektive ensamstående personers möjligheter att anlita surrogatmödrar. I samtliga dessa situationer utgår man från vuxnas perspektiv. En del av frågorna kan hänga ihop. Medicinska landvinningar har lett till möjligheter som mänskligheten inte tidigare kunde ana. Juridik och reglering släpar efter.
Senast i raden utgör ett rätt skarpt ifrågasättande av ett uttalande från amerikanska barnläkarföreningen som menat att varje par (oavsett sammansättning) ska ges samma stöd som gifta par (av olika kön) har för att stötta deras barn. Man menar att tiderna och attityderna motiverar detta. Man säger vidare i sitt uttalande att det inte finns något samband mellan orsak och verkan mellan föräldrarnas sexualitet och barnens mående. Påstående har rönt stark kritik, eftersom det saknar vetenskaplig grund. Dessutom tycks det inte finnas något utrymme i uttalandet om ensamstående personers barnönskan.
När politiska attityder får för stort utrymme i frågor som rör framtida generationers väl, så kan det utgöra bekymmer. Det finns också en påtaglig aningslöshet i debatten när olika särintressen gör sig gällande utan eftertänksamhet. När adoptionsmöjligheterna för samkönade par att adoptera diskuterades, så tystades de röster ner som menade att givarländerna skulle bli ännu mer restriktiva till par (oavsett parens kön) från Sverige. Och vi har de senare åren sett hur adoptionstalen dalat, vilket kan ha många andra orsaker som bättre villkor i givarländerna. Men inget samkönat par har beretts möjligheter att adoptera internationellt efter lagändringen 2003. För samkönade par är internationell adoption alltså inte en möjlighet, då inga givarländer tillåter samkönade par som mottagare av barn enligt adoptionsförmedlarna. Detta hördes mycket sällan i debatten, som i stället dominerades av mycket starka men helt aningslösa intressen med ett fåtal exempel hämtade från de ytterst sällsynta inhemska adoptionerna. Svenska adoptionsförmedlare samarbetar inte med något land som tillåter samkönade par som mottagare. En betydande kunskapsbrist avslöjades om att adoptioner innebär en ingående granskning av de individuella (och gifta) parens möjligheter. Granskningen gäller också de få fallen av ensamstående som adopterar. Man har då sökt sig andra vägar.
Parallellt med detta har annat i angränsande rum skett. Sedan den 2005 har kvinnliga samkönade par tillgång till assisterad befruktning inom den svenska sjukvården. Men kvinnliga samkönade par har i praktiken inte samma möjligheter att bli föräldrar genom assisterad befruktning som olikkönade par. Landstingen beslutar nämligen själva om vilka regler som ska gälla när det gäller tillgång till assisterad befruktning. Fyra landsting i Sverige tillämpar olika patientavgifter för olikkönade och samkönade par.
För några veckor sedan pågick en intensiv debatt om surrogatmödrar, som setts som en andra linjens lösning för ett samkönat par med barnönskan. Många av dessa surrogatmödrar finns i Indien. Man glömde att föra fram att Indiens Hälsoministerium 2012 införde regler som begränsar möjligheterna för samkönade par! Den nyheten har fått ett ytterst begränsat spridning i Sverige i en debatt som domineras av särintressen. Hela debatten blir ännu mer förvirrad när frågor om kyrkliga eller sekulära äktenskap blandas fritt med genus, samboende och barnönskan – där genomsnittliga svenska attityder förutsätts vara eller åtminstone bli norm även i andra länder. Vilket är mer än lovligt aningslöst och snudd på kulturimperialistiskt. Men förväntningarna på att bli förälder finns. Och det finns politiska krafter som utnyttjar situationen för att får positiv uppmärksamhet.
Avvikande meningar har förlöjligats och förminskats. Kyrkans kända attityder till dessa frågor har till exempel regelmässigt ansetts som ”konservativa” (vilket underförstår något negativt som ingen kan ta hänsyn till). Men i dessa frågor är sällskapet blandat, en rad adoptionsorganisationer höjde faktiskt också ett varningens finger när de begränsade möjligheterna till internationell adoption diskuterades. Det finns alltså fler som har rena sakskäl men som inte alltid hörs i den stundtals rätt flåsiga debatten.
Diskussionen kan få en slagsida åt ”vuxnas rätt till barn”, inte motsatsen. Barnen själva har mycket sällan hamnat i fokus, de som saken egentligen borde gälla. De har inga talföra lobbygrupper.
Bengt Säfsten 2013-03-26
Läs även Kerstin Hedberg Nyqvist: Surrogatmödraskapets baksida
https://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kvinnors-kroppar-ar-inte-bara-en-behallare_7956336.svd
https://www.vk.se/822281/surrogatmodraskap-orimligt-och-ovardigt