Trumpen manskult i USA:s presidentval

av ANDERS PILTZ

En bittert kylig dag i januari 2016 stod Donald Trump på scenen i ett litet kristet college i Iowa. Han skröt med sina röstsiffror och sina stora åhörarskaror. Han varnade för faran från muslimerna och de papperslösa, han lovade att bygga en gränsmur mot Mexiko. Han förlöjligade amerikanska politiker som dumma, svaga och patetiska. Han påstod att kristendomen var ”under belägring” och uppmanade de kristna att slå sig samman och hävda sin makt. Han lovade att själv ta kommandot. Han hade inga tvivel om sina följares lojalitet: ”Jag kan ställa mig mitt på Fifth Street och skjuta någon utan att tappa några röster.”

Hur kunde denne libertin, utan de mest grundläggande kunskaperna om kristendomen, vinna 81 procent av de vita evangelikala rösterna i valet 2016? Och hur kunde vita väckelsekristna bli hans trognaste supportrar? Det är frågan i historieprofessorn vid Calvin University (Grand Rapids, Michigan) Kristin Kobes Du Mez väl underbyggda och nogsamt dokumenterade undersökning Jesus and John Wayne, som söker förklara hur evangelikalerna i USA har bidragit till landets polarisering. Hon hävdar att Donald Trump var uppfyllelsen och förverkligandet av deras djupaste aspirationer. Boktiteln är hämtad från en singel från 1980, där låtskrivaren nostalgiskt berättar om sin mammas ömsinta tro och sin pappas tuffhet. Han befinner sig mitt emellan ett helgon och en cowboy utan att vilja ta ställning.

Jesus and John Wayne ger en svepande överblick över de senaste 80 årens vita väckelse­kristendom och driver tesen att denna har ersatt evangeliernas Jesus med en idol av ohyfsad maskulinitet och kristen nationalism – eller, som en pastor har uttryckt det, med en ”andlig skitstövel”. Nyckeln till förståelse av denna utveckling är väckelsekristendomens roll i dagens USA. Dess anhängare är i allmänhet inte teologiskt sofistikerade men däremot väl förtrogna med Veggie Tales, en kristen datoranimerad serie, där stjärnorna Bob the Tomato och Larry the Cucumber informerar ett antal andra grönsaker om den bibliska historien, till exempel profeten Jona, och parodierar populärkulturen. Detta är det mest framgångsrika kristna mediekonceptet någonsin riktat till barn och lanserat på film, i böcker, tv-program och videospel. De har säkert också läst John Eldrigdes bok Wild at Heart. Discovering the Secret of a Man’s Soul, som handlar om manlighet och som hävdar att män har det tråkigt, är rädda för risktagande och vägrar att befatta sig med sina djupaste önskningar, vilket resulterar antingen i passivitet eller aggression. Evangelikala böcker, filmer, musik och klädstilar formar föreställningsvärlden hos miljoner amerikaner. Här predikas att en man måste skaffa sig en kamp att utkämpa i sitt liv. Den evangelikala populärkulturen kryllar av muskulösa hjältar, mytiska krigare och buttra soldater, som gör gällande att det kristna Amerika måste räddas av vit manlig makt. Den främste bland dessa legendarer är John Wayne, en man ur det förflutna, då när man ännu inte behövde känna sig stympad av politisk korrekthet och utan bekymmer kunde säga som det var och fastslå vad som måste göras. Jesus har förvandlats till ”klanledare, den ultimate kämpen, riddaren i blank rustning, en andlig general Patton med valkiga nävar”.

Det har tagit ett halvsekel att framställa denna Jesusbild, den frälsare som ska anföra männen i olika former av kamp som de själva har valt. Denna nya kärva Jesusgestalt har omvandlat den manliga självuppfattningen och själva kristendomen. Kristna har funnit denna nya mansroll kulturellt och politiskt attraktiv. Män har sökt sig till kurser för att bli bättre pappor och bättre kristna, kvinnor för att bli bättre hustrur, mer förstående för mannens behov av affektivitet och omvårdnad, i en värld av family values, av traditionell maskulinitet och femininitet, i en social ordning präglad av klar patriarkal auktoritet. Till och med treenighetsläran har uppbådats för att underbygga denna världsbild.

Maskulin auktoritet, militarism och kvinnans sexuella och andliga underordning har varit en del av evangelikalernas DNA sedan begynnelsen. Redan från början var väckelsekristen maskulinitet av både personligt och politiskt slag. För att bli en kristen man måste man lära sig tänka rätt om sex, vapen, krig, gränser, muslimer, immigranter, militären, utrikespolitiken och själva den amerikanska nationen. 2017 innehade 41 procent av vita evangelikaler vapen, en högre procentsiffra än i någon annan religiös gruppering, signifikant högre än genomsnittet i USA (30 procent). National Rifle Association (NRA) slår vakt om rätten att bära vapen och uppfattar sig som en armé till försvar för amerikanska friheter och kristna värden. Retoriken är religiös och frammanar en känsla av belägringstillstånd. Trots sin bibelfundamentalism är evangelikalerna i allmänhet emot att USA ska välkomna immigranter. Den längtan efter lag och ordning som på 1960-talet var en reaktion på antikrigsdemonstrationerna, hippierörelsen och medborgarrättsaktivismen har lett fram till uppfattningen att murar mot invandring kan ges en kristen motivering.

Den evangelikala kulten av maskuliniteten gäller dock bara den vita delen av befolkningen. Män från Mellanöstern och spansktalande är inte kallade till militant manlighet. De ses i stället som ett hot mot stabiliteten. Detta har dock inte hindrat exporten av ideologin till platser som Uganda, Indien, Jamaica och Belize. Billy Graham besökte 2014 Vladimir Putin i Moskva och prisade honom som försvararen av traditionell kristendom mot gaykulturen, medan han anklagade president Obama för ateism. Amerikanska evangelikaler hjälpte Jair Bolsonaro – den tre gånger gifte machomannen, känd för sina misogyna uttalanden, antigaypropaganda och försvar för familjevärden – att bli Brasiliens president. Maskulinitetskulten kan orsaka rubbningar i lojaliteterna och skapa nya allianser.

För många evangelikaler blev valet av Trump 2016 signalen att överge väckelsekristendomen helt. En av de omvända säger att Trumps ”stamkultur och hat mot de andra står i fullkomlig kontrast till Jesu radikala etik och uppmaning att älska vår nästa”. Andra evangelikaler har fört fram kristna mansideal: hänsyn och självbehärskning, värnandet om freden, och avståendet från maktutövning.

Men för att förstå gåtan hur en nation som av andra och av sig själv har setts som frihetens bastion kan ge ett så kraftigt stöd till Donald Trump är det nödvändigt att fästa uppmärksamheten på denna religiösa maktfaktor, en mäktig rörelse som bidragit till djupa förkastningssprickor i det politiska landskapet i USA. Statistiken talar sitt tydliga språk, och den visar att den demagogiska lockelsen ingalunda bara har duperat evangelikala kristna. Inte heller katoliker är immuna.

Väljarkåren i USA fortsätter att vara djupt söndrad enligt religiösa linjer. Enligt den senaste Pew Research Center Survey (april 2024) skulle de flesta registrerade väljarna rösta på Trump. Mer än hälften av vita kristna menar att Trump var en ”stor” eller ”bra” president, och de menar inte heller att han bröt mot lagen i sina försök att ändra utgången av valet 2020. I stark kontrast härtill skulle de flesta svarta protestanter rösta på Biden, liksom också de som uppger sig inte vara religiösa eller som anger sig själva som ateister, agnostiker eller ”ingenting särskilt”. Många i dessa grupper menar att Trump var ”förfärlig” som president och att han bröt mot lagen i sina försök att manipulera valresultatet.

Det finns ytterligare några intressanta skillnader att notera: Trump får nu stöd av 81 procent av vita evangelikaler, av 61 procent av vita katoliker, samt av 57 procent av vita protestanter som inte är evangelikaler. 77 procent av svarta protestanter skulle ge Biden sin röst, likaså 87 procent av ateisterna, 82 procent av agnostikerna och 57 procent av dem som inte anger någon religiös tillhörighet. Endast 16 procent av vita evangelikaler anser att Trump har brutit mot lagen genom att försöka ändra valresultatet för fyra år sedan.

Vita kristna tenderar att rösta republikanskt, medan svarta och icke-religiösa lutar åt det demokratiska hållet. Stödet för Trump är något högre bland regelbundna kyrkobesökare: 62 procent av kristna väljare som är för Trump säger att de går i kyrkan åtminstone två gånger i månaden. Bland väljare som mer sällan besöker sin kyrka är stödet för Trump 55 procent. Bland vita katoliker som går i kyrkan en eller flera gånger i månaden stöder 64 procent Trump och 59 procent bland dem som mer sällan går till mässan. (Undersökningen har inte behandlat spansktalande katoliker som en särskild grupp.)

Från en europeisk utsiktspunkt ter sig detta politiska landskap alltmer obegripligt, och i ett kristet perspektiv fullkomligt förryckt. Hur kan en tänkande människa ge sitt politiska stöd till en demagog som gjort ljugande till sin paradgren, som bevisligen försökt manipulera utgången av ett presidentval till sin fördel, och som dessutom är föremål för ett antal åtal?

Uppenbart är att denna längtan efter förenkling och demonisering av meningsmotståndare ligger i tiden. Samma urdrift driver sitt spel på blodigt sätt i Ukraina, Gaza och på andra krigsscener i detta nu. När sanningen är obehaglig och komplex flyr man till slagorden. Det är, någonstans i medvetandets djup, befriande att dela in männi­skorna i onda och goda, de som är för oss och de som är emot oss, vilket gör analysen och livet enklare men samtidigt uppammar nytt hat och göder konflikterna, globalt och på nära håll, ibland under flera generationer.

Hur önskar man inte att fler kunde ta till sig ett varningens ord av den förre israeliske utrikesministern Abba Eban (1915–2002): ”Mänskligheten tar till den förnuftiga lösningen först när alla andra alternativ är uttömda.”

Litteratur

Kristin Kobes Du Mez: Jesus and John Wayne. How White Evangelicals Corrupted a Faith and Fractured a Nation. Liveright Publishing Corporation, New York, 2020. 356 s.
Pew Research Center Report, april 2024.

Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet, präst i Dominikanorden.

Ur Signum nr 5/2024, s. 8–10.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ANDERS PILTZ

En bittert kylig dag i januari 2016 stod Donald Trump på scenen i ett litet kristet college i Iowa. Han skröt med sina röstsiffror och sina stora åhörarskaror. Han varnade för faran från muslimerna och de papperslösa, han lovade att bygga en gränsmur mot Mexiko. Han förlöjligade amerikanska politiker som dumma, svaga och patetiska. Han påstod att kristendomen var ”under belägring” och uppmanade de kristna att slå sig samman och hävda sin makt. Han lovade att själv ta kommandot. Han hade inga tvivel om sina följares lojalitet: ”Jag kan ställa mig mitt på Fifth Street och skjuta någon utan att tappa några röster.”

Hur kunde denne libertin, utan de mest grundläggande kunskaperna om kristendomen, vinna 81 procent av de vita evangelikala rösterna i valet 2016? Och hur kunde vita väckelsekristna bli hans trognaste supportrar? Det är frågan i historieprofessorn vid Calvin University (Grand Rapids, Michigan) Kristin Kobes Du Mez väl underbyggda och nogsamt dokumenterade undersökning Jesus and John Wayne, som söker förklara hur evangelikalerna i USA har bidragit till landets polarisering. Hon hävdar att Donald Trump var uppfyllelsen och förverkligandet av deras djupaste aspirationer. Boktiteln är hämtad från en singel från 1980, där låtskrivaren nostalgiskt berättar om sin mammas ömsinta tro och sin pappas tuffhet. Han befinner sig mitt emellan ett helgon och en cowboy utan att vilja ta ställning.

Jesus and John Wayne ger en svepande överblick över de senaste 80 årens vita väckelse­kristendom och driver tesen att denna har ersatt evangeliernas Jesus med en idol av ohyfsad maskulinitet och kristen nationalism – eller, som en pastor har uttryckt det, med en ”andlig skitstövel”. Nyckeln till förståelse av denna utveckling är väckelsekristendomens roll i dagens USA. Dess anhängare är i allmänhet inte teologiskt sofistikerade men däremot väl förtrogna med Veggie Tales, en kristen datoranimerad serie, där stjärnorna Bob the Tomato och Larry the Cucumber informerar ett antal andra grönsaker om den bibliska historien, till exempel profeten Jona, och parodierar populärkulturen. Detta är det mest framgångsrika kristna mediekonceptet någonsin riktat till barn och lanserat på film, i böcker, tv-program och videospel. De har säkert också läst John Eldrigdes bok Wild at Heart. Discovering the Secret of a Man’s Soul, som handlar om manlighet och som hävdar att män har det tråkigt, är rädda för risktagande och vägrar att befatta sig med sina djupaste önskningar, vilket resulterar antingen i passivitet eller aggression. Evangelikala böcker, filmer, musik och klädstilar formar föreställningsvärlden hos miljoner amerikaner. Här predikas att en man måste skaffa sig en kamp att utkämpa i sitt liv. Den evangelikala populärkulturen kryllar av muskulösa hjältar, mytiska krigare och buttra soldater, som gör gällande att det kristna Amerika måste räddas av vit manlig makt. Den främste bland dessa legendarer är John Wayne, en man ur det förflutna, då när man ännu inte behövde känna sig stympad av politisk korrekthet och utan bekymmer kunde säga som det var och fastslå vad som måste göras. Jesus har förvandlats till ”klanledare, den ultimate kämpen, riddaren i blank rustning, en andlig general Patton med valkiga nävar”.

Det har tagit ett halvsekel att framställa denna Jesusbild, den frälsare som ska anföra männen i olika former av kamp som de själva har valt. Denna nya kärva Jesusgestalt har omvandlat den manliga självuppfattningen och själva kristendomen. Kristna har funnit denna nya mansroll kulturellt och politiskt attraktiv. Män har sökt sig till kurser för att bli bättre pappor och bättre kristna, kvinnor för att bli bättre hustrur, mer förstående för mannens behov av affektivitet och omvårdnad, i en värld av family values, av traditionell maskulinitet och femininitet, i en social ordning präglad av klar patriarkal auktoritet. Till och med treenighetsläran har uppbådats för att underbygga denna världsbild.

Maskulin auktoritet, militarism och kvinnans sexuella och andliga underordning har varit en del av evangelikalernas DNA sedan begynnelsen. Redan från början var väckelsekristen maskulinitet av både personligt och politiskt slag. För att bli en kristen man måste man lära sig tänka rätt om sex, vapen, krig, gränser, muslimer, immigranter, militären, utrikespolitiken och själva den amerikanska nationen. 2017 innehade 41 procent av vita evangelikaler vapen, en högre procentsiffra än i någon annan religiös gruppering, signifikant högre än genomsnittet i USA (30 procent). National Rifle Association (NRA) slår vakt om rätten att bära vapen och uppfattar sig som en armé till försvar för amerikanska friheter och kristna värden. Retoriken är religiös och frammanar en känsla av belägringstillstånd. Trots sin bibelfundamentalism är evangelikalerna i allmänhet emot att USA ska välkomna immigranter. Den längtan efter lag och ordning som på 1960-talet var en reaktion på antikrigsdemonstrationerna, hippierörelsen och medborgarrättsaktivismen har lett fram till uppfattningen att murar mot invandring kan ges en kristen motivering.

Den evangelikala kulten av maskuliniteten gäller dock bara den vita delen av befolkningen. Män från Mellanöstern och spansktalande är inte kallade till militant manlighet. De ses i stället som ett hot mot stabiliteten. Detta har dock inte hindrat exporten av ideologin till platser som Uganda, Indien, Jamaica och Belize. Billy Graham besökte 2014 Vladimir Putin i Moskva och prisade honom som försvararen av traditionell kristendom mot gaykulturen, medan han anklagade president Obama för ateism. Amerikanska evangelikaler hjälpte Jair Bolsonaro – den tre gånger gifte machomannen, känd för sina misogyna uttalanden, antigaypropaganda och försvar för familjevärden – att bli Brasiliens president. Maskulinitetskulten kan orsaka rubbningar i lojaliteterna och skapa nya allianser.

För många evangelikaler blev valet av Trump 2016 signalen att överge väckelsekristendomen helt. En av de omvända säger att Trumps ”stamkultur och hat mot de andra står i fullkomlig kontrast till Jesu radikala etik och uppmaning att älska vår nästa”. Andra evangelikaler har fört fram kristna mansideal: hänsyn och självbehärskning, värnandet om freden, och avståendet från maktutövning.

Men för att förstå gåtan hur en nation som av andra och av sig själv har setts som frihetens bastion kan ge ett så kraftigt stöd till Donald Trump är det nödvändigt att fästa uppmärksamheten på denna religiösa maktfaktor, en mäktig rörelse som bidragit till djupa förkastningssprickor i det politiska landskapet i USA. Statistiken talar sitt tydliga språk, och den visar att den demagogiska lockelsen ingalunda bara har duperat evangelikala kristna. Inte heller katoliker är immuna.

Väljarkåren i USA fortsätter att vara djupt söndrad enligt religiösa linjer. Enligt den senaste Pew Research Center Survey (april 2024) skulle de flesta registrerade väljarna rösta på Trump. Mer än hälften av vita kristna menar att Trump var en ”stor” eller ”bra” president, och de menar inte heller att han bröt mot lagen i sina försök att ändra utgången av valet 2020. I stark kontrast härtill skulle de flesta svarta protestanter rösta på Biden, liksom också de som uppger sig inte vara religiösa eller som anger sig själva som ateister, agnostiker eller ”ingenting särskilt”. Många i dessa grupper menar att Trump var ”förfärlig” som president och att han bröt mot lagen i sina försök att manipulera valresultatet.

Det finns ytterligare några intressanta skillnader att notera: Trump får nu stöd av 81 procent av vita evangelikaler, av 61 procent av vita katoliker, samt av 57 procent av vita protestanter som inte är evangelikaler. 77 procent av svarta protestanter skulle ge Biden sin röst, likaså 87 procent av ateisterna, 82 procent av agnostikerna och 57 procent av dem som inte anger någon religiös tillhörighet. Endast 16 procent av vita evangelikaler anser att Trump har brutit mot lagen genom att försöka ändra valresultatet för fyra år sedan.

Vita kristna tenderar att rösta republikanskt, medan svarta och icke-religiösa lutar åt det demokratiska hållet. Stödet för Trump är något högre bland regelbundna kyrkobesökare: 62 procent av kristna väljare som är för Trump säger att de går i kyrkan åtminstone två gånger i månaden. Bland väljare som mer sällan besöker sin kyrka är stödet för Trump 55 procent. Bland vita katoliker som går i kyrkan en eller flera gånger i månaden stöder 64 procent Trump och 59 procent bland dem som mer sällan går till mässan. (Undersökningen har inte behandlat spansktalande katoliker som en särskild grupp.)

Från en europeisk utsiktspunkt ter sig detta politiska landskap alltmer obegripligt, och i ett kristet perspektiv fullkomligt förryckt. Hur kan en tänkande människa ge sitt politiska stöd till en demagog som gjort ljugande till sin paradgren, som bevisligen försökt manipulera utgången av ett presidentval till sin fördel, och som dessutom är föremål för ett antal åtal?

Uppenbart är att denna längtan efter förenkling och demonisering av meningsmotståndare ligger i tiden. Samma urdrift driver sitt spel på blodigt sätt i Ukraina, Gaza och på andra krigsscener i detta nu. När sanningen är obehaglig och komplex flyr man till slagorden. Det är, någonstans i medvetandets djup, befriande att dela in männi­skorna i onda och goda, de som är för oss och de som är emot oss, vilket gör analysen och livet enklare men samtidigt uppammar nytt hat och göder konflikterna, globalt och på nära håll, ibland under flera generationer.

Hur önskar man inte att fler kunde ta till sig ett varningens ord av den förre israeliske utrikesministern Abba Eban (1915–2002): ”Mänskligheten tar till den förnuftiga lösningen först när alla andra alternativ är uttömda.”

Litteratur

Kristin Kobes Du Mez: Jesus and John Wayne. How White Evangelicals Corrupted a Faith and Fractured a Nation. Liveright Publishing Corporation, New York, 2020. 356 s.
Pew Research Center Report, april 2024.

Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet, präst i Dominikanorden.

Ur Signum nr 5/2024, s. 8–10.