av FREDRIK HEIDING
”Vi borde ha haft ett litet barn med oss”, sade ett katalanskt par till mig på skämt när vi stod vid staketet intill katedralen i Barcelona tidigt på morgonen och väntade på att få se en skymt av påven Leo XIV. Allra helst komma nära och hälsa på honom – det var vår fromma och orealistiska förhoppning.
Eftersom påven hittills under vistelsen i Spanien stannat upp och tagit barn i sin famn och välsignat dem, insåg vi att detta skulle ha varit ett säkert tillvägagångssätt. Stort säkerhetspådrag rådde vid ärkebiskopsämbetet där påven av allt att döma var inkvarterad. Det var osäkert om han skulle komma ut på själva torget, och vilken av alla bilar han i så fall skulle få åka i.
Till slut kom han ut på balkongen – ungefär som i Rom – och hälsade god morgon och gav folkskaran en välsignelse, innan avfärden till det fängelse han skulle besöka på förmiddagen. Påven varvar flytande spanska med obehindrad katalanska. Hans katalanska uttal håller god standard, enligt mina katalanska medbröder i jesuitkommuniteten här i Barcelona. Påvens språkbegåvning är säkert till hjälp för hans återkommande budskap om enhet och fred mellan olika regioner och grupper i Spanien, ett ämne som även gäller globalt.
Av det jag kunnat följa via TV-sändningar har påvens anförande i kongressen i Madrid gjort starkt intryck. Här lyfter han fram Salamanca-skolan, det vill säga den tradition som på 1500-talet bidrog till en utveckling av filosofi, juridik och teologi. En viktig aspekt var sådant som idag går under namnet folkrätt och internationell rätt. Inte minst dominikanen Francisco de Vitoria, nämnde påven, var en central gestalt för frågan om människans värdighet, det som i dag kallas mänskliga rättigheter och en rättslig ordning för relationen mellan länder.
Sådana frågor har stor relevans i vår tid. Anförandet i kongressen bemöttes med en inte mindre än sju minuter lång stående applåd, där politiker över hela spektrumet från höger till vänster uppenbarligen kände sig tilltalade. Undertexten i påvens budskap handlade sannolikt inte bara om Spanien, utan även om hela Europa respektive Syd- och Nordamerika.
En annan scen som gjorde intryck var vigilian på tisdag kväll den 9 juni i Olympiastadion i Barcelona med cirka 40 000 personer på plats. Tre unga vuxna fick under ceremonin tillfälle att inför påven berätta om sin andliga resa. En ung man berättade om hur han som vuxen funnit den kristna tron och låtit sig döpas, efter att ha kommit in en återvändsgränd med tomhetskänsla – prestation och materialism gav ingen bestående lycka. En ung kvinna berättade om psykisk ohälsa, skam och att det var nära att hon tog sitt liv. Genom sin tro räddades hon. Ytterligare en ung kvinna berättade om våld i hemmet under barndomen och om utmaningen att försöka förlåta sin brutale far. Påven Leo XIV svarade dessa tre unga vuxna på ett sakligt, pastoralt och inkännande sätt. Man märker att han är en dialogens människa, en herde.
Ikväll ska flera av oss i jesuitkommuniteten koncelebrera i den påvliga mässan i basilikan Sagrada Familia. Ett verkligt privilegium.
Fredrik Heiding 2026-06-10
Detta är en opinionstext.