Många medier talar rentav om en ”kyrkosplittring” och den synodala vägen i Tyskland diskuteras även utomlands. Biskop Bertram Meier, ordförande för världskyrkans konferens, pläderar i denna intervju för att ”lätta på trycket” och instämmer inte i uppfattningen att världskyrkans synodala process skulle bromsa den synodala vägen i Tyskland. Dessutom berättar han hur förhållandet till de polska biskoparna utvecklar sig.
Biskop Meier, i oktober påbörjades en världsvid synodal process, som ska avslutas med en biskopssynod i Rom 2023. Inom stift över hela världen pågår därför för närvarande samtal om kyrkans samtid och framtid. Vad kan vi vänta oss av detta?
Meier: Jag hoppas att synodaliteten alltmer ska bli kyrkans livsstil. Då inställer sig frågan, inte i bara i Tyskland: Hur umgås vi med varandra? Lyssnar vi till Guds ord och på varandra, innan vi väljer sida och fattar beslut? Hur står det till med vårt tålamod? Praktiserar vi en kultur av delaktighet? Jag blir ibland överraskad av att folk som vill vara synodala går sin egen egenartade livs- och trosväg …
Hänger den synodala vägen Tyskland ihop med den synodala processen i världskyrkan?
Den ibland framförda uppfattningen att påven skulle ha startat den synodala processen i världskyrkan för att bromsa vår synodala väg i Tyskland, delar jag inte. Jag menar att den synodala process som inletts inom världskyrkan innebär en möjlighet att sätta in de i de olika ländernas och stiftens synodala andliga experiment inom ramen för den universella kyrkan i ett större sammanhang. Den kan fungera som ett ömsesidigt berikande och en relativisering av den egna positionen. Det kan säkert ha en överraskningseffekt på olika håll.
I samband med den synodala vägen får alltid ”världskyrkan” tjäna förevändning för eller emot vissa uppfattningar. Samtidigt talar medierna i länder till och med om en ny kyrkosplittring i Tyskland. Hur ser ni på det? Vad gör ni åt det?
Nu ska vi inte dramatisera! Naturligtvis finns det pådrivande uppfattningar: som några uppfattar som Martin Luthers återkomst inom den synodala vägen, och andra som vill dunka igenom reformer i sporrsträck. Jag pläderar ständigt för att lätta på trycket och lugna ner de svallande känslorna. Inte heller Rom byggdes på en dag. En sak är klar: Det kommer inte att bli enkelt att fortsätta så här. Det behövs en andlig reform. Men den går inte att genomföra med vare sig tvång eller murbräcka. Här pläderar jag för ”ecklesial realism”. Eller för att tala med Heinrich Böll: Livet består av medgivanden och kompromisser. Vi bör inte ta något för givet i en ärlig dialog, men vi får inte heller samtidigt beröva varandra tron.
Har ni redan tagit upp detta utomlands?
Det är ett ständigt samtalsämne med såväl Rom som samtalspartner i andra länder. Men jag försöker då att dämpa och lugna ner det hela. Och förklara och återigen förklara: Det handlar om att problemet inte är så stort som medierna vill göra gällande … Den synodala vägen följer ju två huvudriktningar, som måste stödjas på ett seriöst sätt: reaktionen på övergreppsskandalerna och evangelisationsinitiativet.
Ni ingår också i kontaktgruppen för den polska och tyska biskopskonferensen. När biskop Georg Bätzing nyligen åkte till Polen var det uppenbart att man där inte värderar den synodala vägen på samma sätt som här. Hur är, enligt er uppfattning, förhållandet mellan kyrkan i Tyskland och kyrkan i Polen?
Såvitt jag kan bedöma: avslappnat och välvilligt, i några frågor absolut kontroversiellt. Men det gör inget. I samtalen står för övrigt inte bara den synodala vägen på dagordningen utan även större, mer brännande, frågor, som exempelvis flyktingfrågan, den nya nationalismen, det europeiska huset och mycket annat.
Hur ska detta förhållande vidareutvecklas i framtiden?
Eftersom jag som motsvarighet till biskopen av Gleiwitz, som leder de polska biskoparna i kontaktgruppen, är den tyska ordföranden i denna krets, håller vi nu på att förbereda oss för vårt första möte, som förhoppningsvis kommer att äga rum i Polen i början av året. Det är min förhoppning att vi ska kunna spinna vidare på de mångåriga riktlinjerna för försoningen mellan Polen och Tyskland mot frågor som vi som grannländer med olika historia ställer oss i dag och i morgon.
En fråga som är i högsta grad levande i både Polen och Tyskland är vilken roll som den katolska kyrkan kommer att respektive vill spela i det moderna samhället. Vad innebär sekularitet för oss? Hur kan vi på ett verkningsfullt sätt positionera oss i skyddet av det mänskliga livet? Det handlar här inte bara om läromässiga ställningstaganden utan även om den kyrkliga uppfattningens praktiska relevans. Påven Johannes Paulus II, i vars närhet jag fick arbeta under sju år, är här en pådrivare och inspiratör för mig.
Detta är en översättning av en intervju publicerad på weltkirche.de och kan läsas i original här.