För en tid sedan fick Stockholms stifts domkapitel, Svenska kyrkan, ta ställning till en undran som stiftsadjunkt Anna Karin Hammar uttryckt brevledes angående prästen Annika Borgs deltagande i debatten om judiska pojkars omskärelse. Utslaget från domkapitlet presenterades i Kyrkans tidning för en dryg vecka sedan. Ingen åtgärd ska vidtas mot Annika Borg, med motiveringen att yttrandefriheten alltid måste värnas. Yttrandefriheten framställs som ett centralt, upphöjt och absolut värde. Två reservationer förekommer dock i domkapitlets bedömning. Den ena är att om andra religiösa traditioner kritiseras så ska denna kritik präglas av kunskap och respekt samt förståelse för religiös kontext. Den andra är att samtalsklimatet, ofta i sociala medier, inom Svenska kyrkan helst ska kännetecknas av ett civiliserat (mitt ordval) tonläge och tilltal.
I en kommentar i Svenska Dagbladet menar Susanne Wigorts Yngvesson, lektor i etik vid Teologiska högskolan i Stockholm, att domkapitlet och Kyrkans tidning tillsammans i detta och andra nyligen uppmärksammade fall i praktiken ”skyddar dem som flörtar med främlingsfientlighet”.
Allt detta kan tyckas vara Svenska kyrkans interna angelägenheter, samt något som främst berör den judiska församlingen. Från judiskt håll har det också kommit initierade kommentarer, framför allt i Svenska Dagbladet (12 och 16 januari), inte minst här. Eftersom saken berör en religiös minoritet och handlar om religionens roll i samhället, kan en opretentiös och ingalunda utförlig reflektion från katolskt håll ändå vara på sin plats.
När yttrandefriheten sätts på piedestal styrs hela analysen utifrån detta upphöjda värde. Andra värden såsom värnandet av religiösa traditioner, skydd av minoriteter, mångfald, religionsfrihet, tolerans, särpräglad barnuppfostran etcetera hamnar genast i underläge. I bästa fall kan dessa värden inordnas i en intressekonflikt mellan det gemensamma samhället och religiösa gruppers värderingar. I sämsta fall uppmärksammas inte ens att det finns andra värden än ”barnets bästa” (förstått som frihet från religion) och rätten att torgföra sin åsikt. Jo, också jag ser att vi är på väg in i en självmotsägelse, givetvis använder även detta inlägg ord och tar yttrandefriheten i anspråk. Försvaret lyder att mitt budskap inte är att begränsa yttrandefriheten utan att lokalisera den bland andra värden. Kravet att få uttala sig kan med fördel lyftas ner från piedestalen och läggas på det bord där exempelvis mångfald befinner sig.
Fredrik Heiding