Aggiornamento och ressourcement – Andra Vatikankonciliet i backspegeln

av GÖSTA HALLONSTEN

Andra Vatikankonciliets betydelse för den katolska kyrkans öppning mot den moderna världen kan inte överskattas. Men här börjar också problemen, och tolkningarna går isär. Öppningen mot världen har skett genom en återgång till källorna, till den stora traditionen. Artikeln bygger på en professorsföreläsning vid Newmaninstitutet.

 

I höstas för femtio år sedan öppnades Andra Vatikankonciliet. Denna epokgörande händelse påverkar i hög grad den katolska kyrkan än i dag. Hur man ser på konciliet, dess syfte och efterverkningar är dock en fråga där andarna delar sig. Skall man karaktärisera Andra Vatikankonciliet får man därför vara försiktig med orden. Tolkningarna skiljer sig. Men att det finns ett före och ett efter konciliet kan knappast ifrågasättas.

Om man som jag har upplevt 1950-talet är det inte svårt att se detta före och efter i ett tidshistoriskt perspektiv. Konciliets öppnande sammanföll med Kubakrisens höst. Vi befann oss mitt i det kalla kriget och samtidigt i den obrutna västerländska framstegsoptimismens tidevarv. Konciliet avslutades 1965 och redan då fanns förebuden om revolutionsåret 1968.

Koncilieåren var i många avseenden en övergångstid. Å ena sidan ägde konciliet rum inom ramen för den framstegsoptimistiska, modernistiska efterkrigsperioden. Även den katolska kyrkan hade under denna period på många sätt konsoliderat sin ställning. Man glömmer lätt i dag att efterkrigstiden var ett slags revitalisering och konsolidering av kristendomens ställning i samhället, i varje fall på kontinenten. Samtidigt var tecknen på förändring redan tydliga sedan länge, och många katoliker var trötta på att leva i den antimoderna fästning som kyrkan då utgjorde. Den andra sidan av saken är förstås den turbulens som uppstod åren efter konciliet i studentrevoltens spår. För min generation är det svårt att skilja konciliet från de förväntningar som väcktes. För många har besvikelsen över utvecklingen omöjliggjort en sansad bedömning av vad ett koncilium är och av dess möjliga plats i historien.

Frågan är då vad vi kan säga i dag om Andra Vatikankonciliet. Josef Wohlmuth, pensionerad katolsk teologiprofessor från Bonn, berättade för mig nyligen om ett samtal han haft som ung professor kring 1970 med Hubert Jedin. Jedin har skrivit standardverket om konciliet i Trient i fem volymer och var en kännare av konciliernas historia. Apropå det nyligen avslutade konciliet anmärkte Jedin att om femtio år kanske vi einigermassen – åtminstone i någon mån – kan se i vilken riktning konciliet skall tolkas, eller vad dess bestående insats var. Detta är en hälsosam varning mot en alltför stor optimism när det gäller vår möjlighet att förstå och att tolka en relativt samtida händelse som Andra Vatikankonciliet.

Den debatt eller kontrovers som pågår inom katolsk teologi om konciliets tolkning har sedan några år tillbaka präglats av påven Benedictus XVI:s jultal till kurian den 22 december 2005. Han tar där upp frågan om hur konciliets dokument skall tolkas, och han skiljer på två olika former av konciliehermeneutik. Den ena kallar han ”brottets och diskontinuitetens hermeneutik” och den andra ”reformens hermeneutik”.

”Brottets och diskontinuitetens hermeneutik” utgår från de förändringar i kyrkan som konciliet innebar. Man fokuserar det nya i vad konciliet säger, men också det faktum att många dokument är kompromisser. Eftersom motsättningen mellan konservativa och progressiva konciliefäder resulterat i texter som innehåller motsägelser måste man, menar denna linje, tolka dokumenten i enlighet med ”konciliets anda”. Detta med konciliets ”anda” är ett ganska diffust begrepp. Det har dock en viss grund i påven Johannes XXIII:s olika tal före konciliet och vid dess öppnande. Påven ville att konciliet skulle bli en andlig händelse. Han betonade den helige Andes ledning och förväntade sig en förnyelse av kyrkan och rentav en ”ny pingst”. Påven ville också att det skulle vara ett ”pastoralt” koncilium, och att kyrkan skulle ”uppdateras”, det som han kallade aggiornamento. Tveklöst är också att det fanns en stämning av uppbrott och stor förväntan särskilt i början av konciliet. Men slutet av konciliet och tiden därefter innebar en kris där vägarna skildes mellan dem som ursprungligen delat samma förväntan. Den första efterkonciliära perioden radikaliserade talet om ”konciliets anda” och det fick i stor utsträckning innebörden av krav på fortsatta reformer och upplösning av koncilietexternas motsägelser till förmån för den mera ”progressiva” linjen. ”Konciliets anda” åberopas både av kunniga och mind­re kunniga uttolkare. Den italienske historikern Giuseppe Alberigo har redigerat det som hittills är den utförligaste och bäst dokumenterade historien om Andra Vatikankonciliet, och i den åberopas ”konciliets anda” som tolkningsnyckel.

Som kontrast till denna linje ställer dock Benedictus XVI fram ”reformens hermeneutik”. Här är det kontinuiteten mellan Andra Vatikankonciliet och tidigare koncilier och lärouttalanden som betonas. Detta utesluter inte reella förändringar, till exempel ifråga om religionsfriheten och inställningen till andra religioner. Men de tolkas ändå i ett kontinuitetsperspektiv. I denna hermeneutik är det mera konciliets texter som står i centrum än konciliet som händelse eller dess anda.

Man kan karaktärisera denna reformens hermeneutik med det franska ordet ressourcement. Det betyder då närmast att man går tillbaka till källorna och öser ur dem. Reformens hermeneutik vill därför anknyta till traditionen även när det är fråga om uppenbara förändringar. Förnyelsen sker genom en återgång och anknytning till den stora traditionen. Ressourcement var slagordet för den så kallade nouvelle théologie, representerad av franska teologer som Henri de Lubac, Yves Congar och Marie-Dominique Chenu. Det är ganska ironiskt att denna rörelse tillbaka till källorna och den äldre traditionen fick öknamnet ”den nya teologin”. I förhållande till den gällande ny-skolastiska handboksteologin som dominerade före konciliet kunde den uppfattas som ny. Men den representerade i själva verket mera av traditionen än de så kallade konservativa gjorde.

Brottets och reformens hermeneutik

Detta visar hur svårt det kan vara att tolka historiska skeenden som endast ligger drygt 50 år tillbaka i tiden. Saker och ting kan förändras snabbt. Efter konciliet har de två orden aggiornamento och ressourcement blivit slagord för två olika hållningar, i stort sett motsvarande uppdelningen i ”brottets” och ”reformens hermeneutik”. Men så var det inte när konciliet började. De ledande koncilieteologerna var alla inspirerade av ressourcement – förutom fransmännen kan nämnas Karl Rahner, Joseph Ratzinger, Hans Küng och Edward Schillebeeckx. Samtidigt var de alla för Johannes XXIII:s tal om aggiornamento. De var helt enkelt för aggiornamento genom ressourcement. Alla dessa teologer delade de stora förväntningarna om vad konciliet skulle innebära. Så sent som den 14 februari i år sade Benedictus XVI i sin tillbakablick på konciliet inför Roms präster: ”Det var en otrolig förväntan – vi hoppades att allt skulle förnyas, att en ny pingst skulle komma, en ny era för kyrkan.” Vad gäller Johannes XXIII var han väl bekant med den franska så kallade nya teologin och tänkte sig också säkert aggiornamento genom ressourcement. Men en granskning av Johannes XXIII:s tal och texter om konciliet ger ingen vidare ledning om hur han närmare tänkte sig detta. Det är dock helt klart, att den viktiga grupp koncilieteologer som jag nämnde, vid konci­liets början i mycket var eniga om förnyelsen. Och ändå var det redan under konciliet tydligt att de skulle gå skilda vägar, något som kanske framför allt visade sig i diskussionen kring Gaudium et spes, pastoralkonstitutionen om kyrkan i världen av i dag. Men det är faktiskt först i backspegeln som man kan se att aggiornamento och ressourcement så lätt kunde bli slagord för skilda uppfattningar om konciliets syfte och tolkning.

I rubriken för denna föreläsning har jag valt att sätta ett ”och” mellan aggiornamento och ressourcement. Det gör enligt min mening störst rättvisa åt Andra Vatikankonciliet. Låt mig ge några korta synpunkter på hur man kan tolka konciliet som en förnyelse med inspiration i traditionen.

Först vill jag då varna för att tolka den förändring och förnyelse som konciliet innebar i termer av en plötslig förändring. Det är visserligen allmänt omvittnat att alla togs av överraskning när Johannes XXIII förkunnade att han tänkte sammankalla ett koncilium. Men vi blev också överraskade när muren föll 1989, för att inte tala om i februari 2013 när Benedictus XVI annonserade sin avgång. Alla tre händelserna är i själva verket väl förberedda. De flesta av oss kan inte tyda tecknen förrän efteråt, men de fanns där likväl. Vad gäller Andra Vatikankonciliet bör man påminna om att Första Vatikankonciliet på grund av det fransk-tyska kriget 1870 avbröts i förväg. Proklamationen av påvens primat och ofelbarhet skulle ha kompletterats med ett dekret om kyrkan. Andra Vatikankonciliet fick ta sig an uppgiften. Det fanns också i kurian på 30- och 40-talen förberedelser för ett nytt koncilium, låt vara att det då inte var fråga om aggiornamento, utan om komplettering och bekräftelse av Vaticanum I. Viktigare är dock att se Andra Vatikankonciliet i ljuset av 1800- och 1900-talens kyrko- och teologihistoria. Som redan nämnts var den franska nouvelle théo­logie och tanken på ressourcement en oerhört viktig vägberedare. Vi kan vidare tänka på den liturgiska rörelsen och bibelrörelsen. Trots att kyrkan fram till konciliet sade nej till ekumenik hade också viktiga och avgörande kontakter tagits mellan katolska teologer och teologer från andra kyrkor. När Johannes XXIII inrättade enhetssekretariatet fanns det något att bygga på.

Andra Vatikankonciliet i ett längre perspektiv

Vad gäller teologin är det välkänt att Leo XIII 1879 upphöjde Thomas av Aquinos filosofi och teologi till norm för kyrklig undervisning. Det var en antimodern thomism riktad mot Kants kritik av metafysiken och med en stark betoning av förnuftets förmåga att nå säker kunskap om Guds existens och det övernaturliga. Filosofin och teologin blev ett väl definierat lärosystem med föga utrymme för historisk utveckling. Den historisk-kritiska bibeltolkningen avvisades. Under den så kallade moderniststriden under Pius X i början av 1900-talet inskärptes ytterligare det förpliktande i detta system gentemot alla avvikelser. Från 1917 och fram till 1967 måste alla präster, biskopar och teologiprofessorer avlägga den så kallade antimodernist-eden. Men tecknen på förnyelse fanns samtidigt. När katolska teologer läste Thomas upptäckte de skillnaden mellan nythomismens Thomas och den historiske Thomas. Här börjar la nouvelle théologie. En i dag föga känd teolog som Henri Rousselot påbörjade liksom filosofen Joseph Maréchal mitt under antimoderniststriden vägen till förnyelsen. Ett annat namn som bör nämnas här är filosofen Maurice Blondel som också verkade vid förra sekelskiftet. Det är beklagligt att dessa saker är så föga kända här i landet. Det leder tyvärr ofta till en teckning i svart och vitt när det gäller Andra Vatikankonciliet och dess förhistoria. Det kan också nämnas i detta sammanhang att de dokument som nu är tillgängliga från antimodernismkrisen visar på ett starkt motstånd inom kurian mot Pius X:s aktivistiska antimodernism. Verkligheten är aldrig så entydig som schablonerna vill framställa den.

Till konciliets förhistoria hör förvisso också John Henry Newman. Man kan väl lugnt säga att han fick vänta till Andra Vatikankonciliet innan hans idéer slog igenom. Det gäller också den katolska Tübingenskolan under första hälften av 1800-talet, med Johann Sebastian Drey och Johann Adam Möh­ler. Deras teologi var inspirerad av romantiken och visade ett sinne för historisk utveckling som är parallell med Newmans. Det är ganska märkligt att detta så snart kom att avlösas av den kyrkligt föreskrivna nythomismen med dess statiska inställning till både filosofi och teologi. Men som föregripande av mycket som skulle slå igenom i katolsk teologi i och med Andra Vatikankonciliet var Tübingenskolan tillsammans med Newman av stor betydelse.

Vad jag just pekat på vill understryka att man bör se Andra Vatikankonciliet i ett längre perspektiv. Den franska mentalitetsforskningen betonar att mentaliteterna förändras långsamt, la longue durée. Detta är i hög grad tillämpligt på katolsk kyrko- och teologihistoria. Förändringarna är inte alls så plötsliga som det kan verka. Förändring tar tid, och måste få ta tid. Och det som är högsta sanning för dagen kan vara av gans­ka kort varaktighet – antingen det nu är nyskolastikens stelbenthet eller en progressiv tolkning av ”konciliets anda”.

En andra synpunkt är att Benedictus XVI nog ändå i huvudsak har rätt i att det är konciliets texter som skall tolkas. Visserligen hade Andra Vatikankonciliet en särprägel jämfört med tidigare koncilier. Det var ett ”pastoralt” koncilium. Inga fördömanden gjordes. Mängden texter från konciliet och deras ibland disparata karaktär gör det jämförelsevis svårt att tolka. Vid texttolkning gäller ju också grundregeln att man skall läsa texten i dess ursprungliga sammanhang. Man måste därför beakta texternas förhistoria och debatterna under konciliet. Det är en mäktig uppgift. Allt finns dokumenterat, även förberedelsematerialet. Till detta kommer också alla dagböcker och minnen som nu publicerats av viktiga konciliefäder och teologer. Det är med andra ord en hel vetenskap.

Men tolkningen av en text kan aldrig inskränkas till den historiska utforskningen av tillkomstsituationen. Detta gäller i synnerhet bibeltexter och texter ur kyrkans tradition, särskilt de som har en förpliktande ställning för kyrkans lära och liv. Andra Vatikankonciliets texter är, liksom alla andra förpliktande koncilietexter, en del av kyrkans levande tradition. När man i koncilie­texterna kan konstatera motsägelser som går tillbaka på olika uppfattningar, måste man ändå gå in för att tolka texten som en helhet. Ett koncilium är inte en politisk församling som sluter en pragmatisk kompromiss. Det är ett organ för den levande kyrkan, under den helige Andes ledning. Och självfallet måste Andra Vatikankonciliets texter tolkas tillsammans med texterna från föregående koncilier. Man kan rentav säga att det är väldigt bra att koncilietexter inte alltid är så entydiga, att de inte alltid löst motsättningarna. Det öppnar för möjligheter. Detta skulle kunna exemplifieras med konciliet i Trient, där olika teologiska skolor stod mot varandra. Kompromisserna omöjliggör att skolbildningar får överhanden – vare sig de nu går i den ena eller andra riktningen.

Sedan kompromissen är sluten är det vår uppgift att tolka koncilietexterna som de föreligger. Det är en process där konsensusbildningen i kyrkan hela tiden pågår. Det kan vara bra, så här i efterdyningarna av ett nytt påveval, att understryka den roll som konsensus spelar i kyrkan. Det som gör att utomstående, särskilt journalister, så ofta har svårt att förstå den katolska kyrkan är just detta: man förstår inte den roll konsensusbildningen spelar, och allra minst då vilket tidsperspektiv man måste anlägga.

Kyrkans förhållande till moderniteten

Låt mig som en tredje och sista sak ta upp vad jag tror var det avgörande problemet under konciliet och som fortfarande är det avgörande problemet i tolkningen av konciliet och som varit kyrkans problem allt sedan upplysningen. Det handlar om moderniteten. Hur skall kyrkan och teologin ställa sig till moderniteten? Kan den katolska kyrkan existera på moderna villkor? Kan teologin integrera ett modernt synsätt vad gäller filosofi och historia?

Kanske väcker frågorna förvåning. Saken är väl klar. Andra Vatikankonciliet öppnade kyrkan mot världen och accepterade mycket som man tidigare avvisat som modernt avfall, till exempel religionsfriheten. I Joseph Ratzingers rapportbok från den tredje koncilieperioden ägnas ett särskilt avsnitt åt dekretet om religionsfriheten. Denna debatt kommer man i framtiden, skriver Ratzinger 1965, att anse som en av de viktigaste händelserna under konciliet. Debatten i Peterskyrkan, skriver han, var ”slutet på medeltiden, ja på den konstantinska eran. Ingenting har skadat kyrkan så mycket under de senaste hundrafemtio åren som det envisa fasthållandet vid föråldrade statskyrkliga former. Försöket att genom statlig protektion skydda den av den moderna vetenskapen hotade tron har urholkat tron inifrån och många gånger hindrat dess nödvändiga pånyttfödelse.” Erkännandet av religionsfriheten och det nya förhållandet till judendom, islam och andra religioner hör till de viktigaste inslagen i konciliets aggiornamento. Det är ingen tillfällighet att avvisandet av denna förnyelse är en huvudsak för traditionalisterna. I det nämnda jultalet till kurian återkommer Benedictus till dessa ting. Här säger han: ”Andra Vatikankonciliet har på ett nytt sätt definierat förhållandet mellan kyrkans tro och vissa av det moderna tänkandets grundelement. Därigenom har man på nytt tänkt över och korrigerat vissa i det förflutna fällda avgöranden. Men trots denna skenbara diskontinuitet har kyrkan bevarat sin sanna natur och identitet.” Detta kan tyckas vara att skyla över verkliga förändringar eller att använda det katolska tricket att framställa nyheter som något vi i själva verket alltid lärt och trott. Men detta trick är egentligen inget trick utan en hermeneutisk grundregel som vilar på en grundläggande tilltro till att Anden leder kyrkan i hennes förblivande trohet mot den apostoliska tron. Vad gäller religionsfriheten är det viktigt att påpeka att Dignitatis humanae inte argumenterar utifrån en allmän toleranstanke, eller utifrån antagandet att vi inte kan få kunskap om den metafysiska verkligheten, varför alla tillnärmningssätt skulle vara likvärdiga. I stället talar man om människans förpliktelse att i frihet söka och finna sanningen. Vidare förankrar man samvetsfriheten i tanken på tron som en frivillig handling, vilket i själva verket förefaller ha ett starkare stöd i traditionen än enhetskulturens och statskyrklighetens kollektivanslutning till kyrkan.

I jultalet säger Benedictus vidare: ”Om någon hade väntat sig att det grundläggande ’Ja’ som konciliet sade till moderniteten skulle upplösa alla spänningar och att öppningen mot världen skulle resultera i ren harmoni, då har han underskattat modernitetens inre spänningar och motsägelser, men också den mänskliga naturens svaghet…” Här slår Benedictus an ett av sina favoritteman och säger senare i talet: ”Konciliets närmande till moderniteten, det som med en otillräcklig beteckning kallas öppningen mot världen, rör i grunden det aldrig upphörande problemet tro och förnuft.” Joseph Ratzinger/Benedictus XVI har i en lång rad skrifter och uttalanden pekat på den förblivande spänningen mellan det moderna tänkandet, upplysningsförnuftet och kyrkans tro och tradition. Det är en spänning som inte utan vidare kan upplösas utan som måste göras fruktbar. Medan man kan hålla med den förre påven om att den hermeneutik som bör gälla för tolkningen av Andra Vatikankonciliets texter skall vara en reformens och kontinuitetens hermeneutik, måste man dock komplettera detta med att också ta upp den konstruktiva spänningen mellan moderniteten och traditionen, mellan det moderna förnuftet och tron.

Aggiornamento och ressourcement eller om man så vill aggiornamento genom ressourcement är enligt min mening vad Andra Vatikankonciliet handlade om. Det måste också vara vägledande för den fortsatta tolkningen. Konciliets betydelse för kyrkans öppning mot den moderna världen kan inte överskattas. Men här börjar också problemen och tolkningarna gå isär. Moderniteten är en förblivande utmaning, samtidigt som själva moderniteten måste utmanas. Men öppningen mot världen har skett genom en återgång till källorna, till den stora traditionen, bortom den antimodernistiska periodens låsningar. Det är därför viktigt att se Andra Vatikankonciliet som en del av traditionen, och som en fortsättning av traditionen. Det långa perspektivet är viktigt, och kunskapen om både den närmaste förhistorien och den längre traditionen är av avgörande betydelse för att förstå konciliets texter. Till sist måste det dock sägas att 50 år är en ganska kort tid i kyrkans historia. Kanske vi einigermassen – på något sätt – nu kan urskilja vilken riktning receptionen av Andra Vatikankonciliet kommer att ta. Men det är ingalunda säkert.