Den synodala vägen

av KJELL BLÜCKERT

 

Påven Franciskus påpekade vid 50-årsjubileet av biskopssynodens införande efter Andra Vatikankonciliet att det är ”synodalitetens väg som Gud förväntar sig av kyrkan i det tredje årtusendet”. Ja, när ett dokument enhälligt antagits av en biskopssynod och erkänts av påven ska det numera betraktas som en del av påvens ordinarie läroämbete. Den nuvarande påven lyfter gärna fram sig själv som en av biskoparna, som en bland de döpta, men med uppdraget att som biskop av Rom stå vid rodret för den universella kyrkan (jfr Anders Piltz artikel i Signum 8/2019). Den nu aktuella Amazonassynoden och påvens apostoliska uppmaning med anledning av denna presenteras i detta nummer av Signum och om den nyligen timade familjesynoden har vi tidigare rapporterat.

Den katolska kyrkan fortsätter även att söka vägar för lekfolkets ökade delaktighet i kyrkans processer. Ett av de mest omfattande initiativen i detta sökande är ”den synodala vägen” (Der Synodale Weg) som den katolska kyrkan i Tyskland nu satt igång. Det är ett tvåårsprojekt som i månadsskiftet januari/februari hade sitt första stormöte i Frankfurt am Main. Detta projekt har av Reinhard Marx, kardinalärkebiskop av München/Freising, kallats för ”ett andligt experiment” och har inga tidigare förlagor. Det är ett samarbete mellan den tyska bis­kopskonferensen och lekmannaorganisationen Centralkommittén för de tyska katolikerna.

Vilka ärenden står då på agendan? Med ett ord skulle man kunna säga: nyevangelisering. I en mening: att återupprätta förtroendet för kyrkan efter övergrepps- och missbruksskandalerna och att finna vägen fram i en ny tid. Man har sammanfattat de frågor som ska bearbetas i denna process i fyra teman: 1) Makt och maktfördelning i kyrkan – gemensam delaktighet i sändningsuppdraget. 2) Liv i lyckade relationer – kärlek i sexualitet och partnerskap. 3) Prästens liv i dag. 4) Kvinnor i tjänster och ämbeten i kyrkan.

Varför då inte hålla en biskopssynod? Bakom alla överväganden om tidsramar och formalia ligger frågan om problemformuleringsprivilegiet och lekfolkets delaktighet. Kyrkan i Tyskland vill själv bestämma sin egen agenda och söka efter nya former för en utökad delaktighet för lekfolket och inte begränsas av direktiv från Rom. Biskop Franz-Josef Bode av Osnabrück betecknade den synodala vägen som en ”framtidsverkstad” och vill betona att det är mer än ett pastoralt experiment; det är ett tillvaratagande av alla de erfarenheter som finns i hela kyrkan.

Man har valt 230 delegater (biskopar, präster, diakoner, lekfolk) och försökt att få en inkluderande representation. Hälften av lekfolket är kvinnor, men ungdomarna menar sig vara underrepresenterade. För att vikta rösterna beslöt man efter långa diskussioner att ett bindande beslut endast kan fattas om en enkel majoritet av kvinnorna är för, två tredjedelar av biskoparna och två tredjedelar av hela församlingen.

Frågor om delaktighet spelade en stor roll vid det första mötet. Därför blev procedurfrågorna viktiga. Deltagarna var placerade i alfabetisk ordning efter efternamn och inte uppdelade i kategorier. Det fanns inga gräddfiler till talarlistan. Karin Kortmann, vice ordförande i Centralkommittén för de tyska katolikerna, betonade värdet av att skapa ett ”hierarkifritt rum”, i vilket nya former för dialog kunde skapa ett förtroendefullt diskussionsklimat. På presskonferensen efter mötets slut betonade hon att detta kunde skapa irritation och en viss förvirring till att börja med, men att detta är hälsosamt. Hon betonade vidare vikten av att delegaterna inte endast ser sitt deltagande i den synodala processen som ett individuellt utan som ett representativt uppdrag och att denna process inte bara är ”en tysk väg utan en väg för hela kyrkan”.

Påven har med anledning av detta initiativ skrivit ett både uppmuntrande och förmanande brev till ”den pilgrimsvandrande kyrkan i Tyskland”. Med tanke på alla de brännande frågor som kommer att diskuteras skulle man kunna citera den svenske statsmannen Tage Erlander, när han på 1960-talet myntade uttrycket ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Förväntningarna på stora reformer som skulle beröra den katolska kyrkan även utanför Tyskland lär komma på skam, och inte bara biskopar utan också lekfolk varnar för att en del brännande kyrkopolitiska frågor måste behandlas på världskyrkans nivå. I många formuleringar i dokument och uttalanden från den synodala vägen ser man en spänning mellan betoningen av att man är en del av hela den katolska kyrkan och samtidigt en radikal spjutspets mot framtiden. Biskop Bode, som vid presskonferensen framstod som en medelvägens man, sammanfattade de hittills fattade besluten som ”den förnuftiga mittenvägen”. De beslut som den synodala vägen fattar kommer enligt dess stadgar att vinna laga kraft om och när respektive stifts biskop så beslutar.

Rainer Maria Woelki, kardinalärkebiskop av Köln, riktade efter första mötet skarp kritik mot de vid mötet beslutade procedurerna för det fortsatta arbetet. Han menade att här hade ”nästintill ett protestantiskt kyrkomöte” implementerats, när hierarkin förlorat sin funktion. Biskop Bode bemötte denna kritik vid presskonferensen och hänvisade till påvens tal inför familjesynoden, där denne inskärpte att allt måste upp på bordet, även om det kan verka tveksamt och heterodoxt. Sedan är besluten i kyrkan en helt annan sak; för dessa finns kyrkorättsligt reglerade ordningar. Kardinal Marx noterade inte utan viss irritation att ordet protestantisk inte bör användas som ett skällsord.

Eftersom den synodala vägen är kyrkorättsligt omstridd ”måste vi vara teologiskt starka”, underströk teologen Thomas Söding i debatten. Han efterlyste en tydlig färdplan. Det återstå att se om den kommer. Fortlöpande kan man följa Der Synodale Weg på dess webbplats www.synodalerweg.de. Där finns fyllig information, även på engelska och italienska.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.

Ur Signum nr 2/2020.