Försoning kräver att man gör sig sårbar igen

av FREDRIK HEIDING

– Hellre minnas mer än att glömma helt.

Mänskligheten gör hela tiden beundransvärda tekniska framsteg men frågan är om vi utvecklas i samma takt när det gäller konflikthantering. Att försonas är en svår konst. Behovet av förlåtelse är ständigt aktuellt såväl i privatlivet som på samhällsplanet, men förmågan att försonas är fortfarande begränsad. En utvecklad förmåga att minnas kan vara en nyckel i försoningsprocesser. Nedanstående mycket olika exempel på konflikter har det gemensamt att det är påfallande hur oerhört lång tid det kan ta för sår att läka.

Relationer i den lilla världen blir lätt ansträngda. De flesta har nog erfarenhet av att den egna släkten kännetecknas av spänningar och i vissa fall av olösliga konflikter. Stämningen i familjen är inte alltid lika idyllisk som man skulle önska, vilket tycks vara ett uråldrigt fenomen. Berättelsen i Första Moseboken om Josef och hans bröder vittnar liksom flera andra gammaltestamentliga texter om avund, maktbegär och missunnsamhet syskon emellan. Det är inte heller ovanligt att äktenskapen knakar i fogarna. Enligt färsk statistik var antalet ansökningar om skilsmässor i Sverige under juli 2020 18 procent högre än genomsnittet de senaste fem åren. I några andra länder var motsvarande ökning 30 procent. En tolkning är att slitningar i äktenskapen beror på coronapandemins ändrade levnadsbetingelser och att paren inte lyckats nå försoning.

I den stora världen uppstår också störningar på olika nivåer. Det rapporteras om gängbråk i olika delar av landet och att dessa gäng har utvecklat en egen rättskipning i ett parallellsamhälle. I en artikel av journalisten John Palm i Svenska Dagbladet (23/9) framgår det att de kriminella släktnätverken gör upp sinsemellan och löser konflikter oberoende av polisen.

Låt oss vidga problematiken ytterligare och nämna förhållandet mellan svarta och vita. I Sydafrika bildades som bekant efter avskaffandet av apartheid en sannings- och försoningskommission under ledning av ärkebiskop Desmond Tutu med syfte att låta offer komma till tals och att ställa förövare – eller själva systemet – till svars. Medborgarrättsrörelsen i USA på 1960-talet ville få ett slut på orättvisor och krävde bättre villkor för svarta. Utöver negativa minnen strävar man i en balanserad bearbetning av det förflutna också efter att lyfta fram goda exempel. Positiva minnen hålls vid liv genom det årliga evenemanget Black History Month, vars initiativ går tillbaka till början av 1970-talet och som syftar till att för­eviga framstående färgade personers insatser. Detta evenemang ska inte förväxlas med Black Lives Matter som är en rörelse av senare datum och som främst protesterar mot polisvåld mot svarta.

Försoning är inte lätt, i vissa fall är det kanske helt omöjligt. Även om parterna inser att de borde försonas kanske de varken kan eller vill. Människornas hjärtan kan ha förhärdats, såren vara djupa, och frågan om skuld och skam kan vara extremt komplicerad att reda ut. Försoning kräver att man gör sig sårbar – igen.

Finns det en väg framåt? Om skadan inte är särskilt stor kan parterna enas om att ”vi glömmer det här”. Men om såret är djupt så går det faktiskt inte att glömma, och det kan vara moraliskt påbjudet att minnas. En strategi i försoningsprocesser kan då vara att försöka minnas mer än gamla oförrätter, att så att säga expandera minneskapaciteten. Åtminstone några goda aspekter i relationen kan man kanske gräva fram ur minnet. Uppdraget att försöka minnas mer än enbart oförrätterna vilar nog mest på den eller dem som har drabbats, för att sedan kunna förlåta. Men förövaren får inte heller förtränga utan har i uppdrag att smärtsamt minnas, inse, erkänna och ångra att han eller hon har handlat felaktigt.

Det spanska verbet för ”att minnas” är inspirerande på denna punkt. Det heter recordar med det latinska ordet för hjärta, cor, i mitten av verbet. Att minnas innebär således att begrunda något på nytt i sitt hjärta. Ett besläktat spanskt verb, acordarse, har intressant nog både betydelsen ”bli ense” och ”komma ihåg”. För att vara i stånd att be om förlåtelse måste individen – eller om det nu är en hel gemenskap – rannsaka sitt samvete och minnas, begrunda, det förflutna i sitt hjärta. De som drabbats behöver på motsvarande sätt recordar för att kunna förlåta. Man måste här dock inse att det kan vara smärtsamt att gå in i processen.

När enskilda individer, gemenskaper eller institutioner siktar på försoning kan man säga att de knyter an till varandra och binds ihop på ett nytt sätt. En fri tolkning av det engelska verbet för ”att minnas”, to remember, är värd att pröva. Man kan leka med tanken att re-member betyder ”att förnya sitt medlemskap”, att lemmarna i den gemensamma kroppen fogas samman på nytt.

Det goda budskapet är att strävan efter mer harmoniska relationer kan vara mödan värd. En väg till möjlig försoning såväl i den lilla som i den stora världen är att ställa upp realistiska mål. Det latinska verbet reconciliare kan översättas med att återställa något, ett vänskaps- eller annat förhållande. Det handlar om att återförena, återskapa samhörighet, återetablera balans, att gottgöra. En realistisk målsättning kan innefatta förhoppningen att relationerna ska bli aningen bättre, att ökad grad av harmoni kan uppnås. Det skulle i så fall handla om att återställa en ordning som parterna kan leva med.

Finns det ett kristet bidrag till försoningens problem? Ja, för det första betonar den kristna traditionen människans frihet. Att försonas är åtminstone delvis något som man fritt väljer och bestämmer sig för att satsa på. Vid utebliven försoning förblir de inblandade däremot fastlåsta, endera parten eller bägge håller oresonligt fast vid gamla problem. Den som ältar oförrätter lever som i ett fängelse. Jesu uppmaning att vara beredd att förlåta en medmänniska så många som 77 gånger kan tolkas i ljuset av värdet av att bevara friheten (Matt 18:22).

För det andra betraktas försoning som en potentiell frigörelseprocess, som åstadkoms tack vare ett gudomligt skeende. En högre makt ser till att harmonin återupprättas när mänsklig förmåga kommit till en gräns. Försoning med Gud kan handla om att vara tacksam för Guds gåvor som man erinrar sig, i stället för att glömma bort Gud, vilket det också finns flera berättelser om i Bibeln. Om detta skriver den nyligen installerade biskopen i Trondheims katolska stift, Erik Varden, vars bok Allt som är värt att minnas recenseras i detta nummer av Signum.

Bikten, som också kallas försoningens sakrament, visar att vissa skador inte kan helas i offentligheten utan de måste tas om hand i enrum under tystnadsplikt. Var i samhället i stort finns andra lämpliga mötes­platser, kommunikationskanaler, för försoning i vår tid?

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.

Ur Signum nr 7/2020.