Påven mitt i traditionen

do922 amoris laetitia_370_296_160407012856av THOMAS IDERGARD
Påven Franciskus apostoliska uppmaning om familjen, Amoris laetitia (öppna/ladda ner den engelska versionen här), som presenterades i fredags har rönt uppmärksamhet både inom och utanför den katolska kyrkan. Dokumentet kan egentligen sägas ha två delar. Den första rekapitulerar utförligt den katolska läran om familj, äktenskap och sexualitet så som den utgår ur Bibeln och den kyrkliga traditionen. Påven framhåller det oupplösliga äktenskapet mellan man och kvinna som en kärlekens sanna kallelse, en övertygelse som ofta går stick i stäv med olika gängse föreställningar i dag.

Den andra delen utgörs av påvens resonemang kring det som varit i fokus för de senaste årens diskussioner inom kyrkan i anslutning till de så kallade biskopssynoderna. Nämligen de situationer där människor inte lyckas integrera alla dimensioner av Guds vilja i sina liv. Här gör Franciskus två saker. Dels framhåller han kyrkans uppgift att stegvis, tålmodigt och kärleksfullt (”gradualitetens lag”) vägleda människor mot äktenskapets fullhet. Dels använder han kyrkans klassiska distinktion mellan en moralisk handlings objektiva status (det vill säga vad den konkret uttrycker) och vilket ansvar den handlande personen har haft i att begå den.

Frågan rör framför allt katoliker som är frånskilda och borgerligt omgifta, utan kyrklig annullering av det första äktenskapet och alltså objektivt, givet kyrkans förståelse, lever i en ”irreguljär” situation. För dessa personers integrering i kyrkans liv framhåller påven behovet av en noggrann prövning i själavård och bikt. Detta för att fastställa huruvida de andra två klassiska kraven på en allvarlig synd (det vill säga utöver en allvarlig sak i sig, som att gifta om sig utan annullering av det första äktenskapet), full kunskap och medvetet samtycke, verkligen gällt i varje situation eller inte. Om något av de två kriterierna inte anses vara uppfyllt, kan personen inte anses moraliskt skyldig till det som objektivt inte är önskvärt.

I praktiken betyder det att en omgift frånskild person, som inte fått eller begärt kyrklig annullering av sitt första äktenskap, i själavård kan befinnas ha varit i avsaknad av exempelvis fullt samtycke till skilsmässan. Det ställer då ett andra (borgerligt) äktenskap i en annan dager. Situationen är fortfarande irreguljär och skilsmässan emot kyrkans lära. Men personen kan inte ses som fullständigt ansvarig och givet det kan heller inte ett upphävande av det nya äktenskapet gottgöra något, snarare tvärtom. Därmed begår personen inte en allvarlig synd genom att fullfölja sitt andra äktenskap och kan således ha tillgång till kommunionen (nattvarden).

Jag har ovan använt beteckningen ”klassiska” om villkoren för en allvarlig synd vilka upprepas Amoris laetitia. Det är ett moment som har saknats i många sekulära mediers rapportering om skrivelsen. I stället har vi hört, till exempel genom Sveriges Radio, att påven vill öppna för att ”det enskilda samvetet får avgöra” vad som är en irreguljär familjesituation eller inte. Det är sant men inte hela bilden – därför att Franciskus markerar tydligt kontinuiteten med båda sina företrädares undervisning om den kristnes samvete som den förståndsinstans som måste formas av den objektiva sanningen, det vill säga inte av personens egna tyckanden, och som sedan, stegvis, leder personers moraliska agerande närmare den. Han bekräftar alltså vad redan Thomas av Aquino på 1200-talet definierade som villkor för synd. Därmed ansluter han sig också Johannes Paulus II:s kritik mot vissa inslag i den moderna moralteologin (i encyklikan Veritatis splendor från 1993, se här): nämligen att frågan om en handlings moraliska kvalitet aldrig avgörs av om personen ändå redan har valt att ”tillhöra Gud”, allt annat oaktat. Handlingen måste analyseras och förstås i sig, sjävklart i sin kontext men aldrig frikopplat från vad den uttrycker.

JLAllenJrSå vad är då nytt i Amoris laetitia? Flera saker. Påven gör viktiga och berikande utläggningar av centrala Bibelställen. Han beskriver befriande öppet dagens utmaningar mot den katolska synen på äktenskapets och familjelivets sanna kallelse. Men den amerikanske katolske journalisten och ansedde Vatikanbedömaren John Allen, chefredaktör för engelskspråkiga Crux har framhållit (läs här) att det verkligt nya är att Vatikanen för första gången uttryckligt sätter på pränt vad kyrkan alltid har (eller alltid borde ha) praktiserat. Nämligen en bedömning av varje enskilt, unikt fall i den konkreta, pastorala situationen.

Allen ser en ovanligt öppen beskrivning av det som alltid varit den katolska, men kanske officiellt outtalade, synen på gudomlig lag: den är inte som den sekulära lagen ett minimikrav utan tvärtom en formulering av ett ”maximitillstånd” – av den kristna kallelsens fullkomlighet, det absoluta idealet. I en tid som vår, där objektiv sanning ifrågasätts och moraliska ideal uppfattas som något förlegat, blir den undervisning som påven ger om målet och färdriktningen viktigare än någonsin. Men samtidigt, i en tid där alltfler lever långt från det målet måste kyrkan bli tydligare med sin hjälp för omvändelse, genom bikt och själavård. Detta kallar Allen för att Franciskus nu öppet delar med sig av ”kyrkans bäst bevarade hemlighet”.

Jag tror att det ligger mycket i Allens analys och att Amoris laetitia ytterligare konkretiserar det som Franciskus med hela sitt sätt att vara påve utstrålar: fast förankrad i kyrkans tradition men besjälad av att låta den möta alla de problem och utmaningar som människorna och världen ställs inför i dag. Och på så sätt allt bättre fullgöra sin enda egentliga uppgift – att leda människor till Kristus.

Thomas Idergard 2016-04-11