Religiösa friskolor och förvirringen om ”svenska värderingar”

av THOMAS IDERGARD
I sin strävan att motverka extremism fortsätter svenska politiker att blanda ihop två saker: de grundläggande förutsättningarna för den liberala demokratin och föreställningen att åsikter, attityder och beteenden måste vara likadana för att en liberal demokrati ska fungera. Frågan om religiösa friskolor tycks vara det senaste exemplet.

Häromveckan krävde Jan Björklund (L) ett stopp för religiösa friskolor. Han och andra politiker har tidigare ventilerat samma tanke. Orsaken får antas vara medierapporter från tidigare i somras om att en muslimsk friskola praktiserar könssegregerad idrott, inte av pedagogiska skäl utan av religiöst-ideologiska. Men i stället för att öppet nämna det och sedan förklara på vilket sätt det är ett problem och föreslå konkreta åtgärder, var det nu bara underförstått. På så lösa boliner ska alltså alla religiösa friskolor bestraffas kollektivt.

Debatt i repris

gathornMan får nästan intryck av att fundamentalistiska träningsläger för barn döljer sig bakom varje gathörn och buske. Är det så illa? Enligt Skolverket finns det i dag totalt cirka 4 000 friskolor i Sverige, varav endast 66 stycken – 1,6 procent! – är religiösa. 54 av dessa är kristna, elva muslimska och en judisk.

Deras undervisning får enligt lag inte vara konfessionell utan måste följa den statliga läroplanen. Konfessionella aktiviteter måste vara frivilliga och förläggas utanför undervisningstid. Utbildningsstandarden då? De religiösa friskolorna visar i genomsnitt högre studieresultat än skolan i allmänhet, något som gäller för flera olika mätbara faktorer. Det här är fakta som inte alltid tycks bekymra debatten.

Utspelen mot religiösa friskolor påminner om diskussionen om statens stöd till religiösa trossamfund. I syfte att förhindra att statsstöd ges till radikal islamistisk verksamhet, dras alla trossamfund över en kam. Tanken på att staten ska göra åsiktskontroller som går utöver självklara attityder såsom en negativ inställning till våld och en positiv attityd till andras religionsfrihet, har till och med gett upphov till totalitära förslag. Som till exempel att samfunden för att få statsstöd måste ha en teologi om äktenskap, samliv och religiösa ämbeten som stämmer överens med riksdagsmajoritetens tro.

Att inte gilla olika

Trots breda kampanjer om att ”vi gillar olika”, verkar den politiska debatten väldigt ambivalent inför en mångfald som går utöver olikfärgade vimplar i Pride-tåget. Det självklara behovet av att alla i en samhällsgemenskap, oavsett politiska åsikter, religion eller bakgrund, accepterar förutsättningarna för gemenskapens möjligheter att förbli demokratisk, blandas samman med tron att alla i gemenskapen måste tycka, tänka och bete sig likadant.

Det här illustrerade också den förvirrade diskussionen om ”svenska värderingar” under Almedalsveckan i juli, där det på till exempel M-ledaren Anna Kinberg Batra lät som om en liberal demokrati förutsätter konsensus i varje samtalsämne. Tidigare hade hon och statsminister Stefan Löfven (S) dessutom från riksdagens talarstol deklarerat hur man hälsar på varandra i Sverige (det vill säga, inte vilka umgängeskoder som ska gälla i deras partier för att man ska komma i fråga för uppdrag, utan vad som måste gälla alla i Sverige, alltid). Det är onekligen svårt att hänga med på den snabba resan från ett slags kulturrelativistiskt multikulti-tänkande till detta.

Värden och rättigheter
96px-aristote33För att kunna orientera sig i frågan om värden, värderingar, attityder, rättigheter och skyldigheter behöver man nog som Aristoteles börja med distinktioner och definitioner.

Ett värde är något som handlandet, enskilt eller gemensamt, syftar till att förverkliga. Sanning, skönhet och rättvisa – som tre olika sätt att beskriva det goda – är absoluta värden, eftersom de är eftersträvansvärda i sig själva, medan andra värden är instrumentella, det vill säga de möjliggör uppfyllandet av något annat. Varje människa har en värdighet som bland annat bygger på att hon bara genom sitt varande som människa har potential att sträva efter det goda, även om den inte alltid kan aktualiseras.

De universella mänskliga rättigheterna, enligt FN:s deklaration, har identifierats som något som följer ur, och syftar till att garantera, denna mänskliga värdighet. De kan betraktas som ett försök att juridiskt kodifiera förutsättningarna för strävan efter det goda. Rättsstaten och den liberala demokratin är samhällsordningar som blir resultatet av att de mänskliga rättigheterna upprätthålls. Men rättigheterna ger i sig själva ingen definition av hur det goda ser ut. I den liberala demokratin finns därmed normalt sett inte en åsikt om ett fenomen utan många olika. Det betyder inte att alla har rätt. Tvärtom. Men den liberala demokratin ger fredliga förutsättningar för att alla ska kunna få finnas och uttryckas parallellt.

Vad är specifikt svenskt?

Vad i detta skulle då vara svenskt? Inte de eviga värdena eller rättigheterna, de är ju allmänmänskliga. Vad som är svenskt, franskt, amerikanskt och så vidare är utformningen av institutioner och samhällsstrukturer för att skydda och främja rättigheterna och för att definiera värden. Dessa påverkas förstås av historiska, sociala och kulturella faktorer som skiljer sig länder emellan, och i sin tur avgör vilka attityder och åsikter som dominerar. Jämlikhet till exempel, som ett delvärde av rättvisa, kan betyda lite olika saker och förverkligas på olika sätt i olika kulturella kontexter. Ett sentida svenskt – i bemärkelsen att en politisk majoritet i Sverige står bakom det idag – sätt att konkretisera jämlikhet, utifrån de åsikter som dominerar vår kontext, är kvoterad pappaledighet.

Men givet universella rättigheter som tanke- och åsiktsfriheten, är man förstås i sin fulla rätt att i Sverige hysa och framföra åsikter om helt andra sätt att definiera och uppnå jämlikhet. Frågan är därmed om ”svenskt” överhuvudtaget kan beteckna värderingar eller attityder på det sätt som man kan definiera sådant som till exempel språk och kulturella sedvänjor, som svenska, tyska och så vidare. Sociologiskt kan vi finna åsikts- och värderingsmönster som är vanligare i vissa länder och kulturer än andra. Till exempel att Sverige domineras av sekularistiska värderingar mer än de flesta andra länder. Men det gör det inte automatiskt ”osvenskt” att ha andra värderingar.

Det avgörande: inställningen till andras rättigheter

Själv är jag född i Sverige, talar svenska och följer många sedvänjor som är norm i svensk kultur. Men jag har åsikter och värderingar i flera frågor som går emot ståndpunkter som majoriteten i landet har och jag är kritisk mot vissa institutioner så som de just nu är utformade i Sverige. Jag är till exempel emot abort och föreställningen om att man definierar sitt eget kön. Den avgörande frågan är inte hur pass ”svenska” mina värderingar är, utan hur jag är beredd att verka för dem och vilken inställning jag har till rättigheten för dem som har andra åsikter att få stå och verka för sina.

Då är vi tillbaka till de universella rättigheterna som konsekvens av varje människas värdighet, och i synnerhet då åsikts-, yttrande- och religionsfriheten och min acceptans av den friheten hos andra. För att en liberal demokratisk samhällsordning som den som råder i Sverige ska fungera, måste jag absolut respektera att andra har den frihet som är självklar för mig. Vill jag med våld förhindra det, för att slippa deras åsikter och försäkra mig mot risken för att de skulle kunna få genomslag i lagstiftning och institutioner, kan jag helt enkelt inte fungera i samhällsgemenskapen i Sverige. Eller i andra liberala demokratier.

”Öppenhet” och ”tolerans” inga värden

Politiker som pressas på ”svenska värderingar” brukar ofta stanna vid allmänna fraser som ”öppenhet” och ”tolerans”. Det är för övrigt heller inget specifikt svenskt. För några år sedan genomförde den brittiska regeringen ett ”värdegrundsarbete” för landets skolor vilket landade i ett dokument som just beskrev ”öppenhet” som en specifikt brittiskt värdering. Men nu är varken öppenhet eller tolerans några värderingar, ännu mindre några värden, utan ord för att beskriva hur man förhåller sig till vissa fenomen, som också kan vara värden.

Jag tror till exempel att få skulle instämma i följande påstående: ”Vi måste vara öppna för fascismens tankar om hur man ska organisera ett samhälle”, eller: ”Vi måste vara toleranta mot dem som vill använda våld för att få igenom sin vilja.” Vill man kokettera med öppenhet och tolerans måste man faktiskt förklara vad det är man vill vara öppen och tolerant gentemot. Och då är vi tillbaka till värden och olika sätt att förverkliga dem. Svenska eller inte.

Religiösa friskolor igen

Apropå där vi började, religiösa friskolor, så är föräldrarnas rätt att välja utbildning för barnen en universell mänsklig rättighet enligt FN:s allmänna deklaration. Så också rätten att ha en religion, att inte ha det och att byta religion. Liksom att få uttrycka sin mening. I full medvetenhet om att detta skapar olikheter. Dessa rättigheter avvägs i Sverige i dag i det sätt på vilket lagstiftningen som tillåter religiösa friskolor är utformad. Det innebär en betydande tolerans för familjers möjlighet att låta den tro som präglar hemmet få genomslag i skolvalet. Det innebär en öppenhet för olika sätt att bedriva skola, inom ramen för ett antal fastslagna minimikrav (läroplan och styrdokument för hela skolan). Vill man ändra på det är det väl en god ordning, tidigare vanlig i Sverige, att man klart och tydligt preciserar vad som inte fungerar och presenterar konkreta förslag som ändrar på just det.

Som rapport från en annan del av verkligheten kan nämnas att just den brittiska regeringen nu har föreslagit ökad frihet för de religiösa friskolorna i landet. Argumenten är att det underlättar integrationen och bidrar till att förbättra kvaliteten i hela skolväsendet. Också i Storbritannien är en övervägande del av de religiösa friskolorna kristna.

Thomas Idergard 2016-09-19