Ungdomarna viktiga men sårbara

av EMIL ZYKA

– Tankar kring ungdomssynodens betydelse för katolska ungdomar i Sverige. Se också Elin Jönssons artikel i Signum nr 6/2018 och Julie Zykas reflektioner i Signum nr 7/2018.

Ungdomssynoden, som pågick hela oktober 2018, är över, och nu ska resultaten tas emot. Vilken betydelse kan den få för Sveriges katolska ungdomar? Vilka av synodens frågor finns att ta fasta på i vårt lokala sammanhang? I mina reflektioner följer jag här strukturen i det arbetsdokument som togs fram inför synoden (Instrumentum laboris), eftersom slutdokumentet ännu inte översatts från italienska. Jag var själv inte med vid synoden utan har följt den genom digitala kanaler, och jag talar här främst som ung katolik i Sverige i dag.

Varför är ungdomar så viktiga

Varför har ungdomarna en viktig plats i kyrkan? En kyrka liksom en församling består av en helhet och det som utgör en helhet är dess olika delar. Många, kanske alla, skulle vara överens om att säga att just ungdomarna utgör en av kyrkans viktigaste delar. Kanske bör man då tillägga att det är en mycket sårbar del. Även om ungdomarna motvilligt själva skulle acceptera det, så utgör de den mjukaste, sköraste och ännu inte formade delen. Varför? Helt enkelt därför att man som ung ännu inte har hunnit forma sina åsikter och tankar fullt ut. Om nu ungdomar är mjuka och sköra, så kan de ta två riktningar: antingen formas de med omsorg och eftertanke eller så formas de inte alls, de försummas och förnekas med följden att de lämnar kyrkan. Kyrkans tydliga budskap är att stå upp för den första riktningen och därigenom med kärlek vårda sin helhet. Ungdomar kan nämligen vara en förebild för äkta hoppfullhet och framtidstro, som kan vara till gagn för alla i kyrkan.

Den digitala världen

I början av Instrumentum laboris nämns det att ungdomar över hela världen, trots vissa skillnader länder emellan, har möjlighet att kommunicera, engagera sig och framför allt med lätthet navigera mellan olika geografiska och kulturella nivåer (lokal, nationell och global nivå). Detta uppnås främst genom användandet av den digitala världen. Det är tack vare den digitala världen (mobil, dator eller tv), som ungdomar inte längre behöver vara beroende av det geografiska närområdet. Konkret medför detta att ungdomar kan samtala med människor från alla möjliga länder, följa nyheter från olika platser i världen och engagera sig i nationella eller globala rörelser via nätet.

Instrumentum laboris redogör för både fördelar med detta och de negativa konsekvenser som den digitala världen kan medföra. En nackdel är att ungdomar förväntar sig mycket stor frihet och självständighet i kyrkliga sammanhang, precis som de har i den digitala världen. En annan nackdel är att den digitala världen kan skapa större klyftor mellan olika generationer. I slutdokumentet varnas särskilt för risken med en förlust av en generationsöverskridande dialog. Emellertid sägs det också att en mer öppen digital värld kan bidra till ökad tolerans och förståelse människor och kulturer emellan. Slutligen nämns det att tillgången till information och utbildningstjänster gör att ungdomar kan lära sig på ett helt nytt sätt.

Hur relaterar man allt detta till ungdomar i Sverige? Jag upplever att digitaliseringen verkligen genomsyrar hela det svenska samhället. Ungdomar som växer upp i dag i Sverige utsätts mycket tidigt för en digital värld, och den blir därför oundgänglig för dem. Den hjälper dem att skapa en identitet, att hitta vänner och att dela erfarenheter med vänner. Den digitala världen blir den värld som ungdomarna bor i, vilket medför att den förefaller mänskligare än den mänskliga världen. Jag tror att många ungdomar i dag inte klarar av att inse detta. De väljer med känsla i stället för förnuft. Det resulterar i att de blir alienerade från de faktiskt levande männi­skorna, som de har runt omkring sig, och väljer en värld som bara förefaller vara mänsklig. Tyvärr tror jag att detta främst är negativt; både för ungdomarna själva och för deras relation till kyrkan. Här har kyrkan ett ansvar att lära ungdomarna att urskilja vad som är mänskligt och vad som inte är det. Detta ansvar gäller förstås också frågan om vad som är viktigt och meningsfullt och vad som är dess motsats.

Men hur kan den digitala världen vara skadlig för ungdomarnas relation till kyrkan? Förvisso tror jag att den har många kommunikationsfördelar som Instrumentum laboris också tar upp, men det finns även nackdelar. Den digitala världen kan nämligen leda till inåtvändhet med två konsekvenser som följd. Den första är en orimlig centrering, där man tenderar att bli väldigt intresserad och duktig på en sak men inte utvecklar sina förmågor och kunskaper på andra områden. Följden av detta blir att man redan som ung börjar ställa höga krav på sig själv och inte vågar uttala sig om sådant som ligger utanför ens intresseområden, eftersom man helt enkelt inte vill göra bort sig eller verka löjlig. Den andra är att eftersom man endast söker sig till likasinnade personer eller grupper med liknande åsikter, så utvecklas inte förmågan att möta personer som är annorlunda än en själv. Kyrkan generellt, men väldigt påtagligt den katolska kyrkan i Sverige, är en plats som samlar många människor med olika bakgrunder, i olika åldrar och med olika intressen. Om man då som ung inte vågar tala med människor för att man är rädd att vara löjlig, eller för att man helt enkelt inte vet hur man ska gå till väga, så blir det svårt att växa som individ på ett meningsfullt sätt och kanske också att över huvud taget ingå i den kyrkliga gemenskapen.

Samtidigt är det orimligt att gå tillbaka till en verklighet där den digitala världen inte skulle finnas eller inte skulle ha något utrymme alls. Så hur ska ungdomar ta till sig denna digitala värld på rätt sätt, och vad kan kyrkan lära oss här? Detta är en utmaning där jag tror att kyrkan kan göra mycket gott för ungdomar, och där det i dag görs alldeles för lite. Det är viktigt att kyrkan påminner ungdomarna om hur man ska skilja på vad som är väsentligt och oväsentligt i livet, att påminna dem om att kyrkan först och främst är en gemenskap och om att älska Gud är också att älska denna gemenskap, att lära ungdomarna att det krävs mod och förnuft att möta verkligheten. Om kyrkan kan stå upp för detta och förmedla det på rätt sätt, så är jag övertygad om att ungdomarna också kommer att kunna ta till sig den digitala världen på ett sundare sätt.

Är ungdomar i Sverige olyckliga?

I Instrumentum laboris påpekas det att många ungdomar världen över fortfarande lever i ett socialt och ekonomiskt utanförskap. Inte minst är detta fallet för de många unga migranter som kommit till Europa de senaste åren. Men det nämns också att det  även bland ungdomar som har det väl ställt finns ett utbrett lidande, som psykisk ohälsa, depression, stress och självmord. Slutligen konstateras det att social isolering, som råder bland vissa unga, leder till en oförmåga att hitta sin plats i samhället. Dessa sistnämnda ungdomar blir mycket sårbara och utsatta individer, som inte sällan börjar ta till droger eller engagera sig i kriminella rörelser.

Det är förstås svårt att förneka att dylika livsomständigheter, som dokumentet beskriver, är orsak till en djup olycka både för individerna själva men också för deras familjer, vänner och samhället i stort. Men gäller denna bild även för svenska ungdomar? Naturligtvis återfinns detta bland ungdomar i Sverige, även om min uppfattning, trots allt, är att svenska ungdomar har mycket goda förutsättningar för en trygg uppväxt, i synnerhet i jämförelse med ungdomar från fattiga länder. Ofta blir vi alldeles för självupptagna med våra egna problem och blinda för de gynnsamma villkor och förutsättningar som vi faktiskt har. Om vi tittar närmare på hur livsvillkoren ser ut för ungdomar i andra delar av världen, så inser vi nog var vi står i relation till dem. Emellertid finns det också ungdomar i Sverige med ofördelaktiga levnadsvillkor och förutsättningar. Här tänker jag framför allt på unga migranter som kommit till Sverige, ibland helt ensamma utan familj och pengar. Det finns också många unga som växer upp i ett socialt utanförskap och utan en familj som bryr sig. Socialt och ekonomiskt utanförskap är kända riskfaktorer för att fångas upp av gäng, som kan erbjuda gemenskap och erkännande, och som därmed leder till kriminalitet. Kanske är detta växande utanförskap en anledning till de mycket grova ungdomsbrott som nästan dagligen begås just nu i Sverige. Oftast är de inblandade mycket unga individer, som hamnat i allvarliga gängbråk, vilket i sin tur ger upphov till misshandel eller dödsskjutningar.

Innan vi diskuterar vilken betydelse kyrkan kan ha här för ungdomar, måste jag dock göra en precisering. Det är en sak att tala om de rådande samhälleliga, materiella och relationella förutsättningar som ungdomar i Sverige potentiellt har nu eller i framtiden, en annan hur förutsättningarna kan se ut om man är drabbad av sjukdom, fattigdom eller olycka. Denna distinktion är viktig och kanske kan den kasta ljus över hur vi bör tackla problemet i framtiden. För mig handlar det här om att omfamna de goda förutsättningar som ungdomar faktiskt kan ha i Sverige. Den mer centrala frågan blir då: hur ska dessa förutsättningar brukas och förvaltas av ungdomarna på bästa sätt för att skapa en meningsfull och lyckosam framtid? Här kan kyrkan hjälpa ungdomarna i Sverige, inte bara med att ge mening och mål utan också med att hitta en balans i hur vi använder våra förutsättningar. Kyrkan kan konkret visa ungdomarna var mening finns och att godhet varken uppkommer i överflöd eller i bristsituationer utan i balansen mellan dem, i situationer där man kan vara kärleksfull gentemot alla. Till slut kan hon förmedla, men också visa prov på, att ett lyckligt liv uppnås när våra rikaste och vackraste önskningar omvandlas till konkreta handlingar med vilka vi kan komma närmare Gud.

Trosundervisning

Mot slutet av Instrumentum laboris talas det om katekesen och dess betydelse för ungdomar. Många ser tillbaka på katekesen som en ofrivillig och påtvingad del av uppväxtåren. Om man ska upprätthålla en naturlig kontinuitet mellan ungdomarna och kyrkan, menar därför somliga att katekesen måste förändras. I stället för att vara något pålagt, som alla ungdomar så fort som möjligt vill bli av med, måste katekesundervisningen vara en hjälp på vägen i växandet som människa och i relationen till Gud. Ett förslag till förbättring som nämns är att betrakta katekesen som en dynamisk relation mellan handling och ord, där meningsskapande endast uppstår när båda dessa förekommer. Ett annat förslag är att katekesen borde följa det skönas väg (path of beauty) och i högre grad betona kyrkans redan rika kulturella, konstnärliga och liturgiska arv. Undervisningen skulle då vara en inbjudan till att först och främst lära känna det vackra och det sköna via ungdomarnas egna livserfarenheter och möten med Gud i den konkreta vardagen.

Katekesens upplägg och struktur är förstås en svår och omfattande fråga, där det för att få igenom en ordentlig förändring även krävs direktiv från en högre nivå och inte bara diskussioner i en ”synodal anda”, som slutdokumentet uttrycker det. Frågan ligger därför till sin natur utanför mitt kompetensområde, men icke desto mindre tror jag att den är viktig att belysa och kanske särskilt i Sverige. Sverige är ett sekulariserat land, där katolska ungdomar ofrånkomligen kommer att jämföra sig med vänner som inte går i trosundervisning. Det leder till splittring och till vad de själva kanske skulle kalla orättvisa. Många ungdomar försvinner ju från kyrkan efter det att de har blivit konfirmerade. Naturligtvis kan man inte anklaga endast kyrkan och trosundervisningen för detta, utan ansvaret är trefaldigt: 1) kyrkan och dess trosundervisning, 2) ungdomarnas familj och deras uppgift som trosförmedlare, 3) ungdomarna själva. Endast om alla tre fullgör sin uppgift på ett bra sätt, så blir trosundervisningen meningsfull. Därför är också kyrkans och trosundervisningens uppgift i sin enskildhet mycket viktig.

Det är för mig alldeles uppenbart att den samhällsutveckling som ägt rum de senaste åren har fått enorma konsekvenser för hur undervisning i dag bedrivs och för hur dagens ungdomar lär sig. Trosundervisningen är i första hand en lära, både i vad den kyrkliga tron är och i hur man växer som människa. För att denna lära, på ett meningsfullt sätt, ska fånga ungdomar så måste man, tror jag, anpassa undervisningen på det sätt ungdomarna är vana vid att lära sig: genom att arbeta, tänka själva och interaktivt delta. Jag tycker att trosundervisningen bör vara en plats där ungdomar får utrymme att på riktigt lära sig någonting med hjälp av egen reflektion, kritiskt tänkande och diskussion av brännande ämnen. Då kan tron på ett annat sätt växa till en självklar del av livet.

Emil Zyka är filosofie studerande vid Uppsala universitet.